Umgänge med pappan - är det för barnets bästa?

Hej.
Jag undrar vad som är rimmliga krav att ställa på pappan för att man skall gå med på ett umgänge.

Bakgrunden är kortfattat så, att min x-make lämnade mig samma dag som jag fick veta att jag var gravid (vi hade varit gifta i 6 år) med motiveringen att jag kunde välja på honom eller barnet. Jag ville att vi skulle gå i familjerådgivning o prata ut, han vägrade. Barnet föddes, han träffade det några gånger när det var nyfött och upp till 2 månaders ålder, men han vägrade ta ut några pappadagar trots att jag bad honom om det. Han fortsatte att påstå att jag hade förstört vår relation genom att föda barnet.
Sedan kom det fram att han hade levt dubbelliv under större delen av vårt äktenskap, han hade en fru i utlandet och även en son på 5 år där. Bara några veckor efter att han lämnade mig gravid, vårt hem och allt, inledde han dessutom en tredje relation och även hon väntade nu barn. Det behövs ingen expert till att förstå min chock och min oerhörda sog efter dessa brutala svek.
Vi har sedan inte träffats utan haft en sporadisk och syrlig mailkontakt.
Jag har försökt att tänka på min sons bästa, men det är så svårt att veta vad det är...
Jag ställde ett ultimatum till pappan för ett år sedan, jag sade att om han hade en seriös önskan om att ha en sund relation till oss i framtiden, så måste han acceptera att förklara allt för mig och vara ärlig, och att vi inledningsvis skulle ses hos en tredje samtalspart. Jag föreslog honom två olika alternativ och skickade med telefonnummer dit. Hans respons var att han hellre avstod att träffa vårt barn.
Nu är det bara det att han fortsätter att påstå att han älskar min son och har inga ord för sin oerhörda kärlek, att han vill inget annat än att träffa honom, men att det är JAG som förhindrar honom.
Jag blir till slut osäker på mig själv. Är det jag som förhindrar umgänge? Är det inte rimmligt att kräva att vi vuxna ses hos en samtalsterapeut för att tala ut om de svek och lögner han utsatt mig för? Att jag villkorar att vi skall prata ut han och jag innan det kan bli aktuellt att han får träffa vårt barn... är det egoistiskt? eller är det så att jag skyddar mitt barn mot en emotionellt störd galning?

Jag har så svårt att ta hans ord om kärlek på allvar, när han fortfarande inte kan säga att han ångrar att han bad mig göra abort. Han blev inbjuden både till barnets dop och 1-års kalas, men avstod för han "skulle äta middag och fira ramadan med kompisarna". Han har hittills aldrig på eget initiativ tagit kontakt med mig för att fråga hur barnet mår eller visa något genuint intresse.
Barnet är nu 19 månader gammalt.

Har du något råd att ge mig kring vad som är för barnets bästa här? Jag blir så förvirrad av allting.

MVH
En mycket trött och ledsen mamma

Hej!
Ja, du har verkligen anledning att känna dig både sviken, besviken och villrådig. Att du sedan är både trött och ledsen är inte svårt att förstå. Du fick mycket att svälja på en gång, samtidigt som du också skulle ta hand om ett litet barn. För din egen skull hoppas jag att du har anhöriga som kan ge dig stöd och praktisk hjälp med barnet.
Som ensam mamma behöver man ju få göra något annat än att vara mamma också.
Det du beskriver om din mans beteende tyder på en långtgående oförmåga att upprätta relationer på något annat plan än genom nya erövringar. Hans ointresse, eller kanske rädsla, för att bygga upp en varaktig relation med din son tyder antingen på en omognad i personlighetsutvecklingen eller att han varit med om något i sin egen uppväxt som gjort honom oförmögen att ha empati, dvs förstå vad andra känner, och därmed tänka utifrån någon annans synpunkt.
Det första jag tror att du måste göra är att inse att den man du varit gift med i 5 år och som är pappa till ditt barn har ett svikarbeteende som du inte har en möjlighet att göra till något bättre. Det vill säga, jag tror inte att det är någon ide att försöka tvinga på honom något slags samtal för att förstå vad han gjort och vad som krävs i förhållande till barn.
Hur gör man då när man råkat ut för en sådan person? Jo, sluta hoppas att han ska ändra sig! Du får i stället förhålla dig till honom som du vet att han är.
Jag antar att du inte har egen vårdnad om sonen, men det är något du skulle försöka skaffa dig så att du inte blir så praktiskt beroende av hans samtycke till olika saker när pojken blir större. Dessutom bör han ju betala underhåll.
När det gäller pojkens relation till pappan, nu och i framtiden, tror jag inte att du ska vägra pappa att träffa honom, för det kan bli till din nackdel. Däremot kan du ta hjälp med hur pojken ska träffa sin pappa. Det kan exempelvis ske i din eller en nära anförvants närvaro, eftersom pojken inte känner sin pappa och eftersom du sannolikt inte kan lita på vad han gör med honom.
Så försök att ordna sammanträffanden, men bara när pappa ber om det. Och låt dem ske på dina villkor. Det ska vara när det passar dig och på den plats du väljer. Du kan få hjälp på socialkontorets familjeavdelning med detta.
Försök att hjälpa din son att hantera sin svikande pappa genom att själv hantera situationen så neutralt du kan. Han kommer sannolikt aldrig att ha ett ordnat umgänge med sonen utan träffa honom på sina villkor. Och för din del blir det kanske också lättare om ni slipper ett ständigt meningsutbyte om att han inte tar sitt ansvar.
Detta kommer sonen att förstå när han blir äldre och då får han också se att det inte är du som hindrat möjligheten till kontakt. Han har helt enkelt en svikande pappa, något som du inte kan sudda ut, men du kan underlätta för honom att hantera det.
Men se till att ta hjälp från nära och kära och med formaliteterna från Soc.
Kämpa på så kommer problemet att lösa sig.!
Med vänlig hälsning
Margit

Umgänge med pappan - är det för barnets bästa?

INNEHÅLL