Skaffa fler barn eller "nöja" mig med ett?

jag har nio barn och ångrar inte ett enda av dom. själv är jag ensam barn och har alltid haft en längtan efter syskon. ni måste själva avgöra vad ni klarar av att ta hand om eller inte. jag tyckte inte att något var svårt mellan ettan och tvåan. erat barn blir ju också så stort innan ni får en till (om ni väljer det )så jobbigt i den bemärkelsen blir det ju inte.

Jag hade tur. Jag ville att min son skulle ha ett syskon och blev med barn omedelbart när beslutet var taget då han var drygt ett år. Dessutom var min första förlossning lätt - och det blev tvåan också Jag var lite rädd för syskonsvartsjuka, men det blev aldrig nån. Kanske tack vare att sonen gick på dagis när jag var hemma med lillan. Då ägnade jag tiden åt henne och när sonen kom hem tidigt på e.m. så fick han den mesta av uppmärksamheten. Jag sparkade ut maken när lillan låg i magen så jag var ensam om barnen.

Det enda jag kände var att det blir ju ganska mycket dyrare när de kom upp i ålder. De växer fort, kläder är dyra, skor behövs ganska ofta då fötterna växer osv.

Tyvärr står de inte varandra så nära idag som vuxna, som jag önskat. De bor i olika städer och har inte så mycket gemensamt. De är oerhört olika - som natt och dag. Men jag tänker att när jag inte finns längre så har de i alla fall varandra, om de vill. De har mycket liten kontakt med sin pappa - obefintlig skulle jag vilja säga.

Nej, jag ångrar verkligen inte att det blev två. Visst - ibland har man funderat på att sälja dom billigt, men vilken förälder har inte den tanken nån gång

Nej, det var självklart redan från början att vi skulle ha fler än 1 barn. Dels för att maken var ett sladdbarn och växte upp nästan som ett ensambarn (och alltid saknade mer jämngamla syskon) och dels för att jag hade flera syskon och alltid hade tyckt synd om kompisar som var utan. Dessutom såg vi i vår omgivning att ensambarn lätt blev både bortskämda och odrägliga om inte föräldrarna aktade sig.

Vi har aldrig ångrat att vi skaffade fler, men däremot finns det förstås saker vi kunde ha hanterat bättre:
*Jag gruvade mig för svartsjuka och gjorde allting väldigt märkvärdigt för storasyskonet. I själva verket var det nog jag som faktiskt framkallade den svartsjuka som dök upp. Med övriga småsyskon har jag inte hållit på att tjata om hur roligt eller jobbigt det ska bli för de större, utan jag har talat om att vi föräldrar ska ha en ny baby. Vårt barn och inget som syskonen behöver bekymra sig över. Vi tycker ju inte mindre om dem för att vi skaffar en ny bil - eller hur? Samma sak gäller om vi skaffar en ny baby ...
*Maken engagerade sig i ungdomsidrott innan nr 2 föddes, och det innebar att jag fick dra nästan hela lasset själv. Maken jobbade 40 timmar och lade sedan ner alldeles för mycket fritid på fotboll. Vi skulle ha förberett oss bättre, så att han var hemma mer.

Jag svarar från andra sidan, dvs enbarnsföräldern. Vi är nöjda med att det bara blev ett barn. Men, för oss blev valet lättare då det visade sig att jag kan få fler. Tror i ärlighetens namn inte att det hade blivit en tvåa ändå. Helt enkelt för att livet är ganska enkelt med bara ett. Vi är också en bra bit över 30 och nu är hon 4 år.  Det känns bra.

Ojojoj, det skulle lika gärna varit jag som skrivt den här trådstarten Känner igen mig i allt (förlossning, strul efteråt och att det först nu lagt sig och jag älskar att vara mamma. Han blir också 3 i år.)

Jag grubblar också och har verkligen passerat "bäst-före-datum" så ska lillen få något syskon så är det snart det måste ske...

