ADHD: jobb och självständighet när barnet blivit vuxet?

JAg vet ännu inte vad jag har för problem, jag håller på med min utredning nu. Då jag var yngre jobbade jag mycket och hjärna, jag har hög arbetsmoral och vill göra rätt för mig och klara mig själv. Jag viste inte då att jag ahde problem och det viste ingen häller, fanns inga misstankar om det alls.

Då jag fick mitt tredje barn så började jag få konstiga symtom, fysiska, som klåda, värk extrem kronisk trötthet och fruktansvärd huvudvärk och jag blev sjukskriven för att jag "gått in i väggen" då jobbade jag drygt heltid på en bensinmack.

Sedan jag fick fjärde barnet (oplanerat om det har någon betydelse för någon) så har jag inte jobbat alls, hon blir tvåår i sommar.

Nu pratas det adhd, och då man pratar med människor från förr, tex mina föräldrar så stämmer ju allt så bra, och jag komme rinte att bli förvånad om jag tom får en aspberger diagnos.

Det är lite så att den tid och ork som jag förr la på mitt jobb, lägger jag nu på mina barn och då finns det ingen ork över till jobb. För som du garanterat vet så kan människor med dessa problem göra i princip allt som andra kan, men det krävs så otroligt mycket mer jobb, all planering och struktur som krävs för att livet skall fungera tar massor av ork av en.

Och som du säger, samhället är hårt, det finns egentligen ingen platts för oss och ingen förståelse. Egentligen är jag inte värd att ha barn eftersom jag inte kan försörja dem själv utan tvingas leva på min man, det kan man läsa dagligen här på fl bla, så egentligen så skall sådana som jag inte få ha ett liv, tyvärr.

Hej!

För att trösta dig kan jag berätta att jag, som inte har tillstymelse till någon diagnos, OCKSÅ tycker det är jobbigt att klara bara två barn och arbete. Att det är än tuffare för dig är inget konstigt.

Du är förstås värd att ha barn. Det mäts inte bara i kapacitet att försörja, det mäts i många andra parametrar också. De viktigaste är kanske kärlek, respekt och närvaro. Att människor tycker om att moralisera är en annan sak. Ibland måste man bestämma sig för vilka röster man tycker är värda att lyssna på...

jag kan tycka att det är ganska skönt att jag han få mina barn innan detta uppdagades för jag kan ju inte råför vad jag gjorde innan

Förhoppningsvis kommer samhället att få en större förståelse framöver, nu kommer ju fler och fler kändisar ut med sin adhd (blev inte särskilt förvånad över varkens jamie oliver eller petter ) så förmodligen kommer att att bli lite lättare,vi är nog i värsta skarven just nu då vi inte har något stöd alls från samhället alls.

Jag läste en artikel om att många med ADHD klarar sig väldigt bra som vuxna sen, det blir viktigare att jobbet man får känns roligt och givande, men "drivet" kan få personen att lyckas väldigt bra i karriären.

Jag har alltid undrat över just detta, för man hör ju det med jämna mellanrum - att just personer med ADHD har ett extra driv.

Men hur har dessa personer klarat skolgången? För där får de ju inte sällan problem. Även om man är en drivande person, blir det ju problematiskt att skaffa jobb om man som exempel inte klarat gymnasiet eller har ofullständiga betyg.

det tror jag också, för det är ju inte energin som sådan som fattas, däremot tror jag att man kan ge för mycket och ha lättare att bli utbränd. Men om man som du säger har ett jobb där man trivs och saker fungerar som man vill så är man nog en likabra arbetskraft som någon annan

jag ahr inga betyg alls men har altid fått jobb. Däremot får du ju inga värstingjobb tyvärr. Jag tror att de med adhd har lätt sålänge saker går lätt, men motgångar är extra tunga och därför går skolan dåligt men ofta går jobben bättre då man får ett sådant

Att motgångar blir extra besvärliga förstår jag.

Har du fått någon medicin som kunnat hjälpa dig?

