Fosterrörelser v. 24??

När jag var gravid så hade jag också moderkakan i framvägg, och vissa kvällar kände jag inte honom alls och vissa kvällar gjorde jag det.. Det var så med Albin iaf att vissa av hans sparkar och buffningar var inte tillräckligt kraftiga för att kännas genom moderkaksväggen

Ok, men det var helt normalt sa BM eller? Det som oroar mig är att jag tre kvällar i rad inte känt bebisen. Men den kanske har hittat en ny ställning och sparkar inåt?
Tycker det är lite tvetydigt, man läser på en del ställen att om man märker förändringar i bebisens rörelser så ska man kontakta BM. Men hur vet man att det är dags att göra det???

Bebisen sover ju också ibland. Och då kan det ju vara lugnt länge. Jag har aldrig hittat ngt särskilt mönster i rörelserna så tidigt. Det är lättare när bebisen är större och man kan "peta" på den lite och den reagerar. Jag har också känt rörelser nu i några veckor (är i v. 18 nu) och jag känner inte varje dag, och vid olika tidpunkter på dagen varje gång. Jag tror inte att du behöver oroa dig!

Tack!
Fler med erfarenheter?

Här kommer en inte allt för positiv erfarenhet, men som får en att tänka till och lyssna på sig själv istället för vad alla andra säger är normalt. För rätt vad det är så är det inte normalt längre. 

Med första barnet började jag känna sparkar strax före v.20, moderkaka i framvägg. Kring v. 22 kände jag bra mycket rörelser varje dag men sen därefter började det trappas ner och blev mindre och mindre. Jag själv höll mått på magen med måttband (omkrets) och magen växte inte på någon vecka. Pratade med "alla" runtikring och "alla" sa att det var heelt normalt. Bebisar har lugnare perioder, sparkar mot ryggen etc. etc. Men jag blev inte lugnare utav det, det kändes i hela kroppen att detta skulle inte gå vägen. Av någon anledning satt jag och kollade i flera veckor på prematura kläder osv. Kring v.27+ så började jag blir riktigt orolig, rent utav hysterisk. Var hos barnmorskan på fredagen, hjärtljuden var lite lägre mot vad dom hade varit tidigare under graviditeten. Sparkarna var väldigt få vid det laget. Barnmorskan sa att allt var normalt. Men bara för att stilla min hysteriska oro skickade hon remiss till specialistmödravården för tillväxtultraljud.

På måndagen blev jag uppringd därifrån om att jag kunde få komma samma dag, vilket jag inte kunde för sambon jobbade och jag har inte körkort, men fick tid på tisdagen.

Kl. 8.30 hade vi tid på specialistmödravården. Först började hon kolla runt å mäta å greja. Hon sa inget till oss vad hon gjorde eller nånting. Rätt vad det var så sa hon bara: jag måste hämta en kollega som också får titta, för det här ser inte bra ut. Kom en läkare och utförde ultraljud också och mätte. Får beskedet att min moderkaka har lagt av och att flödena är klass 3b (alltså nästintill totalt obefintligt flöde), för lite fostervatten och ett väldigt tillväxthämmat barn (-39%, skulle ha vägt kring 1200g och uppskattades väga 777g). Fick beskedet att skulle barnet ha en chans att överleva måste barnet plockas ut med kejsarsnitt inom 24 timmar. 

Blev iväglotsad och inskriven på förlossningen och satt med CTG. Först var snittet sagt skulle bli på kvällen kring 18. Nästa bud var vid 16. Kring 12.30 kom dom inspringandes och ropade: nu måste barnet ut! 

Kl. 13.00 föddes en liten flicka på 783g och 31cm i v.28+1 (men liten som i v.24+) med katastrofsnitt.

Tanken gnager än idag, tänk om jag hade lyssnat på "alla andra" som sa att det var normalt? Tänk om jag hade ignorerat min känsla av att något var fel? 

Så den hårda vägen har jag lärt mig att lita på dig själv, känns det som att något är fel, kolla upp det för tusan! UTAN att tveka! Hellre kolla en gång för mycket än en gång för litet. 

10 veckor efter födelsen fick vi komma hem med våran flicka. För en månad sedan firade hon sin 4årsdag och är helt normal 4åring med allt som hör till
 

Trolltoka, det var nga roliga erfarenheter.... Vilken tur att allt gick bra till slut!

Någon med bättre erfarenheter?

Nej det var det inte. Men är glad att jag lyssnade på mig själv istället för alla andra.

Summasummarum: är du orolig kolla upp det, hellre en gång för mycket än en gång för litet. Hellre känna sig dum för att man oroade sig i onödan än att behöva vara efterklok. 

Du ska väl känna varje dag, from den dagen du har börjat känna. Kanske inte samma starka rörelser, men någonting ska du ju känna. Min blir bara starkare och starkare för varje dag som går,

Säkert helt normalt att man inte känner något ett tag. Man kanske sover när den lever runt som värst. Men, att kolla upp det hela är aldrig fel.

Jag känner bebisen nästan hela tiden jag sitter still, eller rört mig i sängen. Men, min moderkaka ligger i bakvägg.

Jag är i samma sits. barnets sparkar känns ibland ibland inte mer eller mindre. idag har jag känt buffar,fladder oftast längst byxlinningen men jag tror det är normalt. är i v 20+3 idag. Har oxå moderkakan i framvägg

i vecka 24 är bebisen fortfarande såpass liten att den har mycket plats att sparka så du inte känner det, var själv superorolig i vecka 26 när min hade en lugnare period och var in på förlossningen där dom förklarade detta för mig, men allting var bra med mig lill*.