Osams vid läggning

Hejsan!

Vi känner oss rätt frusterarade nu och det gäller läggningen av vår son som är 3,5. Han har alltid behövt oss vid läggning men senastre halvåret har vi lärt honom att somna själv i sitt rum medans vi sitter utanför vid datorn. Det har fungerat bra utan tjaft och krångel.
För cirka två veckor sen började han springa ut från sitt rum och gå ur sängen miljontals gånger trots att vi upprepat sagt att det inte är ok. Har man sagt godnatt så ligger man i sin säng och försöker somna. Så är reglerna här och det vet han. Men han springer runt i huset och flinar och skrattar. Vi försöker att vänligt men bestämt fånga upp honom och lägga honom i sängen, säga gonatt igen och gå iväg. Men tyvärr har man inte tålamod att hålla på så hur länge som helst när han tjorvar på detta vis varje kväll. Igår blev min man jätte arg på honom och då låg han sedan kvar i sin säng och somnade. I kväll fick jag bli jätte arg på honom ett antal gånger innan han slutade tjorva och la sig ner för att försöka somna.
Det känns givetvis inget bra att bli osams innan man ska somna men det verkar tyvärr vara det enda som fungerar just nu. Eller har du något annat tips? Har funderat på att ev. belöna honom med något om han inte busar vid läggning men det känns inte heller helt rätt.
Det känns som att han testar oss och liksom redan innan bestämmer sig för att han ska springa ut ur rummet. Vi vill gärna bryta denna onda cirkel och skulle behöva lite råd av dig!

Varma hälsningar från två frusterade föräldrar

Hej!

Jag tycker att ni gör helt rätt som har dessa rutiner, håller fast vid att han skall ligga i sin säng för att sova och vänligt men bestämt upprepar för honom att det är det som gäller när han "trotsar". Att ni ibland tappar tålamodet är helt naturligt och är något som alla gör.

Jag träffar många föräldrar som upplever det som ett misslyckande då de blir arga. Men i själva verket handlar det om att er son är trygg i att ni kan hantera hans känslor, när inte han kan styra dem, genom att ni bli arga när han går över gränsen. Det är just det trotsålder handlar om; att han skall lära sig hantera, tolka sina egna känslor och samtidigt hitta sin roll i tillvaron. Utan föräldrar som kan sätta gränser blir det svårt.

Precis som du resonerar så tror jag inte att vare sig belöning eller staff egentligen hör hemma i barnuppfostran. Även om det förekommer i alla familjer och belöning ibland är ett effektivt sätt att främja ett "bra" beteende (har själv använt det vid olika tillfällen ;).

Jag skulle råda er att hålla fast vid era rutiner, som gör det tydligt för honom vad som gäller. Tillåt er bli arga men förklara för honom efteråt, när både ni och han lugnat er, varför ni blev arga.

MVH Christine

Osams vid läggning

INNEHÅLL