Kär i min terapeut!! :(

Vet du... Jag har varit/är i precis samma situation som dig... Har gått länge i terapi (dock inte gruppterapi) och redan innan jag fick henne som terapeut så uppstod det pirrningar i kroppen bara att vara nära henne... Hon är kanske drygt 10 år äldre än mig också och vi är av samma kön.... Trodde jag var ensam om detta...

Jag som aldrig varit kär i någon kvinna utan haft ett stadigt förhållande med min nuvarande man i ganska många år. Har aldrig ens "tittat efter kvinnor på det sättet"... Jag blev helt skakad av denna upplevelse!!

Så blev hon min terapeut och känslorna blev starkare o starkare. Jag läste o läste om detta att det inte var ovanligt att man blev "Förälskad" i sn psykolog/läkare, men detta kändes ändå annorlunda.

I perioder har jag tänkt så mycket på henne mellan sessionerna att det var jobbigt faktiskt. Jag ville att hon skulle känna lika dant men förstod ju att hon inte gjorde det och att hon absolut inte fick göra det... Samtidigt skrämde det mig om hon nu skulle känna något...

Jag har valt att inget säga... Tror ändå att hon tolkat en del från min sida men hanterat det väldigt proffsigt. Hon har hjälpt mig enormt här i livet och jag inser att det aldrig blir något mellan oss... Känslorna finns kvar men jag bevarar det som en mjuk hemlighet i mitt hjärta och kommer göra så föralltid. Jag älskar min make och våra barn...

Men jag vågar påstå att det inte påverkat just terapin, däremot har jag haft fullt förtroende för henne hela vägen och i perioder har det varit ett helvete, jag har gråtit och lääängtat efter henne, men förnuftet har segrat ändå, hon är en mycket duktig terapeuft...

Så du är inte ensam och det är inte säkert att mitt sätt att göra är rätt för dig... Men jag hoppas det blir till det bästa, lycka till!!!!

Anonym (jag också...)

Äldre 31 Mar 12:53

#45

När jag läser vidare så vill jag nog tillägga att det säkerligen kan ha betydelse varför man går i terapi... Jag har varit med om traumatiska händelser under barndomen och fick en djup depression. Inga andra diagnoser. Kanske sådant också spelar in...? Bara spekulerar....

Anonym (jag också...)

Äldre 31 Mar 12:56

#48

Anonym (fel av mig) skrev 2011-03-31 12:52:38 följande:

WOW! Hehe jag trodde med ett tag att jag var den ende i världen men där ser man!

Skulle vara intressant att hör om det fanns någon terapeut som varit i omvänd situation?? Hur löstes detta?

Ja det skulle jag absoluuut också vilja veta!!! För inte kan det väl vara så att det ALDRIG har hänt...? Hur jäkla proffesionellt det än är när man arbetar så är det ändå möten mellan männsikor o människor blir förälsade

Men har fortfarande inte hört/läst något från "omvända hållet".....

Anonym (jag också...)

Äldre 31 Mar 13:49

#61

Anonym (Psykologen) skrev 2011-03-31 13:31:51 följande:

Men om det inte stör eller är ett problem, vad vill du då med denna tråden? Det verkade först som ett problem, men nu när människor ifrågasätter, så bedyrar du att din terapi inte blir påverkad. Vad är då problemet?
Du är gift och älskar din man, varför skulle du då vädra din förälskelse för din terapeut?

ALLA tror att de inte klaffar in "som den vanliga romansen" kring sin terapeut/läkare/psykolog, alla tror att deras kärlek är något utöver. Det är de personerna som saknar insikten i att det mycket väl handlar om att terapeuten (eller vad det nu må vara) möter de behov man har just då, det stöd man behöver och så vidare.

Visst kan man uppleva en förälskelse, men den är inte mer eller mindre speciell än alla andra som gått igenom samma sak.

Terapeuter eller psykologer (vi) är väl medvetna om denna mänskliga process, att klienter blir (tror sig bli) förälskade och är då oxå mer proffesionella än att de själva skulle inbilla sig att denne känner liknande tillbaka. De har en roll att hjälpa, man tänker inte ens på att man skulle kunna bli förälskad i sin egen klient.

Ungefär lika banalt som om man skulle bli kär i sin patient nere på gynavdelningen.

Man finns där, i sitt jobb, för att hjälpa en person i någon form av kris eller liknande, man letar inte efter egenskaper som gör att man eventuellt skulle fastna för denne rent emetionellt, romantiskt..
Det skulle vara rent inkompetent och det skulle göra en rent olämplig i denna rollen vi har! Rent förkastligt!

Mycket av det du skriver har jag insett under årens gång

Och jag är väl medveten om att ni som psykologer/terapeufter finns där för att hjälpa och inte leta egenskaper hos klienten/patienten som gör att ni blir förälskade.
Jag vet att man som patient lätt "får dessa känslor" just för att någon lyssnar, ser en, tar en på alvar och engagerar sig för just "mig" under själva sessionen... Faktum är ju att som pat vet man in stort sett inget om sin terapeuft/psykolog rent privat...
Visst man kan stöta på varandra ute på stan eller så och "råka" se om denne har en partner/barn mm mm. Men annars pratas det ju inget om psykologen...

Under min tid i terapi undrade jag massor om min psykolog rent privat, men jag vet att det inte var henne samtalen skulle handla om och ställde aldrig några frågor... Vet att hon ändå hade varit så proffsig och vänt på det och jag hade antagligen inte fått något svar ändå

Så rent krasst kan man ju undra om man är kär i psykologen eller personen bakom "yrkesrollen"...
Har förstått att det ingår i processen för många att få känslor av olika slag.... Psykologen är väl medveten om detta och kan hantera det bra.

