Ångest inför att jobba?

Det är väl normalt att man tappar intresset för det mesta som händer utanför magen. Allt annat ter sig plötsligt som rätt oviktigt och då är det ju svårt att ha lusten.

Hej

Jag känner lite likadant. Är i v 29 och känner att nu skulle jag gärna kasta in handuken. Trivs också jättebra på jobbet och tyckte att hela den här terminen kändes kul som avslut innan FL. Hade tänkt sluta till midsommar (bf 16/7) men nu funderar jag på att ta fl från 1/7 och semester från början av juni. Då är det bara en månad kvar att jobba. Känns lite slösigt med f-dagar men det känns också viktigt att vila upp sig, vara redo och komma i ordning hemma innan bf. Vi har dessutom levt i ett renoveringskaos med grejer i kartongen osv som behöver redas upp. Bebisen kan ju faktiskt också komma lite tidigare.

Vad som är normalt och inte vet ju inte jag, därav att jag frågar hur andra känner sig    Frågan är ju bara - hur F-N motiverar man sig... börjar ju fundera på om det är något sorts bakslag som gör sig påmint, efter att vi förlorade vår son i vecka 20 i juni förra året.

Drygt... vad är det som har gjort att du börjat tappa lusten då tror du? Ja det är klart att det är viktigt att vila upp sig, helt klart. Jag har hela maj kvar att jobba, sedan har jag semester i juni och ska rycka in igen i juli och jobba ett par veckor.
Sådant här är ju så himla svårt - för man vet inte hur kroppen tar emot allt detta och därför kan jag inte heller planera jobbtakt, lust och vilja.

Jag kanske ska lägga till att jag har BF 7 aug...

Ja, det var nog en utlösande faktor när chefen för ett par veckor sedan sa att de backat på att ta in en vikarie för mig (jag hade precis intevjuat 4 st...) och istället skulle sprida ut mina uppgifter på lite olika medarbetare. Jag kände lite att här har jag har anstängt mig för att göra en bra avlämning och avslutat saker på bästa sätt för att det ska bli så bra som möjligt för de andra och sen kom den vändningen. Tappade liksom motivationen när det ändå kommer bli väldigt rörigt när jag försvinner. Sen gör väl också årstiden att man gärna är hemma mer. Tycker att alla runt omkring en längtar efter semester, inte bara vi gravida.

Men om du ska vara ledig från juni är ju det ganska snart? Det går nog fort ska du se. Då får du ju en ordentlig paus så jobbveckorna i juli kanske känns ok när det är dags.

Beklagar förlusten av din första son. . Måste ha varit väldigt tungt. Känner du att du bearbetade det när det hände? Om inte kanske det är därför det dyker upp nu. Inte helt ovanligt tror jag. Har själv gått igenom en stor sorg för 3 år sedan och vet hur lurigt det kan vara.

Kram

Känner precis som du...är i v 29 (28+2) nu. Ska bara jobba denna + 4 veckor till, sen har jag tagit semester för jag tror jag behöver det. Sist jobbade jag till veckan innan men nu vill jag bara vara ledig....

Åh, vilken jobbig "smäll" att första anstränga sig och sen blir det ändå inte som planerat. Lider med dig, verkligen! Det är bara och hoppas på att det löser sig på jobbet, men det är ju i grund och botten inte ditt problem egentligen. Men ansträngningen hade du ju kunnat få slippa tycker jag 

Jo, jag försöker intala mig själv det också - "det är ju ganska snart" som jag får lite ledigt. Men just nu känns en månad som en evighet. Det är psykiskt det är mest påfrestande känner jag. Jag vill liksom inte, ha ha! Jag måste skratta för att få in lite humor, annars bryter jag nog ihop...

Jag misstänker att förlusten av vår son kan ha något med det att göra - jag vet dock inte. Om det kan komma lite återfall så är det säkerligen det, har inte bearbetat det fullt ut med samtal hos en proffesionell person.
Kontaktade en kvinna som är psykolog (tips via min bm) och jobbar mycket med sådana här fall, men de har inte ringt än för att ge mig en tid. Försökte i dag, men missade telefontiden. Typiskt. Jag och sambon har pratat väldigt mycket, men inget mer i övrigt.
Vet inte om stressen över det kommande syskonet kan göra att jag blir såhär, jag vill ju lägga historian till handlingarna och få allt ur mig innan lillen, kommer så jag inte riskerar att få en depression DÅ istället.

