Vad pratar ni om när ni umgås utan barn?

renoveringen av huset (å vad skoj *inte*)

Annars är det barnen.  Tror inte att jag kan komma på något annat vi direkt pratar om =/

Jag tror att det är viktigt att hålla kvar lite av de intressen manhaft innan man skaffade barn, vad hade man gemensamt innan barnen kom.

Det jag och min man hade gemensamt innan barnen var musikintresse och träning bland annat. Vi håller kvar dessa intressen även om det upptar mycket mindre av vår tid nu som tre barns föräldrar. Så umgås vi på tu an hand så blir det mycket prat kring dessa intressen. Sedan älskar vi att disskutera människor och livet i allmämhet.

Jag pratar i princip aldrig om barn med mina vänner och kurskamrater, endast om de själva frågar något om mitt barn eller om man "allmänt" skulle komma in på ämnet av någon anledning.

Det finns ju hur mycket som helst att prata om! Mode, uteliv, naturvetenskap, politik, framtidsplaner, drömmar, känslor, gemensamma intressen. Prata om det som dyker upp i ditt huvud utan att tänka.

Vi pratar om allt, politik, min skola, hans jobb, världen i stort, vänner och bekantar, framtida planer på husbyggnation, mm.
Men vi pratar även om barnen, de är en del av oss, del av vårt liv, klart vi pratar om barnen! Det kan bli riktigt roliga konversationer!

Allt mellan himmel och jord,ingen risk det blir tyst eller tråkigt hemma hos oss....

Hade dock ett sånt förhållande innan o det va inge roligt

Alltså, vi pratar massor men det känns som att man "borde" (för att ha ett välmående förhållande, typ) prata om så djupa saker. Dvs om oss, om världen osv. Att bara prata om sina barn, familjer, planerna för huset, semestern och sådant känns begränsat. Typ som vad har man då att prata om när barnen flyttar hemifrån?

När vi jobbar blir det mycket jobbprat också men nu är en föräldraledig och då blir det mindre.

Oj! Vi fördjupar oss i det vi pratar om även när barnen är med. Kan vara allt från den isländska ekonomin, hur man ympar äppelträd, om människan har en inneboende dragning åt religion, vad man skulle vilja göra åt svägerskans sätt att behandla sin familj, hur drömhuset skulle inredas, om nästa familjeresa borde bli sol-och-badsemester på billigaste syltan i Bulgarien, eller bilsemester på kontinenten, hur länge våra vänners förhållanden kommer att hålla om de fortsätter att gnabbas som de gör, hur vi ska uppmuntra barnen till mer fysisk aktivitet, om vi borde lägga om kosten, var vi ska fira påsk osv osv.

Allt.

Oj, vi pratar om allt möjligt, men det gör vi även när vi är hela familjen. Dessutom har vi ju egentid nästan varje kväll när barnet somnat.

Det finns några saker vi bara diskuterar när vi är ensamma och det är:
-Sånt vi är oense om
-Barnuppfostran
Hittills har vi inte behövt diskutera några problem med sexlivet, men skulle det bli aktuellt så blir det också "barnfritt".

Mår ni bra och är lyckliga så är det väl bara att slappna av? Om inte, börja leta efter annat att prata om

Jo, jag vet, men jag är bra på att analysera... Och vill ju vara säker på att vi inte tappar bort oss och vårt förhållande nu under småbarnsåren. Sexlivet är obefintligt då vi har liten bebis och då vill man vara trygg i att alla andra delar är bra under tiden.

Och jag menade inte att man bara kan prata djupare när barnen inte är med utan mer att det är ju då det verkligen visar sig om man har något förutom barnen att prata om och det är ju då man verkligen "ska vårda sitt förhållande"...

Ja, jag vet, läser för mycket relationsartiklar...

Men det är intressant att läsa om vad ni andra pratar om!

Det enklaste sättet att vårda sitt förhållande genom samtal, är att intressera sig för partnerns vardagsbekymmer och drömmar och funderingar. Man ska inte underskatta ett enkelt "Hur var din dag på jobbet, älskling?". Dels för att man ställer frågan, och för att man intresserar sig för svaret.

Vi pratar nog bara om helt vardagliga saker även på barnfri tid, barnen, jobbet, huset, vad vi ska göra på semestern osv. Det är ju liksom det som är vårt liv just nu, det skulle ju kännas bara fånigt att låtsas som att vi inte har allt det där och stänga det ute bara för att vi får några timmar själva. Jag tycker inte att du ska oroa dig för att ni kommer att glida ifrån varandra bara för att ni pratar om det som är er vardag just nu. När barnen är stora har ni en annan vardag och mera tid för andra intressen och då pratar ni väl om det istället.