Egentligen är jag inte ute efter historier om ADHD-barn som vuxit upp och fått stiliga, välbetalda och prestigefyllda jobb, mest bara höra om dem som  faktiskt jobbar, kanske har familj och mår ok.

min utredning är inte klar, har typ 4h frågor kvar (ganska jobbigt) så jga har ingen medecin för det, men däremot har jag lithsium och någon stämningshöjande för att klara mig tills jag vet vad jag egetligen behöver

Hej, jag har inte läst allti tråden så jag kanske inte kommer med något viktigt.
Jag har en son som är 9 år. Han fick sin ADHD + Atypisk autismdiagnos för ca 2 år sen.
Nu har jag fått jobb, jag är bodendestödjare till en ung vuxen så nyss fått sin diagnos inom NPF. En av mina klienter har varit på studiebesök på några folkhögskolor, den ena skolan hade en Aspergerlinje med allmän behörighet. Bra lokaler och lärare som vet vad allt handlar om. Klienten var lyrisk när hen kom hem och berättade om upplevelsen. Min klient har hankat sig igenom grunskolan utan direkt hjälp över huvudtaget och utan diagnos och förståelse för behoven som ligger i problematiken.
Jag kan klart se att folkhögskola var ett alternativ för inlärning än tex vanligt gymnasium för min klient och andra med NPF. Nu har jag som förälder kunnat följa min sons skolgång från början och har varit uppmärksam på problematiken iom att det finns diagnos på honom men som jag tänker om min klient som har behövt göra det här utan stöd och förståelse i skolgångnen och även i livet i största allmänhet så tror jag att folkhögskola kan vara ett väldigt bra alternativ till fortsatta studier. De folkhögskolor som har riktiakt in sig på FH och NPF i synnerhet verkar vara väldigt bra. (Jag har bara koll för min klients räkning så jag kanske är partisk )

När min son kommer komma i ålder för skolval kommer vi starkt överväga folkhögskola känner jag efter att ha sett min klients besök där.

Sen ett tillägg. Indelningen och grupperingen som kommer komma om ADHD och Autism kommer se ut så här förmodligen. ADHD kommer fortfarande vara en egen del och Autism, Autismliknande tillstånd, Asperger Syndrom och Atypisk Autism kommer hamna under en grupp som kommer heta Autismspektrumtillstånd. Det är för att man ska kunna fånga upp alla, så ingen kan utklassas eller missa något stöd eller insats för att man missat något i diagnosen. Så en person kommer tex få en diagnos som heter Autismspektrumtillstånd med Asperger sundromliknande drag och ADHD med särskilda koordinationsmotoriska svårigheter. För tex 20 år sen hade det varit DAMP och AS. Så med ändringarna kommer inte någon missas utan förhoppningsvis kommer man kunna fånga upp fler så de får rätt diagnos. (i de fall man är ute efter att ha en diagnos.)
Hoppas jag inte har rört till det mer för någon

Även jag har en vän med adhd och atypisk autism som inte klarade vanlig gymnasieskola men däremot folkhögskola!

Det går väl rätt skapligt för min vän nu, även om jag ser hur trött h*n blir av den vanliga vardagen med jobb och barn, h*n har två barn och för närvarande heltidsjobb.

Min vän har förklarat för mig att problemet ligger i att någonting alltid faller bort - matsäck glöms till utflykter, det blir ingen tvättid bokad, middag är h*n alldeles för utpumpad för att ens försöka tänka på, så det blir smörgås och fil för barnen efter dagis och skola, h*n klarar inte att hålla reda på barnens läxor, så när barnet glömmer en läxa blir den alltså inte gjord, sängkläder byts väldigt sällan, (mest när vännens syster ringer och frågar om det är gjort), h*n glömmer att ansöka om semester just de veckor som det yngsta barnets dagis är stängt och får ringa sin chef i absolut sista skälvande minut för att försöka reda upp situationen...

Samtidigt är h*n en så fin förälder - generös, lyssnande, älskar att resonera med barnen, pigg på utflykter och upptåg. Jag vet, för jag har levt nära dem under flera år då vi var nästan grannar.

