Hur får jag honom att lyda mig?

Luft bort honom där ifrån och säg att han inte får vara där inne om han inte klarar av att sitta i soffan. Så gör jag när mina får för sig att det är ok. Efter att blivit tvungen att gå ut där ifrån en gång om dagen så brukar dom sitta stilla och se på tv. :)

lyft ska det naturligtvis stå :)

bara ta bort honom därifrån...tillslut trillar poletten ner =)

sonen min är 2 år och testade flera gånger om dagen om han fick vara på bordet..jag bara sa gå ner eller så lyfter jag ner dig..han gick inte ner och då lyfte jag ner honom..och så höll vi på i flera veckor.

men nu är han inte på bordet längre så det lönade sig =)

Håller med om att han ska lyftas bort, men sen får man också som förälder välja sina strider. Kan det vara så att du har hamnat i förbudsträsket, och säger 'nej' åt allt möjligt hela tiden, så att det har förlorat sin kraft?

Och så kan man försöka avleda. "Nej, du får inte hoppa i soffan, men du kan få hoppa på kuddarna"

Tack!Bara lyfta ner och lyfta ner för varje gång som han hoppar eller ligger på bordet? För jag lyfter ju bort honom om han inte sätter sig ner som jag säger till honom men så är han där sekunden efter igen och så håller vi på.

Min son är också 2år, nyligen fyllda så han testar säkert gränserna för på samma sätt som han fått för sig att man hoppar i soffan har han fått för sig att man inte byter blöja eller borstar tänderna och allt möjligt annat.'tack.. det kan nog ligga mycket i vad du säger. Han gör allt han inte får göra så därför nöts nog ordet nej till bristningsgränsen här hemma. Inte lika mycket nej och förbud alltså?

Det skulle jag satsa på i alla fall. Och när det VERKLIGEN är nej, då ryter man i och ser riktigt, riktigt arg ut också. Men i övrigt tar man det lite lugnt med förbuden. Tänk "vad är det värsta som kan hända"?

Som övriga....man lyfter bort.......tvåtusenfemtioelva gånger . Generellt skulle jag säga att man måste visa genom  handling.....mååååånga gånger. Det går liksom inte att förvänta sig att en 2-åring ska följa ett verbalt nej . Har en 3-åring och en snart 2-åring. De älskar t.e.x. att hoppa i sängen. Vi har förbud på att hoppa ståendes för att vi är rädda att de ska slå huvudet i fönsterbrädan eller i gaveln. Sambon är "sämre" på att agera med handling. Han säger gärna nej, och nej igen, ett argare nej etc. Resultatet blir bara att de fortsätter att hoppa och sambon blir arg och irriterad. De undersöker ju oss, var vi står och var gränser går. Säger man bara nej så kommer de i den åldern att fortsätta att kolla vad som händer. Jag säger oftast till dem en gång först. Får jag ingen respons så lyfter jag omgående ner dem och säger att de inte får hoppa i sängen. Vissa dagar försöker de 10 gånger på raken och då hindrar jag dem 10 gånger, andra gånger så köper de gränsen på en gång. Det viktiga är ju att hålla fast vid det man tycker är viktigt. Jag vill inte att de hoppar ståendes i sängen för jag vill inte åka till akuten, alltså ser jag till att de inte hoppar i sängen = lyfter ner dem och sätter en gräns. Jag vill inte att lillebror klättrar upp på TV-bänken och bankar på TV:n alltså lyfter jag direkt ner honom när han är på väg = en gräns sätts. Ingen av dem får gå själv över gatan ur säkerhetssynpunkt. De får skrika och rulla runt på trottoaren hur mycket de vill, men ska vi över så håller vi i handen. Punkt. 

Jag har inte stött på en enda situation då jag anser att det är en bra idé att verkligen ryta i. Jag har vrålat till ibland av rädsla och stress men särskilt konstuktivt tycker jag inte att det är.

Sedan vill jag inte ha barn som lyder mig om jag ska vara ärlig. Mitt mål är inte lydnad. Jag sätter gränser däremot för barnens egen säkerhet, för att jag vill överföra de grundvärderingar jag har och för att behålla min egen integritet.
  

