Nackspalt på 2,5 mm :-(

Tack för alla svar!

Ja, det är mycket att fundera över. Hade det varit trisomi 13+18 som varit förhöjd risk på, så hade det ju inte varit något att tveka om.

Jag vill inte sticka in en nål i magen, men samtidigt så måste jag ju fundera över detta med ett funktionshindrat barn. Det är massor av tankar som snurrar. Som sagt, hade det varit T13/18 så hade det inte varit så mycket att fundera över, men med Downs syndrom så är det ju lite skillnad.

De barn jag har träffat på med Downs tycks leva ganska vanliga liv. Vuxna med Downs har jag inte så mycket erfarenhet av, men av det jag har förstått så lever dom ofta liv med mening, glädje och kärlek. Visserligen skiljer sig deras tillvaro från min och din, men är det verkligen tillräckligt för att avsluta livet nu? Vem vet hur meningsfulla någons liv blir? Vissa barn växer upp och våldtar och mördar, andra blir elaka, dömande och fördomsfulla. Är det verkligen rätt att sortera bort barn pga att deras framtid inte ser ut som andras? Vill jag verkligen leva i ett sånt samhälle? Och vill jag verkligen bidra till det samhället genom att abortera ett barn som inte uppfyller mina förväntningar på utveckling, självständighet och potentiell framgång?

Om jag gör en abort pga Downs syndrom så är det ju inte för barnets skull (även om det kanske vore skönare att intala sig det) utan för att JAG inte vill vara med på den resan. Att jag inte vill ha ett barn som kräver mer stöd från sina föräldrar än vad "normal" barnet gör. Att jag inte vill avstå från att tro att framtidsutsikterna för mitt barn är oändliga. Vill jag vara en sån förälder som sträva efter det perfekta barnet? Måste mina barn vara normal begåvade för att ha ett existensberättigande? 

Usch, det är så många tankar som snurrar runt i huvudet på mig. Och vissa av tankarna skäms jag för, för de är inte smickrande för mig som person.