Nackspalt på 2,5 mm :-(

Ulrika:
När jag läser runt så verkar upp till 3,0-3,5 mm vara normalt. Och då känns ju inte 2,5 mm så där väldigt extremt.

Hon gav mig ingen risk utifrån blodproven, men sa att blodproven låg bra och att det enbart var nackspalten som gjorde risken så väldigt hög.

Jag vet inte, men jag har svårt att ta till mig siffran. Det känns som att barnet är frisk, även om jag vet att man inte kan "känna" såna saker. Och eftersom magkänslan säger att bebisen är frisk så försöker jag liksom hitta andra orsaker till den höga risken.

Jag vill helst inte göra FVP pga missfallsrisken. Jag är också undrande över lårbensmått, näsbenet och andra avvikelser på UL (typ hålrum som du nämner). Inget av dessa togs upp. Om det berodde på att hon inte kollade, eller inte talade om vet jag inte. Men för min del är det intressant i mitt beslut om FVP/MKP. Om det endast är min ålder och nackspalten på 2,5 mm som är orsaken till mina dåliga siffror, så tror jag att jag skippar ytterligare tester och hoppas på det bästa. Finns det annat som pekar på kromosomavvikelser så kanske ändå ett prov skulle vara bra. Jag tror inte att vi gör abort om det är T21 men det kan ju vara skönt att veta och förbereda sig lite iallafall. Förvarna omgivningen och så. Trist om det blir värsta chocken och ingen vill gratulera.

Sen beror det ju på hur man vänder på det också. 1:6 låter som en jätte hög risk. Men när jag tänker att det är 83,5% chans att bebisen är frisk så känns det som väldigt bra odds.

Tack för alla svar!

Ja, det är mycket att fundera över. Hade det varit trisomi 13+18 som varit förhöjd risk på, så hade det ju inte varit något att tveka om.

Jag vill inte sticka in en nål i magen, men samtidigt så måste jag ju fundera över detta med ett funktionshindrat barn. Det är massor av tankar som snurrar. Som sagt, hade det varit T13/18 så hade det inte varit så mycket att fundera över, men med Downs syndrom så är det ju lite skillnad.

De barn jag har träffat på med Downs tycks leva ganska vanliga liv. Vuxna med Downs har jag inte så mycket erfarenhet av, men av det jag har förstått så lever dom ofta liv med mening, glädje och kärlek. Visserligen skiljer sig deras tillvaro från min och din, men är det verkligen tillräckligt för att avsluta livet nu? Vem vet hur meningsfulla någons liv blir? Vissa barn växer upp och våldtar och mördar, andra blir elaka, dömande och fördomsfulla. Är det verkligen rätt att sortera bort barn pga att deras framtid inte ser ut som andras? Vill jag verkligen leva i ett sånt samhälle? Och vill jag verkligen bidra till det samhället genom att abortera ett barn som inte uppfyller mina förväntningar på utveckling, självständighet och potentiell framgång?

Om jag gör en abort pga Downs syndrom så är det ju inte för barnets skull (även om det kanske vore skönare att intala sig det) utan för att JAG inte vill vara med på den resan. Att jag inte vill ha ett barn som kräver mer stöd från sina föräldrar än vad "normal" barnet gör. Att jag inte vill avstå från att tro att framtidsutsikterna för mitt barn är oändliga. Vill jag vara en sån förälder som sträva efter det perfekta barnet? Måste mina barn vara normal begåvade för att ha ett existensberättigande? 

Usch, det är så många tankar som snurrar runt i huvudet på mig. Och vissa av tankarna skäms jag för, för de är inte smickrande för mig som person.  

Jag håller inte riktigt med dig om det här med Downs syndrom. Vad gäller immunförsvaret så är ju det något som även drabbar många "normala" barn och det är ju inget som man inte kan leva med. Min son hade ett uselt immunförsvar tills han var 5 år, vilket gjorde att det var mer vab än dagis under hans fyra första dagisvintrar. Hjärtfelen har jag förstått är oftast ganska harmlösa. Antingen växer de bort av sig själv eller så behövs en enklare operation. Inte heller det kan jag se som en anledning till abort. Att de inte blir äldre än 12 rent metalt kanske stämmer, men som jag förstår det hela så flyttar de till egna boenden. Inte en egen vanlig lägenhet, utan en med boendestöd. Kanske i form av ett gruppboende eller ett servicehus. 

Jag är övertygad om att vi skulle klara av ett barn med Downs syndrom. Och jag är övertygad om att de allra flesta gör det, många barn föds ju med svårare handikapp än Downs syndrom. Det som är lite läskigt är att upptäcka sina egna fördomar, sin egen etik och moral. Jag känner tydligt att jag aldrig skulle ta bort ett "normal" barn pga hjärtfel (om det inte vore så allvarligt att barnet troligtvis dör eller ha väldigt små chanser att klara en operation). Inte heller fysiska handikapp känns som särskilt allvarliga ( en arm eller ett ben mindre funkar säkert att lära sig leva med). Men när det kommer till utvecklingsstörning så blir jag plötsligt rädd. Och det är egentligen inte barnets situation som skrämmer mig (för jag tror verkligen att personer med mentala handikapp kan leva givande, fullt värdiga liv), utan mycket hur omgivningen ska reagera, tänka och förfasa sig. Urlöjligt och jag skäms för mina tankar. Och ifall det kommer att bli en väldig påfrestning på vår familj (vi har redan 4 barn men detta är det enda som kommit till oss på det gamla hederliga sänghalmsviset).

Åh, det är så svårt. Jag vill egentligen inte göra abort pga Downs syndrom för jag tycker inte om det samhälle där vi väljer bort barn för att dom inte är "tillräckligt bra/lyckade/smarta". Samtidigt brottas jag med mina egna fördomar och ser dreglande munnar, virrande tungor och hör gutturala läten. Fast jag VET att det oftast inte är så, och att det aldrig är något som man kan gardera sig från vid en graviditet, så hasar fördomarna och skräckscenariona fram och visar sina fula trynen.

Lycka till med fostervattensprovet och styrkekram på dej med! 

Ja, fast vi har nu bestämt oss för att INTE gå vidare med fostervattensprov. Vi ser inte hur det skulle hjälpa oss utan tvärt om. Så vi har bestämt oss för att köra stutsen, stoppa huvudet i sanden och bara hoppas på att allt går bra. Jag har varit med om 3 sena missfall i 4:e och 5:e månaden och jag vill verkligen inte hamna i det där hemska sjukhusrummet igen. Vare sig pga ett missfall eller en abort. Det har varit så uppslitande och detta barn är (om än inte planerat) så ändå otroligt efterlängtat.

Vi har också funderat mycket på det här med olika handikapp. Aldrig är man garanterad att få ett friskt barn. Om vi inte känner att vi klarar av att ta hand om ett barn med Downs Syndrom, då ska vi inte skaffa fler barn. För det finns så otroligt många handikapp som vårat barn skulle kunna födas med. Många dessutom betydligt värre än Downs syndrom. Och vad gör man om man får ett barn med något av alla de otaliga sjukdomar, handikapp och funktionshinder som barn kan födas med? Jo, man tar helt enkelt hand om sitt barn och löser situationen så gott det går. Det är så livet fungerar.