Kär i min terapeut!! :(
Jag som trodde jag var ensam om det här, så är ni två stycken bara här!
Vet inte vad jag ska göra. Är i en liknande situation. Har haft ett par samtal med en terapeut, och märkte ganska snart att jag fick känslor för henne (fast jag brukar bli kär i män, men vid ett par tillfällen har jag känt liknande för andra kvinnor som liknar henne till sättet).
Vet inte hur jag ska tolka det jag känner. Är förvirrad över hur jag kan känna så här. Har läst om överföring, men jag vet inte om det bara är det, känslorna är så enormt starka, och det är nästan outhärdligt att inte träffa henne nu för att det är sommar och för att vi i princip nog har avslutat kontakten. Och i motsats till er så är jag rädd att jag faktiskt vill att nåt ska hända, en del av mig vill det helt klart. Jag är typ störtkär. Men hon är gift och har familj, är lite äldre än mig, vet inte om det är så pass mycket som 10 år, men kanske, och är väl knappast intresserad av mig. Och så är hon ju kvinna. Det är inte det att hon ser bra ut, det är hennes personlighet jag dras till.
Det känns som att jag kan lita på henne så totalt. Har aldrig kunnat lita på nån man på det sättet. Är rädd för närhet. Har aldrig vågat ha ett förhållande med en man. Men är inte rädd för henne. Bara rädd att hon ska se vad jag känner och avvisa mig. Längtade i flera månader efter en kram, hon tog bara i hand, formellt. Utom sista gången. Efter det har jag längtat ännu mer...
Hon är superbra som terapeut, har aldrig mött nån som är bättre, som ser saker klarare, det är till verklig hjälp, och jag skulle vilja fortsätta ha henne som terapeut, men fattar ju utifrån det ni skriver att det nog inte vore så bra. Och hon vill skicka mig till nån annan som har mer tid, för hon kommer att vara väldigt upptagen nu. Jag vet inte hur jag ska klara av att inte se henne mer. Tänker på henne jätteofta. Varje dag. Det är väldigt plågsamt. Och jag vet inte vad jag ska göra för att bli av med känslorna eller om det ens går.
Har gått hos en manlig terapeut också, gammal gubbe snarast. men i början fick jag känslor för honom också, men sen vändes det plötsligt så att jag inte stod ut med honom och blev jättearg på honom varje gång vi sågs. Det hjälper inte alls att gå till honom, mår bara sämre av det. Där ser jag att det handlar om överföring. Men med henne...? Jag mår jättebra när vi har setts, får liksom en kick av det, som håller i sig...
Förvirrad... Är jag egentligen inte intresserad av män som jag alltid har trott? Hur vet man det? Eller vad är det här?
Nån som har nåt svar...?