Känner jag mist min stora flicka ef denna förlossning- vanlig känsla?

Precis så kände jag det den första veckan med min tvåa! Fick dåligt samvete mot min stora och ville bara vara vi tre igen... och då fick jag dåligt samvete och skuldkänslor mot den minsta - det var ju inte hans fel och jag drabbades av åmgest över att nästan inte vilja ha honom. Jag grät floder!
Det är hormonerna som gör det och det går normalt över efter ett tag. Gör det imte det då ta kontakt med någon eftersom det kan vara förlossningsdepression.
Min minsta är nu tre veckor och mitt depp har gått över nu.

vet exakt hur du känner dig, jag har en son på snart 5 år som har vart mammas lilla pojke o när vi kom hem från BB så kände jag som du gör nu.. att jag höll på att förlora honom, eftersom jag va med lillen hela tiden, men nu 2 månader efter så håller allt på att komma tillbacka, de tar sin tid, min man jobbar nätter ibland så dom dagarna brukat jag låta honom sova med mig i sängen, samt att när bebisen sover så e jag med honom hela tiden, o nu har vi gjort att jag o han har vå dag i veckan så varje lördag så e pappan hemma med vår dotter så hittar jag på någonting med min son,, en heldag ute, bio, fika, ja de han vill helt enkelt. en dag som bara handlar om honom,, och de e uppskattat.,.. så testa de om möjligheten finns,,  hoppas att de funkar för dig som de funkade för mig..
lycka till  kram

Man känner så, men det blir bättre. Jag känner fortfarande lite så, fastän yngsta är 10 månader nu. Det är en jobbig känsla.

Tack för svaren.. Att det finns fler dom känner likadant. Jag hoppas innerligt känslan försvinner.

Kände samma när min andra dotter! Nu när den lilla är ett år har vi vant oss och fått en bra balans.

Kände också så allra första tiden. Har numera en 3-åring och en 2-åring som är tajtare än tajta och jag har verkligen inte "förlorat" någon.....bara vunnit en massa . Det finns inget bättre än att se syskon tillsammans.....det slår ALLT! . Det handlar nog mycket om att hitta balansen i den nya tillvaron när man blir fyra. Både som förälder och för det tidgare enda barnet.

Vi tillhör det "bärande släktet" och det hjälpte mycket. Kunde stoppa ner lillebror i sjalen och han åkte liksom bara med där hela dagarna och jättenöjd med närheten....och så kunde jag relativt ohindrat leka med storebror som vanligt.....och ge honom mycket fokus också.

Precis så kände jag också gentemot min tvååring när lillebror kom, jättejobbigt att känna att jag inte hann vara något med henne, det var maken som gjorde nästan allt med henne då jag ammade konstant. Blev bättre när hon gick ner i tid på dagis och var hemma mer med mig och lillebror, då fick vi ju mycket mer tid ihop även om jag fortfarande ammade konstant...

... Ja jag försöker leka/gosa/pussas o ta den tiden jag kan med min stora tjej, men jag tycker det känns på henne att jag inte är lika rolig längre. Hon verkar helt enkelt inte tycka lika mkt om mig.... Tror ni jag har fel el kan det va så? Jag kanske analyserar o grubblar för mkt på det här. Men känslan vill inte gå över, jag SAKNAR verkligen henne. Snyft.

Men lillasyster är ju bara en vecka . Ta det för vad det är. Det är väl inte så konstigt om storasyster är lite småsur på dig för att du varit på BB och kommit hem med ETT ANNAT BARN. Min äldsta var 16 månader när lillebror föddes. Han vägrade mer eller mindre ha något att göra med mig överhuvudtaget första 2 dygnen efter att vi kom hem (jag hade ju varit kvar på BB över natt). han var inte det minsta arg på lillebror men på mig, bara pappa som gällde. Sedan var det självklart så att vi alla behövde tid att få hitta oss själva och varandra i den nya situationen. Viktigt att få låta det äldre syskonet få känna alla de där känslorna.......det handlar ju inte om att de inte älskar eller tycker om en.......då hade de ju inte reagerat alls . Ge din stora flicka lite tid och finns där för henne som innan så ska du se att du snart har henne tillbaka ......men man måste ge dem tid och utrymme även för känslor man själv inte riktigt gillar .

Jag kände också att min äldsta var liksom annorlunda mot mig. Det har dock gått över nu. Kanske var det så att han tyckte det var lite konstigt att jag var någon annans mamma också?
Häromdagen sa han två saker som värmde i mitt hjärta. Först sa han "mamma, trodde du att Max skulle vara så fin ?" "tycker du att han är fin?" frågade jsg. "ja - jättefin" svarade han.
Sedan sa han också: "mamma, när du var på sjukhuset så kändes det inte som Max var vår bebis för jag kände honom ju inte. Nu när han är hemma så känner jag honom så nu känns han som vår Max".
Så jag tror att det där med att han kändes annorlunda var relaterat till att han också gick igenom en stor omställning.