Men märkligt är ändå att jag träffade denna person i en helt annan situation första gången... Visste inte från början att hon ens var psykolog... Jag jobbar på ett sjukhus (ssk) och hon var där ett par gånger, vi bytte några ord och mina ben darrade...

En tid senare skulle jag då få terapi, och in kommer denna människa... Hon mindes inte mig men jag mindes henne.... Detta har vi dock pratat om senare, inte om mina darrande ben förstås

Men som sagt hon har ändå läst av mig det är jag säker på och hanterat detta mycket bra. Idag finns hon där men ändå inte

Så vad tror du som psykolog...? Blev jag kär på riktigt eller på det normala "pat/psykologsättet"

Anonym (jag också...)

Äldre 15 Apr 21:57

#75

Anonym (fel av mig) skrev 2011-04-11 10:23:58 följande:

Jo jag vet att det är vanligt.. och t o m Jättevanligt!! Min terapeut har inte alls pluggat jätte länge om vi nu ska vara petiga är hon en helt vanlig ssk (precis som jag!) som har gått några veckors utbildning..(hon har ett vanligt jobb och jobbar med detta 2 dagar i vekcan.... Jag vill absolut inte att hon skulle offra någonting för någon!! Jag VILL INTE ha något med henne.. men känslor kan det komma ändå! Ligga? snälla... jag är inte ute efter att ligga.. och absolut inte med henne!! Det om nåt skulle absolut kännas fel.. Då jag vet att vi båda lever med förhållanden!! Men som sagt känslor är känslor och ibland kan man inte rå för hur man känner för vissa människor...

Detta är ett vanligt förekommande problem.. men dock får jag väl säga igen att jag hade dessa känslor för henne lååångt innan denna terapi började.... Hade jag vetat at hon skulle vara med och hålla i denna hade jag övervägt att inte börja den alls :( det finns inga andra sånna här grupper så jag kan inte byta heller!

Våra situationer liknar faktiskt varandra väldigt mycket

Är också ssk

Dock så gå jag i psykodynamisk terapi där jag tror det är ännu vanligare att man blir "förälskad" i sin psykolog (min terapeuft är psykolog med påbyggnadsutbilding. MEN trots det så fanns känslor och darriga ben där innan jag blev hennes patient... Vi träffades inom vården, ´nästan som kollegor första gångerna....

Glad att ett par psykologer har gett bra svar här i alla fall

Önskar dig TS all lycka till med dina känslor och hoppas de leder till något bra i slutänden hur det nu än blir.....

Anonym (jag också...)

Äldre 15 Apr 23:20

#77

Anonym (Hera) skrev 2011-04-15 23:16:19 följande:

Jag blev kär i min psykolog och det var besvarat på något sätt tror jag. Tyvärr var psykologen tvungen att flytta rätt långt bort och jag trodde vår kontakt upphört. Men efter några veckor hörde psykologen av sig privat (!!) frågade hur jag mådde, och sa att det skulle vara trevligt att träffas och frågade om jag ville komma och hälsa på (!!). Det gjorde jag så klart, fast det var runt 30 mil att åka och det hela kändes lite mysko då psykologen hade en särborelation då psykologen bara sulle bo borta under ett år.

Nåja, den redan skulle jag inte ha gjort. Det blev otroligt fel. Vi hann inte mer än käka middag så hånglade vi och efter det var vår "relation" förstörd för alltid, för fråga mig inte varför, men psykologen slet sig loss efter hånglet, flämtade "jag är ingen robot" och blev sedan blev sur på mig för det inträffade. Resterande helg blev absurd. Jag skulle bo hos psykologen (!) och ägnade helgen åt diverse förförelsetrix som misslyckades och det blev allt mer spänt mellan oss. Sedan åkte jag tack och lov hem, ringde psykologen för att reda ut alla jobbiga känslor pga. hånglet, men det var omöjligt, för psykologen skyllde allt på mig. Jag var världens största skit med en massa omöjliga problem och tro nu inte att jag försökte våldta personen, det var helt ömsesidigt hångel, men jag fick bara höra hur stora problem jag hade och hur dumt det var att hångla (hallå, det var ömsesidigt!) och det slutade med att psykologen kastade på luren och sedan dess har jag inte hört av personen i fråga.

Det enda det hela ledde till var att jag tappade all respekt för psykologer (jag vet att man inte ska dra alla över en kam).

Vet inte om du blir klokare av mitt inlägg, men detta är i alla fall min kär-i-min-psylolog-erfarenhet. Inte så romantisk alltså

Så liknande HAR alltså hänt

Trist at det slutade så tråkigt som det gjorde förstås... Men tack för att du delar med dig av din erfarenhet/upplevelse!!!

Anonym (jag också...)

Äldre 15 Apr 23:48

#79

Indianica skrev 2011-04-15 23:22:08 följande:

Det är väl aldrig bra att gå i terapi hos någon man känner sedan innan?

Den frågan har jag också ställt mig flera gånger ärligt talat... Jag träffade ju min psykolog i arbetet första gångerna som "ytliga" kollegor. Vi hade inte så mycket med varandra att göra men hade ju gemensamma patienter... Hon mindes inte mig men jag mindes henne... mycket väl.... Nåväl hon har hjälpt mig extremt mycket här i livet och jag är glad över att det blev just hon. Hon har och är väldigt proffsig.

Kär i min terapeut!! :(

INNEHÅLL