Ja det känns lite omotivernade faktiskt. Men som du säger, det är snart inte mitt problem. Förstår hur du känner angående motivationen. Du får fixa en sån där kryss-almenacka och räkna ner. Sen kan jag också också tycka att allt känns lite roligare om man lyckas ändra inställning lite. tex tänka att det här är sista månaden jag kommer jobba på väldigt länge och försöka göra ngt bra av den. Det är ju roligare än att uthärda och sen blir det nog roligare att tänka tillbaka på sen. Man kan ju påverka sig själv rätt mkt med tänkesätt osv.

Min erfarenhet är att det är en otroligt stor skillnad att prata med ngn proffessionellt. Det är en helt annan vinkel och på ett helt annat plan på ngt sätt. Sen är det ju viktigt att personkemin stämmer, annars hjälper det kanske inte så mkt. Jag gick till en som jag fick på rek. och det var min livlina.

Sen tror jag att att det kan vara lite farligt att tänka att man vill "lägga till handlingarna"  Känslor tar den tid de tar, det enda man kan göra att låta dem få finnas och hantera och bearbeta dem vart efter. Att våga acceptera att man är ledsen ibland och man faktiskt bär med sig en stor förlust. Det farliga är nog om man fastnar i negativa tankesätt, vilket psykologer ofta är uppmärksamma på. Det är bra att du är medveten om risken med depression och vill göra det du kan för att undvika det innan den lille kommer men du kan nog inte känna att du ska va klar med det som hänt tills ett visst datum. Hoppas du inte tar illa upp, menar bara väl!

Min psykolog sa ngt som jag bär med mig. Att sorgen är som en liten fågel som kommer och sätter sig på axeln. I början ofta och länge men sen allt mer sällan. När den väl kommer ska man inte jaga bort den för att det är obehagligt utan notera att nu är den här och låta den sitta där tills den flyger iväg självmant.

Tycker faktiskt att det är ett fint sätt att tänka som hjälpt mig många gånger. Jag var också orolig för att sorgen (efter min förra man) inte skulle vara helt borta innan jag skaffade barn med min nya sambo. Så jag tror jag förstår hur du tänker och känner. Men jag har nog lyckats acceptera att den sorgen alltid kommer finnas inom mig utan att ta plats får det fina i livet.  Tror jag i alla fall.

Jag känner mig också ruskigt omotiverad till det mesta och jag är bara i vecka 15! Har tappat sugen helt sedan kanske någon månad tillbaka. Ingenting känns lika viktigt som bebisen i magen även fast jag i vanliga fall trivs bra på jobbet, med kompisar, hemma, med dottern osv. Nu känns det som att jag är i en bubbla och jag vill bara sova och vara själv med bebisen som kittlar i magen.

Tror det är ganska vanligt, särskilt när man kommit så långt i graviditeten som ni gjort! Själv har jag 4 månader kvar på jobbet exkl. en månads semester, men det är väl bara att jobba på. Tror det kommer att gå lite upp och ned under graviditeten.

Kan tänka mig att förlusten av er son säkert spelar stor roll också! Hoppas att du får bra möjlighet att fortsätta bearbeta sorgen innan förlossningen. 

Hedda, jag vet att du menar väl och jag tror att du missförstod mig pga mitt "dåliga" ordval... jag menade förstås inte att lägga till handlingarna, som att klämma klart på det och sen arkivera det för att aldrig ta fram det igen. Jag vet ju så klart att det inte fungerar på det viset.
Jag har accepterat sorgen som en följeslagare i livet men nu ska jag bara få bearbeta den lite med någon proffessionell - det kan underlätta, om man säger så, när lillen kommer att man har verktygen så att säga. Känns skönt att jag nyss fick en tid! Heja mig!

Apropå motivationen så tycker jag det är så himla lustigt att jag känner den här olusten och de negativa vibbarna, för jag är verkligen en omåttligt posivit människa annars. Graviditeten verkar göra att jag blir så otroligt känslig, tydligen. Och i dag är det extra trögt, eller just nu kanske. Positiva affirmationer försöker jag med hela tiden, det är som en liten kamp i skallen dagarna i ända, ha ha!

Dexxi, Safireee: Tack för att ni delar med er, det känns verkligen skönt och få veta att man inte är ensam!  Jag börjar ju fundera vad det är för sorts hemlig deppighet som smyger sig på vartefter tiden går... men tydligen verkar det ju vara ständigt förekommande? Undrar vad det beror på...