Jaja.. ordmärkare! Jag pratar inte om lydnad som man pratar om gällande hundar. Jag menar lyssnar på mina regler. Jag har inte överdrivet många, men jag vill inte att de gör saker där de kan skada sig själva. tex hoppa i soffan, klättra på bord, slåss, bitas. Ja sådana (för mig) "viktiga saker" och sen säkert några andra saker (som många kanske inte ser som nödvändiga men som känns viktiga för mig) som tex att jag vill att vi alla sitter kvar vid matbordet tills alla ätit färdigt.

jag bär ner honom och han hoppar upp igen. Lyfter ner och han upp igen.
Varje gång jag lyfter ner honom skrattar han ännu högre och gör det ännu mer.
Men när du skriver det kanske jag säger nej för många gånger, kanske räcker det med ett nej, lyssnar han inte så bara lyfta ner?

tycker barnuppfostran är så oerhört svår. försöker så gott jag kan men känner att jag inte klarar ut det.
Men så kanske många föräldrar känner. Kanske inte är något "allvarligt fel" på varken mig eller min uppfostran. kanske bara är så att ha barn helt enkelt.

Tack för dina råd.

, nej jag menade/trodde inte att du försöker få honom dresserad men jag tycker faktiskt inte att ordval är oväsentligt i sammanhanget. Det är lätt, även om man inte vill, att hamna i "lyd-mig-enbart-för-att-lyda"-facket. Det gör jag också lite då och då när jag är trött, småirreiterad och stressad.......och då möter jag verkligen inte mitt barn särskilt konstruktivt, snarare gör jag oss båda en björntjänst.

Tycker att du ska börja med att skilja på olika beteenden så att säga. Jag tycker exempelvis att det allra viktigaste att sätta gräns för är när de gör illa någon annan - bita, knuffa, slå etc. Det lägger vi större tyngd vid än att de exempelvis klättrar på bord eller hoppar i sängen. Om de är på väg eller om vi inte hunnit föregå knuffar eller slår, så avbryter vi omedelbart situationen, söker ögonkontakt och talar tydligt om (inte argt men med allvar att de aldrig får slå, knuffas eller vad det nu månde vara. Bekräftar känslan de har - ilska, frustration eller vad det nu är - och att den är helt ok, men att det aldrig någonsin är ok att göra någon annan illa.

När de gör saker som att hoppa i sängen, så gör jag olika med våra pojkar eftersom de är olika gamla och har kommit olika långt utvecklingsmässigt. Äldsta som fyllde 3 år i julas, säger jag först till att han ska gå ner/sluta. För det mesta stannar han då upp och lyssnar. Går han inte ner/slutar så säger jag till honom på nytt att jag vill att han går ner eller slutar nu, annars lyfter jag ner honom. I 9 fall av 10 gör han som jag säger i det läget. Gör han det inte så lyfter jag bort honom. Lillebror fyller 2 år i slutet av månaden. Honom lyfter jag helt sonika ner från sängen och säger i samma veva att jag inte vill att han hoppar i sängen. Att säga nej och förvänta mig att han ska följa det.....nej . Barn gör som vi gör inte som vi säger .

Det man måste vara medveten om är att barn har bristande impulskontroll, att det tar minst 5 år innan de har grepp om vad som är rätt och fel och framför allt kan rätta sig efter det i handling, att de undersöker omvärlden inklusive människorna i den (våra gränser, våra värderingar).........och att man får vara ihärdig och konsekvent och helt enkelt ha mycket tålamod. Det är inget som kommer över natt .

Mitt bästa tips, och jag kämpar verkligen med mina två barn och mig själv också, tro inget annat är:
Sätt gränser huvudsakligen genom konkret handling. Vill du inte att han ska klättra, lyft ner. Vill du inte att han ska kasta mat, ta bort maten. Vill du inte att han ska måla med kritor på väggen, ta undan kritorna. Vill du inte att han ska kasta sand på någon annan i sandlådan, ta honom en bit ifrån det andra barnet, hjälper inte det lyft ur honom ur sandlådan och gå och gunga. I samma veva säg "nej" genom att utgå från dig själ: "Jag vill inte att du klättrar på....". "Jag vill inte att du kastar mat". "Jag vill inte att du kastar sand. Det kan göra ont". etc etc.

Favoritböcker:
jesper Juul: Konsten att säga nej med gott samvete
Ingegerd Gavelin: Att möta sitt barn och sig själv

Rekommenderar dem verkligen varmt .

Du ska verkligen ha ett stort tack!
Här börjar det gå framåt. Visst hoppar han i soffan, men han börjar iaf lyssna när jag ber honom att sätta sig ner. Antar att jag tjatat förmycket tidigare utan att visa honom genom handling hur jag vill att det ska vara.

