Vill inte adoptera ,skäms .

Det är väl inget fel på dig. Adoption är inte ett alternativ för alla. Min mammas bästa kompis och hennes man kunde inte bli gravida, relationen krisade men de hittade tillbaka till varandra. De bestämde sig för att adoptera och gav sig in i hela den cirkusen med allt vad det innebär, men avbröt alltihopa då de insåg att de gett sig in i det hela bara för att det är naturligt att vilja ha barn. De ville ju inte adoptera egentligen, de började bara med hela processen för att det "ska vara så".

Jag minns att när jag var liten så undrade jag varför det inte hade några barn, tyckte det nog var lite konstigt då, men då visste jag ju inte att det fanns något som hette ofrivillig barnlöshet, eller frivillig.

Man kan faktiskt vara mycket barnkär även fast man inte vill ha egna barn (biologiska eller adopterade). Det brukar många ha svårt att förstå. Men stå på dig. Du är inte konstig och ska absolut inte skämmas. Satsa på att umgås med syskonbarn, grannens ungar eller bästa vännens son istället om du vill.

Ni vill väl helt enkelt inte tillräckligt gärna ha barn för att se utanför ramarna från det ni tänkt er från början? Det är väl inget fel med det? Fast ni får ju vara beredda på att leva helt utan barn förstås om det enda ni kan tänka er är ett barn som är ert gemensamma genetiska barn... Är ni inte det så kanske det är läge att gå professionellt och prata om varför ni känner så, till att börja med?

For the record: även adopterade barn är egna barn. Även barn som kommit till genom ägg-, spermie- eller embryodonation är egna barn.Tänkt dig in i den motsatta situationen. Du vill adoptera men det går inte, av någon anledning. Kanske stoppas du av evinnerliga adoptionsköer - kanske är det något annat som gör att du inte kan adoptera. Det går inte. Du kan inte få barn genom adoption. I alla fall inte just nu. Däremot går det bra att göra IVF, genom den vägen kanske du kan få barn... Och du blir gravid och föder ett barn.

Tror du att du kommer att älska det barnet mindre för att det var plan B, ett "iställetför" än du hade gjort med det adopterade barnet som du sett framför dig i dina drömmar? Eller kommer du att tänka att det var en evig tur att du inte kunde få barn genom adoption, för då hade du ju inte tvingats tänka om och göra valet som ledde till att du fått just det här barnet? Det barn som det var meningen att du skulle vara mamma till.

Att ändra på sin mentala bild är inte lätt. Alla kanske inte ens kan det - eller så har de inte en tillräcklig drivkraft och längtan för att göra det. Men inga barn man får är istället-för. De är sina egna mirakel. Vägen till dem var kanske inte den som man först hade tänkt sig men den var den rätta till just det här barnet. Hade man valt någon annan väg så hade man fått "fel" barn (eller inget barn alls) och det känns nog fullständigt otänkbart för alla föräldrar - oavsett vilken väg de fått sina barn på.

Om ni båda är 37 har ni fortfarande tiden för er, ifall ni skulle ändra er och vilja adoptera senare. Känn er inte pressade att ta ett beslut som måste vara slutgiltigt. Jag tycker att ni är modiga som vågar vara ärliga mot er själva och varandra. Jag tror inte heller på adoption som ett andrahandsalternativ. Därmed inte sagt att det måste vara det bara för att man tidigare har gjort behandlingar. Tillåt er att sörja barnet ni förlorat. När ni känner er starkare kan ni fundera över om ni eventuellt ändå ska ställa er i kö i en adoptionsorganisation, bara som en garanti om ni skulle komma fram till att adoption trots allt faktiskt är er väg till barn.

Lycka till!

Felet på dig liksom är nog att du tror att du vill ha en graviditet, att du har glömt bort att det är familjeliv, barn du vill ha. Egentligen. Kampen för att få till en graviditet, att vänta barn i magen har varit låång och väldigt mödosam. Någon stans under den processen har ni tappat bort ert verkliga mål: att bli föräldrar.

Det tror jag.

Det är väl inget konstigt med det.

Kanske hittar ni en dag tillbaka till er ursprungliga längtan efter att få bli föräldrar, att få gemensamma barn. Den dagen kan ni försöka få adoptera.

Men det är ju bara vad jag tycker. Alla tycker vi ju olika och jag tycker det är fel att adoptera! TS vill inte adoptera.Jag undrar vad TS egentligen tänker, utöver det hon skriver. Det ligger nog mer bakom som vi aldrig får ta del av.

Jag har ett par vänner som inte kan bli gravida...
Han har svaga simmare å hon får inte bära ett barn...
pga att hon har en kronisk sjukdom så får dom inte adoptera....

Så då bestämde dom sig för att göra ngt som i sverige inte e helt lagligt...
Dom ska använda en surrugatmamma!
Dvs Fruns ägg , mannens spermier och en annan kvinnas livmoder.
detta gör att barnet blir biologiskt deras, men juridiskt sett magemamman som
är mamma... Men om hon avsäger sig vårdnaden och låter frun adoptera "sitt" barn så blir det parets egna
blods och dna barn....

är det kanske ngt för er?

nej ,inte bara...
Jag ger mig in i det för mina vänners skull....
Varken jag eller dom är några knäppskallar.
men med den inställningen du har så kan du inte klaga på att du inte
har barn sen... för du klankar ju ändå ner på de försök som finns...