Hej igen

Bra att du bokat in en tid. Hoppas du kommer ha nytta av det.

Kram!

Gokväll, här är en till som ser på sista dagen med lääääängtan i blicken.... Har bf 5/8 och jobbar heltid. Det känns helt sjukt jobbigt.... jag trivs på mitt jobb och har det bra, men jag.... jag bara VILL inte jobba mer nu....

Som någon sade, vädret kan nog spela in, och vi har nyss köpt hus och med hus och trädgård finns det ju aldrig nog med pyssel... men ändå.

Jag tar semester v. 27, OM min vikarie går med på bara 1 veckas introduktion, annars måste jag ta semester v 28, då är jag i v. 36 eller nåt.... jag vill vara hemma lääääängre än så.... Jag har våta drömmar om att drabbas av nåt lagom lindrigt graviditetsrelaterat så att jag blir sjukskriven, bara litegranna.... men än så länge mår jag bra....

Jag har inget (tror jag) som jag måste bearbeta, däremot har jag "fått för mig" att denna graviditet kommer att sluta illa, sent.... Kanske inget skoj att ta upp här, det är inte relevant till ämnet i tråden, men eftersom du TS skrev om er son och att du funderar på att du kanske måste prata med någon, stämmer det lite med mina tankar, om att jag känner att jag måste prata med någon om min rädsla... Kanske bottnar det i tidigare graviditeter, kanske inte.....

Men hur som helst känner jag, trots att jag bara vill vara hemma från och med nu (är i v. 28), att jag inte vill vara borta från jobbet för att träffa en psykolog - för då sätter jag mina kollegor i klistret. Pest eller kolera liksom....

Sorry för kanske halvdeppigt inlägg, men som TS (?) också sade - jag ÄR verkligen en positiv person i grunden. Jag är det till och med nu... det är ara det att jag inser att jag nog borde ventilera mina tankar lite med någon proffessionell....

Jag är visserligen sjukskriven på halvtid men känner igen mig i vad ni skriver väldigt mycket. Har bf 3 augusti och har så svårt att vara ambitiös på jobbet. Mitt jobb är i och för sig ingen dröm när man är gravid - igår var jag ute och tog bilder vid en olycka där ett litet barn avlidit (grät mig igenom hela uppdraget) och avslutade med att stå upp i två timmar och filma en fotbollsmatch - och jag känner att jag vill bara släppa det här nu, jag orkar varken fysiskt eller psykiskt.

Men det är väl inte mycket att göra åt - det gäller bara att bita ihop och hålla ut antar jag.

Med två små: Men herregud, vad jobbar du som? Reporter? Fotograf? Låter hemskt! Kan du inte söka havandeskapspenning?

Jepp, videoreporter, vilket innebär att man är tv-reporter, fotograf och redigerare i ett. Självklart har jag ju inte sådana dagar som i går varje dag, men rätt ofta är det påfrestande. Funderade på havandeskapspenning men jag tror inte att utrustningen väger mer än kanske drygt tio kilo så det går nog inte.

Ja, gud vad man är less nu...ska jobba fram tills 1 aug (har BF 25 aug).

Nu vill man bara fokusera på bebisen, men man får härda ut ett tag till!!

Sisu: Jag har våta drömmar om att drabbas av nåt lagom lindrigt graviditetsrelaterat så att jag blir sjukskriven, bara litegranna...  DÄR slog du huvudet på spiken, haha! Gud va jag fnissade igenkännande!  Bara och läsa om fler som känner samma sak lättar ju tycker jag! Åh så skönt.

Med två små: Då kanske du kommer förstå mig ännu mer när jag säger att jag också är journliast... jobbar som multireporter där jag både fotar, är min egen chef och flänger runt på jobb och skriver. INTE så roligt alla dagar när man bara vill sova bort halva dagarna på kontoret, och halva tiden letar man efter energin och motivationen...   

Men nu har jag iaf tagit upp med min chef, hon är jättebra, hur jag känner och vi ska kolla om jag inte kan få sluta en vecka tidigare än planerat - alltså 27 maj ist för 4 juni då mitt vik går ut. Håller tummarna för det vore såå skönt att få juni ledigt om jag ska orka en vända till i juli innan bäbis kommer 7 aug.