Min man har blivit sur och negativ....

Stackars er båda. Det är varken roligt att leva med någon som har dåligt humör, eller att själv ha det.

Hur har han det på jobbet? Känner han att han saknar utrymme i livet just nu? Fråga om du kan hjälpa till på något sätt, i stället för att gräla.

Ha sex!

Som om man är sugen när mannen bara är sur och tvär...?

TS, mitt råd är att du och din man sätter er ner när ni är ensamma (utan barn) och på bra humör, och försök prata.
Snusslutet kan mycket väl ha med det hela att göra. Kanske något annat som trycker?

Min man var ungefär likadan för ett tag sen, och inte förrän jag blev riktigt arg på honom kom det fram att det var jobbigt på jobbet med jobbig chef osv.. Män kommunicerar inte alltid.. Ni kanske har bra kommunikation annars men kanske värt att testa ändå?

Jag förstår hur du har det, dessutom blir det en ond sprial. Är en sur och negativt smittar det lätta av sig.

Ja, sexlivet är inte vad det var en gång i tiden, när vi väl får till det så känns det bra, men sen blir han snabbt sur igen.
Har frågat honom varför han är så vresig och sur.
Igår när jag kom hem hade han bara tagit det lugnt eftersom han haft en jobbig dag på jobb och jobbat natt och inte kommit ikapp tiden.
Jag sa att det är väl bra om han kan vila upp sig, men ändå var han sur resten av kvällen.

Jag saknar honom och vill gärna slå en signal hem, men han sa igår att jag behöver inte ringa hem mer.

Usch. Surkart lockar fram det suraste i mig också.

Hade min sambo snäst att jag "inte behöver ringa hem mer" så hade jag sagt att "vad bra, då tänkte jag inte komma hem mer heller!". sen hade jag sovit hos någon annan och inte svarat på hans samtal tills poletten ramlat ner. vad fan är det för stil av honom??

Berätta för honom att du är ledsen, att det gör ont när han är så. Fråga honom vad som kan vara orsaken? Och vet du  vad jag tycker är bäst för er, ÅK iväg bara du och han. Åk t.ex. på en kryssning eller sånt, UTAN BARN! Det ger er möjligheten att hitta varandra igen och prata om saker och ha det mysigt och koppla av från vardagslivet då barnen kräver enormt mycket.

Känner igen lite av beteendet. Jag blev rejält sur och vresig när jag inte trivdes i mitt äktenskap. Orsaken förstod jag inte själv då men så småningom började jag se vad som hände. Jag upplevde att jag liksom inte hade någon plats i familjen, det blev riktigt illa efter att vi fått barn. Då behövdes jag inte alls längre och vad jag än gjorde så var det inte bra eller dög inte. Utom ibland då hustrun skulle iväg på möten etc, då var det praktiskt att ha mig som barnvakt - åt mitt eget barn. Hon styrde och ställde med det mesta och jag iddes inte bry mig. Men det skapade en frustration som gjorde att jag blev näst intill folkilsken. Nu som skild ser jag saken i ett ljus jag inte förmådde då. Jag hade ingen förklaring till mitt beteende under tiden utan nu i efterhand har jag analyserat situationen och hittat orsakerna.

Analysera dig och ditt beteende objektivt gentemot din man. Är han delaktig i familjen eller ser du honom som ytterligare ett barn som du uppfostrar?