Jag har ett barn och ville inte ha fler, men nu skriker min kropp efter ett till.
Så jag och sambon har just börjat försöka skaffa ett tillsammans. Han har 2 sedan innan och jag ett då. Inget gemensamt.
Visst kan jag känna: Är det verkligen rätt??! och en massa olika känslor. Men det gick ju bra med dottern.
Jag tror inte man ska hålla på och fundera så himla mycket på vad som är bra och inte.
Jag tycker ni ska göra det NI VILL!
Sen kan jag också förstå din rädsla i och med jobbig förlossning, förlossningsdepp och allt du skrev, men det finns ju hjälp att få. Och om inte annat kanske du kan få ett planerat ks denna gång?
Jag pratade med aurora-bm inför min förlossning för jag var livrädd och grät när jag tänkte på att jag måste föda barn. Så, det finns ju hjälp.
Lycka till :)

Jag har fyra barn och tycker det är otroligt roligt med "många" barn och vi tvekade heller aldrig med att skaffa tvåan. Däremot kan jag absolut tänka mig att det finns massor med fördelar med att bara ha ett barn. Tänk var mycket tid man kan ge, vad många resor man har råd med etc. Och även om jag aldrig ångrar mina barn (det gör man nog aldrig ) så visst tänker jag på hur det skulle varit att bara ha ett.

Det där med att det är lättare att ha fler har jag aldrig förstått, hur kan det bli enklare med fler? Dessutom är barn sjukt dyra i drift.

Jag har sagt sen 15 års åldern att jag bara ska ha ett barn. Har alltid sett mig själv som enbarnsförälder och jag och maken var helt överens om att det blir bara ett barn. När detta barn var ett år började vi prata om ett syskon så smått, vi kanske skulle försöka (tog lång tid och två missfall innan äldsta kom till världen). Vi hade inte bestämt oss men "fuskade" med skyddet en gång och smack så var jag gravid. Har idag två barn och känner att jag nog passat bäst som enbarnsförälder MEN jag älskar båda min barn lika mycket och hade inte velat vara utan någon av dem. Jag var 32 och 34 när jag fick mina barn.

Det som var jobbigast för mig var syskonsvartsjukan då yngsta barnet var mycket sjuk vid två tillfällen och äldsta barnet kände sig åtsidosatt av mig under denna tid. Nu är det mer "syskonkärleken" som innebär slagsmål, skrikande och en massa annat som känns jobbigt .

Jag hade skaffat barn nr 2 även om jag vetat om hur det varit och hur jag själv känner.

Vill du ha ett barn till tycker jag du ska skaffa det, men du ska inte skaffa det för att du vill ha ett syskon till ditt barn.

Tack så hemskt mycket för att ni velat dela med er av era erfarenheter - både som frivilliga enbarnsföräldrar och som flerbarnsföräldrar!

Jag känner att det har varit så tabu att tala om detta offentligt, om ni förstår vad jag menar. Det verkar i dagens samhälle som att det "måste" bli ett andra barn om man väl har börjat. Att det liksom inte är okej att "bara" skaffa ett barn och nöja sig med det. Och diskussioner om att man kanske drabbas av barnlöshet när det blir dags för planering av nr 2 är heller inte något man vill tala högt om. Det är också något jag oroar mig för, tänk om vi nu fattar beslutet att köra på, och så blir det ingenting av det!

Det har tycker jag även varit tabu att tala om att man inte alls upplevde den där stereotypa barnlyckan när första barnet kom, att det för mig och många andra kanske blir en enormt stor omställning och att jag ibland har funderat över min egen lämplighet som mamma. Ingenting jag vågat yppa till min omgivning, som velat se mig som den "perfekta" mamman.

Tack också för er ärliga input om syskonrivalitet. Har tänkt i de banorna också, och det var fantastisk kul att läsa det lövet2 skrev, att det var ni föräldrar som SJÄLVA skapade syskonrivaliteten genom ert beteende. Precis sådant känner jag är bra att känna till innan man väljer att utöka familjen. Det talas det väldigt lite om.

Naturligtvis är det ju först och främst en fråga om vi verkligen VILL ha barn, inte så mycket om mitt första barn BEHÖVER ett syskon. Men samtidigt har jag blivit så mogen nu i mitt föräldraskap att jag ändå vill se det ur barn nr 1:s perspektiv, hur kommer litens liv att bli om det kommer in en till familjemedlem?