Ångest inför att jobba?

Vad som är normalt och inte vet ju inte jag, därav att jag frågar hur andra känner sig    Frågan är ju bara - hur F-N motiverar man sig... börjar ju fundera på om det är något sorts bakslag som gör sig påmint, efter att vi förlorade vår son i vecka 20 i juni förra året.

Drygt... vad är det som har gjort att du börjat tappa lusten då tror du? Ja det är klart att det är viktigt att vila upp sig, helt klart. Jag har hela maj kvar att jobba, sedan har jag semester i juni och ska rycka in igen i juli och jobba ett par veckor.
Sådant här är ju så himla svårt - för man vet inte hur kroppen tar emot allt detta och därför kan jag inte heller planera jobbtakt, lust och vilja.

Jag kanske ska lägga till att jag har BF 7 aug...

Åh, vilken jobbig "smäll" att första anstränga sig och sen blir det ändå inte som planerat. Lider med dig, verkligen! Det är bara och hoppas på att det löser sig på jobbet, men det är ju i grund och botten inte ditt problem egentligen. Men ansträngningen hade du ju kunnat få slippa tycker jag 

Jo, jag försöker intala mig själv det också - "det är ju ganska snart" som jag får lite ledigt. Men just nu känns en månad som en evighet. Det är psykiskt det är mest påfrestande känner jag. Jag vill liksom inte, ha ha! Jag måste skratta för att få in lite humor, annars bryter jag nog ihop...

Jag misstänker att förlusten av vår son kan ha något med det att göra - jag vet dock inte. Om det kan komma lite återfall så är det säkerligen det, har inte bearbetat det fullt ut med samtal hos en proffesionell person.
Kontaktade en kvinna som är psykolog (tips via min bm) och jobbar mycket med sådana här fall, men de har inte ringt än för att ge mig en tid. Försökte i dag, men missade telefontiden. Typiskt. Jag och sambon har pratat väldigt mycket, men inget mer i övrigt.
Vet inte om stressen över det kommande syskonet kan göra att jag blir såhär, jag vill ju lägga historian till handlingarna och få allt ur mig innan lillen, kommer så jag inte riskerar att få en depression DÅ istället.

Hedda, jag vet att du menar väl och jag tror att du missförstod mig pga mitt "dåliga" ordval... jag menade förstås inte att lägga till handlingarna, som att klämma klart på det och sen arkivera det för att aldrig ta fram det igen. Jag vet ju så klart att det inte fungerar på det viset.
Jag har accepterat sorgen som en följeslagare i livet men nu ska jag bara få bearbeta den lite med någon proffessionell - det kan underlätta, om man säger så, när lillen kommer att man har verktygen så att säga. Känns skönt att jag nyss fick en tid! Heja mig!

Apropå motivationen så tycker jag det är så himla lustigt att jag känner den här olusten och de negativa vibbarna, för jag är verkligen en omåttligt posivit människa annars. Graviditeten verkar göra att jag blir så otroligt känslig, tydligen. Och i dag är det extra trögt, eller just nu kanske. Positiva affirmationer försöker jag med hela tiden, det är som en liten kamp i skallen dagarna i ända, ha ha!

Dexxi, Safireee: Tack för att ni delar med er, det känns verkligen skönt och få veta att man inte är ensam!  Jag börjar ju fundera vad det är för sorts hemlig deppighet som smyger sig på vartefter tiden går... men tydligen verkar det ju vara ständigt förekommande? Undrar vad det beror på...

Sisu: Jag har våta drömmar om att drabbas av nåt lagom lindrigt graviditetsrelaterat så att jag blir sjukskriven, bara litegranna...  DÄR slog du huvudet på spiken, haha! Gud va jag fnissade igenkännande!  Bara och läsa om fler som känner samma sak lättar ju tycker jag! Åh så skönt.

Med två små: Då kanske du kommer förstå mig ännu mer när jag säger att jag också är journliast... jobbar som multireporter där jag både fotar, är min egen chef och flänger runt på jobb och skriver. INTE så roligt alla dagar när man bara vill sova bort halva dagarna på kontoret, och halva tiden letar man efter energin och motivationen...   

Men nu har jag iaf tagit upp med min chef, hon är jättebra, hur jag känner och vi ska kolla om jag inte kan få sluta en vecka tidigare än planerat - alltså 27 maj ist för 4 juni då mitt vik går ut. Håller tummarna för det vore såå skönt att få juni ledigt om jag ska orka en vända till i juli innan bäbis kommer 7 aug.