sliten mamma på väg in i väggen (obs, lååångt)
jag håller att på gå in i väggen. jag känner igen mitt beteende/mående från hur det var förra gången. jag vet vad som behöver göras men det är svårt. jag försöker få min sambo att förstå men han inser inte allvaret.
jag är småbarnsmamma. jag sköter det mesta i hemmet. det är oordning i princip i hela huset. jag mår inte bra när det är kaos hemma, för länge.
jag är i behov av struktur, det gör mig trygg och lugn, och det är precis så som jag behöver känna mig. men nu är min tillvaro bergochdalbana. vissa motgångar hanterar jag bra, eller ok, andra går käpprätt åt helvete.
nu när jag mår som jag gör har jag svårt att skräma av och fokusera, jag blir lätt stressad. när det blir för mycket 'tryck' på mig, ex på morgonen vid frukosten: frukost ska fixas, kladdigt bord sedan dagen innan, ingen ren nappflaska, barnen är som studsbollar i stolarna, vill inte äta, spiller ut mjölk överallt, katterna jamar otåligt efter mat, smutstvättbergen hopar sig, det ligger massa ren tvätt i tumlaren i väntan på att bli vikt, jag är som en jojo mellan kylen/skafferiet och skåp och lådor för att göra iordning frukosten, diskmaskinen innehåller ren disk men bänkarna i köket är fulla med smutsdisk, en blöja läcker och det sista rena paret byxor blir nedbajsade - ja då brister det och jag behöver vara själv. men det funkar inte. liten är trött och stor ska till förskola. bråttom bråttom trots att dagen börjar då solen går upp. jag klarar inte att räcka till för alla jämt. vad hände med den fördelade arbetsbördan här hemma. j*vla kvinnofälla!
visst min sambo 'hjälper till' hemma, han plockar lite och tvättar (han viker bra men lägger aldrig in ex kläder där de ska vara, allt travas på hög ex på byrån i barnens rum), han tvättar som sagt men det är mest när handdukarna är slut eller hans kläder börjar sina i hans gareob. nästan allt annat 'måste' jag ha koll på. därför ser det ut som det gör hemma. jag hinner inte, jag ORKAR inte. men samtidigt blir jag sjuk av att inte vara ikapp med hemmet. jag VILL verkligen ha fint, eller iaf ok, runt omkring mig. jag har sänkt kraven rejält och är mycket glad om golven torkas en gång varannan månad, typ 6 gånger per år... men trots allt har vi det inte grisigt hemma bara kaosigt.
jag förklarade ikväll för min sambo hur läget är, att jag håller på att bli knäpp och att jag behöver stöd utan att behöva be om hjälp. jag vill att han ska se, förstå och agera på egen hand. det är vårt hem, vår börda. mitt mående är inte bara min angelägenhet det påverkar oss och vi behöver samarbeta för att 'rädda den'. han säger inte direkt något när jag pratar med honom, han bara titta på mig och låter irriterad och besvärad på rösten. jag kände mig hämmad i hur jag skulle förmå uttrycka mig så att han ska förstå så jag skrev en lapp och räckte fram och fick en halvspydig respons om att det skulle bli intressant... vi pratade lite till och jag blev ledsen och allt låste sig och jag gick ut i köket och fortsatte med disken.
vi är båda trötta. visst, det är hundår som småbarnsförälder. ens ekonomi är ju dessvärre inte så skoj när man går på föräldrapeng så det blir man ju inte direkt gladare av. allt är inte nattsvart men vissa stunder är det verkligen det för mig, och det skrämmer mig. jag behöver verktyg för att fungera och det är att minimera stress och överaskningsmoment (som hoppsan inga rena byxor, vällingen tog slut och skorna är blöta...)
det kan låta drastiskt men för att få vårt hem att fungera så behövs ett schema med alla tvättmoment, städ och disk fördelat över veckans alla dagar. min sambo köper inte det. nu när mitt inre är i kaos behöver jag struktur för att balansera upp allting. det verkar som att jag får dra det lasset själv. men ensam är inte stark, vi får väl se hur länge jag orkar, hur lång tid det tar innan jag travar in i väggen.
jag har tidigare gått i samtal, hos X, och det gjorde susen! vill gå dit igen men vi har inte råd. jag vet hur det låter när det gäller ens hälsa men det kostar 800:- för en timma. visst kan jag gå till typ vårdcentralen men mina erfarenheter är att de mest sitter och nickar där. den som jag gick till tidigare, X, känner ju till mig, vet om allting och är så otroligt klok och pedagogisk. ska jag gå på samtal så kommer jag gå till X, men som det ser ut nu så får det vänta till skatteåterbäringen. tråkigt men så är det. mat och räkningar går faktiskt före...
vissa dagar är jag helt slut, jag är ur balans och mår så fruktansvärt dåligt över det. det vore nästan skönt att bara ge upp, bryta ihop och stanna kvar i sängen men än biter jag ihop och håller ut. men hur länge kan man göra det?
om det finns någon som orkat läsa allt det är och samtidigt känner igen sig, eller har förslag på jag ska göra så vore jag enormt tacksam för lite stöd.
