dop i sorg....

Stackars dig ! Jag har haft en liknande upplevelse själv för sju år sedan då min mamma dog i cancer. Vi hade planerat in dopet men tyvärr dog min mamma strax innan. Jag bor utomlands och mamma hann aldrig träffa sitt barnbarn - planen hade varit att hon skulle få träffa honom då på dopet (hon var flygrädd så kom aldrig till oss). Det var naturligtvis oerhört jobbigt för mig.

Hursomhelst så hade vi begravningen bara två dagar innan dopet. Det var verkligen ett par dagar med berg och dalbane känsla. Ner och upp. Mycket tårar och värk i bröstet. Sorgen kommer över en när man minst anar det.

Många i släkten/familjen sa att det var fint att kunna träffas och glädjas också samtidigt som vi sörjde - ena dagen bar vi alla svart och så var det skönt att få träffas igen, nu i gladare toner. Vi tänkte att hon var där i anden om ändock inte fysiskt, och att hon lever vidare i vår son.  Att hennes "energi" finner ett hem i vår son. Ett liv slutar och ett annat börjar osv.  På något sätt så kändes det som ett "fint avslut" att kunna glädjas åt det nya livet samtidigt som vi sörjde.

Tycker det låter fint din ide om att be prästen säga något - det gör hon/han säkert.

Du kommer ta dig igenom det, även om det blir jobbigt.

Kram