Har dragit ner ganska så rejält på alla förbud så att man bara har några få regler för att inte nöta ut ordet nej för mycket. Han är ju bara 2år ännu, vissa regler kan faktiskt komma senare? Eller vad tycker du?
tidigare har jag ansett att han ska lära sig vad som gäller från början för att det kanske blir svårare att lära om, men just nu känns det som om ju mer nej och ju mer "förbud" han har, ju mer trotsar han.
Känns inte alls lika jobbigt längre när jag har insett att vissa saker är bara att acceptera.
Så igen, tack för hjälpen!

Konstigt nog har så få reagerat på ordet "lyda". Vågar man ta det ordet i sin mun är man bakåtsträvande, gammalmodig, hemsk och oftast också på gränsen till barnmisshandel:)

Läs Lars Gustavssons "Växa -inte lyda".

haha.. ja, nog är det så.
Nu var kanske inte lyda det bästa tänkbara ordet. Kanske skulle skrivit lyssna istället.

Ser att du redan fått tips om Jesper Juuls bok "Konsten att säga nej med gott samvete" - men jag slår ett extra slag för den!

"Gränssättning" om man vill kalla det det, blir så mycket enklare om man talar utifrån sina egna önskemål och behov. "Jag vill att du ska sluta hoppa i soffan..." osv. Istället för "Sluta hoppa i soffan!" Det första är ett uttryck för en egen önskan, det andra är en order. Om barnet fortsätter hoppa i soffan blir skillnaden stor om man uttryckt en personlig önskan istället för en order. Om man ger order som barnet inte lyder blir det en maktkamp där föräldern lätt blir arg eller känner sig maktlös över att barnet inte gör som man säger. Det är bara destruktivt och kan leda till att man antingen blir för arg eller att man blir uppgiven och inte känner sig respekterad som förälder. Barnet kommer att utmana order - så är det bara! Om de inte skräms till "lydnad" förstås... Men det är väl knappast något du vill uppnå....(?)

Nej tack! Jag vill inte ha några barn som är rädda för mig. Jag vill att mina barn ska vara trygga i vetskapen om att jag aldrig vill dem något illa även om jag tjatar på dom ibland.

Tack för förslag på bok, den låter som något jag skulle behöva läsa.
Att formulera mig lite bättre för nog kommer jag nog ut med order ganska ofta. "sluta hoppa i soffan", "sluta putta din syster", "sluta ligg på bordet".

Än mer effektivt är att fokusera på vad du förväntar dig av barnet och uttrycka det istället för att formulera ett förbud.
Människor tänker i bilder. Innan kroppen utför en rörelse skapar hjärnan en sekundsnabb bild av rörelsen. Och ordet inte går inte att skapa en sådan mental bild av.
Det går inte att föreställa sig att inte ligga på bordet för den bild som kommer upp är byggd av orden ligga, på och bordet. "Ligg på golvet" fungerar med andra ord bättre än "Ligg inte på bordet". Det hjälper barnet att göra "rätt".

Funkar det inte att avleda. Det är svårt att säga åt andra vad de inte ska göra, det är lättade att visa vad de ska göra istället. Om du tar fram en leksak eller har honom med dig i det du gör går det kanske bättre.

Jag tror inte heller att du någonsin kan få en tvååring att vare sig lyssna eller lyda. De är som de är, men de växer och lär sig.

Ryt till ibland och uppmuntra och ge beröm när han lyssnar.

Kan ju bara meddela att med några hjälp härifrån och med ett förändrat beteende hos mig själv så flyter livet på mer trivsamt här hemma igen. Jag ber mer än jag befaller, försöker komma på andra saker han kan göra istället för att säga vad han inte får och pratar alltid utifrån mig själv, "jag tycker inte om att du..." och det har faktiskt funkat förvånandsvärt bra. jag är imponerad. Tänk vad mycket man kan göra med rätt verktyg och rätt tillfälle.

Jag känner att jag har återfått kontrollen av situationen (märk nu inte ordet kontroll och skapa nån cirkus) och både jag faktiskt även sonen verkar tryggare i vår nya roll. Hoppas det håller i sig så att det inte bara är tillfälligt.

herregud vilken svenska. Missade visst några ord här och där. men ni förstår säkert vad jag menar?