När min lilla föddes i somras låg jag på BB med världens ångest. Det kändes som att jag svikit min stora tjej, då 18 månader, och jag ville bara lämna kvar den lilla bebisen och åka hem och låtsas som om allt var som vanligt. Första månaden gjorde jag inget annat än ammade och bar runt på den lilla och stora tjejen var med sin pappa och hittade på saker med honom så jag kände mig riktigt utanför. Det var faktiskt jättejobbigt men efter någon månad blev det bättre och nu, 9 månader senare, är allt som de ska igen - fast ännu bättre än innan jag fick nr 2 Så det är helt normala känslor du har + kanske lite mammahormoner som gör att det känns ännu mer

För våra barn tog det ett par veckor innan de accepterade lillebror fullt ut och de är ändå 8, 7 och 4,5 år... Det krävdes ett leende från hans sida...

 Det har bara gått en vecka för er och ALLT är nytt för er alla fyra!! Klart du inte slutar vara viktig för din dotter!! Ge dig och henne tid. Er familj blir aldrig som den varit men chansen är stor att den blir mycket bättre. Det är jobbigt i början och precis som skrivits ovan så känner ni ju inte varann än...

... Tack för svaren , det känns bättre, men det går upp o ner. Får försöka acceptera läget ( vilket är svårt ) o hoppas på att både min känsla o situationen blyr annorlunda . Inget hjälper av mina tårar o mina tankar. Hon har två föräldrar o vi älskar henne o hon mår bra. Att hon inte är m mig mest o inte är mammas tjej just nu, är kanske mitt prb mer än ett prb för henne?? Men usch vad jag vill hon ska förstå....

Mitt råd är att ta kontrakt med terapeut eller liknande på BVC. De har stor erfarenhet av alla slags känslor som uppkommer efter att man fått barn och kan hjälpa dig att se mer positivt på det hela. Önskar att jag hade gjort det efter tvåan!

Jag kände oxå så, det var helt fruktansvärt. Sen fick min lilla kolik i tillägg och det blev bara värre och värre en stund, det kändes precis som att sonen (snart 3) inte tyckte om mig längre, det var bara pappa som dög. Han ignorerade mig till och med många gånger, han låtsades som att jag inte var där. När vi var mitt i nyfödd och kolikperioden kände jag ofta att vi hade förstört vårt liv, vi hade det ju så fint vi tre, så varför skulle vi förstöra det genom att få ett barn till? Sonen verkade så ledsen hela tiden och det gjorde så ont i hjärtat

Men sen kom plötsligt vändningen, det var en kväll som sonen slog sig eller blev ledsen för något, minns inte vad det var och då grät han plötsligt efter mamma trots att pappa var här, det var som allt släppte och han fick lättat på trycket. Efter den kvällen började allt vända igen och nu börjar det sakta men säkert gå över och vi är nästan tillbaka på samma ställe som innan. Han är fortfarande väldigt fäst vid sin pappa och det tror jag aldrig går över utan istället ser jag det som något väldigt fint, att dom kom närmare varandra när lillasyster kom, innan var han väldigt mammig.

Mitt tips är att försöka hitta på roliga saker bara du och den stora, behöver ju inte vara några långa stunder. Kanske pappa kan gå på en promenad med den lilla så du och den stora kan få leka ensamna hemma och hon får all uppmärksamhet. Eller gå till lekparken bara ni två? Eller göra något annat som ni brukade göra innan den lilla kom. Det tror jag är viktigt, att dom får ha mamma för sig själv en stund.

Lycka till! Det blir bättre

Idag började hon storgråta hejdlöst , helt förkrossad blick, när jag skulle amma. Sedan har det hållt i sig. Vi lekte lite i lekparken ef en promenad o då va det ok, men så fort vi närmade oss hemmet så kom tårarna o den helt förstörda blicken. Hon ser helt tagen ut. Är det så att hon förstått idag att bebis inte försvinner? Känner ni igen det här i era storasyskon?? Hon säger 'mamma' i sina gråtattacker oxå. Det kommer bli svårt att amma framöver .... Usch ....

Du kan inte ha henne med då du ammar? tror mycket kroppskontakt är bra... det säger ofta mer än ord.

.... Vi fick åka till sjukhuset igår, hon hade Öroninflammation så det va inte konstigt hon va gråtit. Idag är det bättre igen.