Berätta om när Ni mottog Ert/era barn

1 september 2009 dagen börjar med att Little Angles chaufför Sam hämtar oss och kör oss till Little Angles. Där har vi ett informationsmöte som ger oss den information vi egentligen redan har (tack vare fantastiska människor som redan gjort denna resa före oss) om den ovissa processen och vad den kan innebära. Jag vet inte om vi hörde särskilt mycket nästa punkt på dagordningen överskuggade liksom allt annat... det där ansiktet på kortet skulle bli verklighet.

Efter informationen kör Sam oss till New Life Home Trust där vårt pyre väntar, hon går fortfarande under namnet lillan. Vi vill lära känna henne innan vi ger henne ett namn, och ett namn vill VI ge henne även om det skulle vara samma som hon redan har. Vi kommer in på en välordnad gård med fin gräsmatta full av barn och personal. Någonstans på gräsmattan kan hon finnas. Vi kliver ur bilen och blir direkt visade ut på gräsmattan, där kommer en (heter det sköterska???) emot oss och i famnen sitter en liten liten goding. Jag får henne i famnen och där kurar hon ihop sig och somnar nästan direkt. Alla drar sig snällt undan och vi får sitta i en paviljong och försöka ta in vad som har hänt... vi höll henne i famnen... vi hade blivit föräldrar. Vi fick några timmar i lungn och ro, ganska mycket ifred, vi fick mata och gosa och busa och filma och ta kort. Känslorna stormade och de gör de nu också bara vid tanken.

Sen följde ytterligare fem dagar med besök på barnhemmet. Att lämna lillan där skar i hjärtat men övergången för henne blev så mjuk att det absolut var värt två värkande föräldrahjärtan. När vi fick ta hem henne den sjätte dagen ville hon nästan inte veta av personalen, då var det oss hon ville vara hos. Kvällen innan vi hämtade henne bestämde vi också att hon faktiskt var en liten Ida och ingenting annat och en liten Ida är hon minsann.

Sen första stund har hon varit vår, självklart vår. Hon liknar ju för sjutton oss. Det gör hon så klart inte men ändå... hon skulle absolut finnas hos oss och vi hos henne. Ikväll avbröt hon min godnattsaga med: Mamma, vet du vad... jag älska dig. Följt av en puss. Känslan vid det där första mötet upprepar sig om och om igen.

Så var det för oss =) / Anna