Jag tror att det kommer att ändras lite med tiden också. Ju äldre barnen blir ju mer utrymme får man ju för att ägna sig åt sina intressen. Då tror jag det blir naturligt att det blir mer prat om det och mindre om barnen. Man pratar ju alltid om livet, barnen är en del av det.

För att ta ett exempel så har det blivit så att när jag flyttade hemifrån (jag är minst) så började mina föräldrar resa mycket eftersom de äntligen hade råd Nu pratar de mycket om vart de vill åka och vad de vill göra skulle jag gissa för idéerna finns alltid.

Du undrade hur vi gör för att känna oss som "vi" igen. Men vi är ju "vi" hela tiden, vi har ju också ändrats under tiden. Klart samtalsämnena skiljer sig från innan tiden före barnen, vi blir ju inte barnlösa och samma personer som vi var då bara för att barnen är hos barnvakt.

jag tycker det blir värre , mer krystat, att man "måste" prata om något när man t.ex. äntligen kommer iväg på det där resturang besöket.
När vi är hemma pratar vi om allt möjligt, när som.

Jag tror det kan vara lite farligt att hänga upp relationsvårdandet på "barnfri tid", vårdar relationen gör man hela tiden och när barnen kommer tänker jag att det är viktigare att kunna vårda relationen när barnen är med än när de inte är det. Vardagen är relationen och det är där vi måste se och finna varandra, och kunna prata, inte under de där enstaka tillfällena när vi blir helt ensamma.

(Don't get me wrong, det är för jäkla skönt med barnvakt då och då också, men det är inte det som är relationen.)

Ja, det håller jag med om helt. Men det blir ju på något sätt mest vardagssnack under middagarna, på promenader osv, prat om barnen, middagen, jobbet, vad man ska göra imorgon osv. Så det är där på kvällen tex när barnen sover man tänker att man borde prata om annat, sånt man pratade om innan man fick barn. Fast det är där jag undrar ibland vad man ska prata om.

Men vad pratade ni om innan ni fick barn då? Kanske var det mycket snack om hur ni ville bo, hur det skulle bli när ni fick barn, vad ni skulle göra till helgen osv. Ni kanske helt enkelt är vardagspratare både två, och då är det inte så stor idé att ändra på det om ändå båda är nöjda.

Sant, sant!

Det är kanske jag som önskar att vi pratade om mer djupa saker, samhällsfrågor och annat, som mina föräldrar alltid gjort (jag upplever att de alltid pratat, pratat och pratat med varandra i timmar vilket för mig är ett väldigt sundhetstecken, har nämligen svärföräldrar som är precis tvärtom och inte verkar ha något att prata med och de känns extremt missnöjda med livet medan mina föräldrar har det toppen) men vi kanske inte har det intresset. Så klart att vi gör det ibland men inte i en större omfattning. Utan det blir mycket prat om vardag, jobb, resor, boende, familjen osv osv.

Jag har funderat på samma sak jag. Är själv en "djup person" kämpat mig igenom mycket i livet och har en sambo som aldrig haft nåt problem. Lär mig en hel del av honom . Men han har ju noll behov av djupa snack om livet. För honom är ett djupt samtal om nåt politiskt i samhället nåt jag tycker man kan läsa om i tidningen.

Han vill mest snacka med mig om saker vi ska hitta på och fixa. Jag är ju mest med honom och barnet nu så kan väl sakna de där djupa filosoferande samtalen jag hade med vänner förr - men ärligt talat sanckade vi nost om hur fånga drömprinsen och kläder...så...jag har börjat inse det är rätt tramsigt från min sida. Vi har det ju bra. Bättre spela spel ihop när bernet sover hitta på nåt kul, planera en resa, diskutera nya barnvagnen man borde ha och gosa. Vad är det för fel med slappna av os se en film för den delen. Nej ju längre tiden går desto mer börjar jag själv tappa behovet av analyserande samtal. Vill slappa och gosa mera.

Förut tänkte jag att om vi inte pratade djuuuupt så hade vi inte nära anknytning till varandra. Men det är ju de där roliga och praktiska sakerna vi delar. Det djuuupa uppstår bara när det är problem att lösa. Ja och så var det ju det där samhällsanalyserande då...jag vill mest slappna av efter jobbet jag . Tycker sånt är trist. I hans familj snackar de sånt men det har min aldrig gjort. Jag är mer sån vill veta hur trivs du på jobbet och så, men det är de inte vana vid att babbla om. Så jag vill snacka mer problem och lösningar på det men får väl nöja mig med snacka om de problem som det behöver hittas lösningar på då och respektera om andra inte vill gnälla för mig.