Man kan ju se det på två sätt, kanhända är båda lika sanna: antingen som att vardagen är knölig och att min vän inte riktigt till fullo klarar att ge sina barn det stöd de borde ha, eller att min vän trots sin funktionsnedsättning lyckas vara en skaplig förälder som trots allt har en ok ekonomi, barnen får mat varje dag och blir i övrigt älskade och sedda.

Denne vän är alltså inte sjukskriven, förtidspensionerad eller på annat vis utestängd från arbetslivet. Men h*n klarar ju inga "avancerade" jobb. Det jobb h*n har är ett enklare kroppsarbete som i sig självt är stressande och tungt, med noll medbestämmande.

Ibland tänker jag att min kompis karat sig rätt bra. Ibland när jag ser hur rynkig och fårad, ja nästan sliten h*n blivit sedan barnen kom (h*n är separerad sedan flera år), känner jag snarare att h*n lever ett ganska hårt liv.

Kan berätta om min stora son som har ADHD-(sent upptäckt. )Han fixade skolan galant- trots sin ADHD,som vi då inte visste om. Nu i vuxen ålder har han jobb- och har haft flera. Det har alltid funkat bra- tills dess det inte gör det. Det vill säga att han ger upp när han tex. har försovit sig. Då skiter han i att gå till jobbet någonsin mer, vilket är uuurdumt. Men han har trots det lyckats få nya jobb. Men nu verkar han ha förstått att han inte kan fortsätta att göra om samma misstag om och om igen utan om han nu försover sig- så ringer man bara och ber om ursäkt. Och det är inte hela världen med det. En konstig grej är- att han har ju jättesvårt att passa tider.- men trots det har han lyckats jobba som budbils chaufför, där man VERKLIGEN måste passa tider hela tiden!! När jag frågat honom om det så , hur han fixat det- så säger han att det är faktiskt lättare under tidspress.Finns ingen tid att flippa ut..-)
Han har klarat sig bra tycker jag!!
Hoppas din kille klarar sig fint i jobb karriären! Det gör han säkert! 

Hej!

Jag har kampat hela livet med min adhd (och dyslexi) utan att fa nagon vidare hjalp hemifran eller i skola. Jag hoppade av i gymnasiet da det inte gick langre, tyvarr. Men jag ar nu mer bosatt i USA och arbetar pa en nattklubb som marknadsassistent och ar aven bartender. Vid sidan om ar jag egen foretagare,och det gar valdigt bra for mitt foretag.  Har aven nu under varen hallt pa att lasa mig till GED som ar ett slags high school diplom man kan lasa in pa det motsvrande till svenska komvux. Jag har sluttesten i maj sa far se hur det gar
 
Har somsagt ingen vidare utbildning - bortsett fran en bartenderutbildning och en personligtranar utbildning. Men jag har jobbat mig uppat mycket och min lon ar mer an okej for min alder och att vare utan helt utbildning nar det galler marknadsforing. Kan gora det jag vill.  Har mycket ideér och sager dom oftast rakt ut, eller genomfor dem sjalv. Det har visat sig vara valdigt positivt efter alla dessa ar man fatt skall for att man inte kunnat halla tyst

Har manga bollar i luften samtidigt och visst blir det kaos ibland...eller ganska ofta men jag loser motgangarna mycket battre nu for tiden.

Till hosten hoppas jag pa att kunna soka ett par college kurser och utvecklas mer nar det galler marknadsforing.

 

maamie45: Det låter ju verkligen positivt. Och visst har man rätt att göra misstag, som att försova sig, hur lätt som helst ju!
Hur klarade han skolan? Jag menar, var han inte överaktiv? Jag tänker på allt sådant som att sitta stilla längre stunder, koncentrera sig på icke lustfyllda uppgifter o.s.v.

doodge: härligt att höra att du kämpar och har så många järn i elden men trist att skolan inte kunde ge dig bättre stöd. Vilket årtionde gick du i skolan? Var det möjligen så att man inte begrep att du faktiskt hade en diagnos?

*puffar*