Han är så otroligt mammig....

Min nästan 7 åriga son klarar nästan inget själv (låtsas han) när jag är med.
Är jag med är han nästan som om han vore kedjad till mig. Han vill inte gå många meter ifrån mig, sitta i knät, jag ska med överallt etc.

Jag tycker det är jättejobbigt för jag har hela tiden sen han föddes försökt att undvika för mycket mammighet.

Jag menar när han var nyfödd fick andra hålla honom, pappan fick ta hand om honom, ta med honom ut mellan matninga r etc (vi bodde ihop då). Han var 10 dagar när vi flyttade och då var han hos farmor knappt 100m bort så hade vi varsin walkie talkie och hon sa till mig när mjölkkossan ansågs behövas-.

Självklart älskar jag min son men jag har aldrig varit så vad kan man säga..? det som gör att vissa mammor knappt vill låta ens pappan hålla bebisen utan de ska ta hand om bebisen själva... det borde heta bebishet men det gör det inte.

Jag känner inte så många mammor men jag vet att mamman till min sons halvsyskon faktiskt båtill hada mammorna till hans halvsyskon har varit mindre benägen att låta någon annan ha barnen vilket resulterade i att det minsta äldsta syskonet (1,5 år äldre än min son) var otroligt mammig när han var bebis.
Det funkade bäst om jag tog hand om honom än om pappan gjorde det. Den mamman ville inte överlåta pojken till pappan så gärna utan hon ville att han skulle vara mammig verkade det som.

Jag ogillade att amma för det gjorde mig så fast vid sonen, ingen annan kunde ju amma honom så det gjorde att jag nästan kände mig kedjad till honom. Jag var glad när han 1 månad gammal kunde ta nappflaska på kvällarna med ersättning så pappan kunde mata med och han sov bättre då.Sen slutade han amma när han var 10 månader.

Ok jag blev sjuk straxt innan han blev 2 år och spenderade 5 veckor på sjukhus och 6 eller 7 månader på rehab. Jag var hemma varje helg men i början var jag helt väck satt i rullstol och kunde inte röra mig. Sonen lärde sig snabbt att klättra upp i rullstolen och på rehab älskade han att bli jagad när jag körde elrullstol

Men den tiden borde ju inte påverka hela livet.

Jag säger till honom att pappa och jag har bestämt att du ska vara hos honom varannan helg ibland mer och om jag bestämmer att vi ska till farmor och farfar så får han följa med.

Han är lättast att läm,na till mormor och morfar men dom träffar han bara några ggr/år.

Kan jag få honom mindre mammig? Om jag lämnar honom så efter en stund funkar allt bra. Ibland kan han sura en stund för att jag har gått. Men så fort jag dyker upp så  (slurp) är han vid min sida.

Pappan flyttade för det blir nog 4 år i höst men han har träffat honom varannan helg och ibland mer hela tiden.

Jag pratar inte illa om pappan utan vi beter oss som vänner oftast.