3-åring som inte äter

Har gjort detta inlägg till dietisten på detta forum, men skulle vara intressant att få din syn på saken också, du som är psykolog.

Har en son på drygt 3 år som matvägrar. Det enda han äter är frukostmat, ex yoghurt, flingor, mjölk och smörgås. Detta kan han äta närsom helst och nästan obegränsat. Vissa dagar äter han "frukost" 4 ggr om dagen. Lunch och middagsmat, alltså varm lagad mat, vägrar han ens att smaka på. Han har två alternativ som funkar ibland: fiskpinnar eller köttbullar (och då ENDAST fiskpinnar/köttbullar, inget annat på tallriken) . Men det är inte alltid som dessa alternativ accepteras heller. Han har knappt aldrig smakat potatis, pasta etc. Dagispersonal har någon gång nämnt att han sett ut att kväljas av makaroner.. (?)

Vi försöker vara noga med att duka fram allt på bordet så att han kan se det som bjuds till måltiden, och han brukar tycka det är roligt att lägga upp av det mesta på tallriken (även att lägga upp åt oss andra vid bordet : ), men sen när det kommer till att börja äta av maten så är han inte överhuvud taget intresserad. Vill inte ens smaka. Ofta lämnar han helt och hållet matbordet och springer iväg och börjar leka o.s.v.

Han åt "normalt" som bebis men det började avta strax före 1-årsåldern. När han började dagis (vid 14 mån) så trodde man ju att det skulle vända i och med att han fick sitta med och se andra barn äta. Men detta har inte gjort någon stor inverkan. Ibland har vi tyckt att det verkat på väg att vända, han har smakat och ibland ätit (med hans mått mätt) hyfsat bra, men sen har det gått tillbaks igen. I dagsläget "äter" han lunchmat på dagis kanske 1 - 2 dgr /veckan. Och detsamma hemma.

Han är nu 3 år och 3 mån och väger enligt sista vägningen (på BVC för en vecka sedan) 14,7 kg. Han är riktigt smal på överkroppen. I övrigt ser han inte undernärd ut på något sätt. Han är pigg och livlig och visar ingen näringsbrist såvitt vi vet. I och med att han dricker sina 2 flaskor välling (morgon och kväll) så vet vi ju att han åtminstone får i sig alla näringsämnen. Det är vår räddning.

Men vi vill ju att han ska börja intressera sig för "riktig" mat, och känna den sköna känslan av att ha ätit sig riktigt mätt på varm mat.

Jag har en känsla av att det inte handlar om maten i sig överhuvud taget, utan att det ligger på det psykiska planet och att det har låst sig.
Vad tror du?
Han vill ju inte ens sitta vid matbordet. Precis som att han känner ångest för att sitta där för han vet att vi kommer att försöka få honom att äta…
Vi försöker att inte tjata på honom, utan försöker locka istället med olika "matlekar", och "skoja ner" maten, men inget hjälper.

Vore hemskt tacksam för din åsikt om det hela.