Låter ni er barn säga "dumma" till er och varandra?

Hmmm. Vi accepterar inte att vår son som är 3,5 säger så. Jag säger att jag blir ledsen om han säger att jag är dum. Klart han kan uttrycka sig på andra sätt!

Jag tycker ni ska vara konsekventa med detta och att det får ge konsekvenser om de ändå säger så. T.ex. att de inte får titta på TV eller vad det nu kan vara förrän de säger förlåt och lovar att inte säga så mer. Säg att andra blir ledsna av att bli kallade dumma och fula.

Min blir 3 i sommar. För mig är det självklart att han får säga att han tycker jag är dum. Jag bekräftar hans känsla och säger att det är tråkigt att han tycker jag är dum och förklarar varför jag gjort det han tycker jag är dum för. Han har rätt att uttrycka sina känslor anser jag.

Det är okej att bli arg, men för den saken skull behöver man inte säga emot eller säga något fult till den man blir arg på.
Speciellt inte eftersom det oftast brukar komma efter att man har förkalrat läget för dem och de ändå bryter mot de regler man har satt upp.
Som att försöka skylla över sitt beteende/handlande på någon annan som då är dum.

Säger barnen så här hemma så säger jag ifrån att man inte säger så till folk. Oftast lägger jag till en utläggning om att det var deras eget fel att de blivit arga, så de ska inte skylla på någon annan att de ex inte får något lördagsgodis...

Min dotter hade en period då hon kalla oss dumma,ful och även att hon hata oss. Jag brydde mig inte utan började prata om nåt helt annat och gjorde ingen stor sak av det. Kort tid efteråt tröttna hon och börja tjata om nya saker, och idag säger hon inget sånt.

Att säga att nån är ful eller i övrigt påpeka utseende är inte OK hos oss. Att säga att nån är dum är helt OK därför att så känner man ju ibland. Då är det viktigt att prata om varför man känner så. Time outer har aldrig förekommit i mitt hem.

Har nån av barnen sagt att jag är dum eller att nån annan är dum så har vi tagit reda på varför man känner på det viset. Kanske har jag varit orättvis eller så känner sig barnet illa behandlat av nån orsak. Min åsikt är att det går att prata även med små barn.

Självklart får man säga emot. Att mitt barn kan argumentera kommer att vara ett mål för mig. Man får ALLTID säga emot om man inte håller med eller tycker nån är "dum" Däremot får man inte slåss eller ha sönder saker. Man kan väl inte bestraffa ett barn för att de uttrycker känslor heller?

nu är mina barn något större, mellan 8 och 16 år.När min äldsta var liten tog jag väldigt illa vid mig om hon sa "dumma mamma", jag tänkte förbjuda henne säga såna saker. Men jag resonerade om och framförallt med hennes yngra syskon insåg jag att det var bättre att bekärfta barnets känsla; "Ja, nu förstår jag att du tycker att jag är dum när jag förbjuder dig göra det som du vill göra". För ibland ÄR jag jättedum som mamma, för att jag måste och för att det är min uppgift. Och då får de både säga och tycka det.

Sen accepterar jag inte respeklöst beteende; att bli kallad för fula saker och uttryck, men det är en annan sak, framförallt när man har tonåringar )

Håller med dig! Ja, respekt måste man ha mot vuxna. Du ska inte kalla ditt barn dum, och denne ska inte kalla dig för dum.
Barn får uttrycka sina känslor men aldrig med såna ord...

Har också funderat på det där ordet som min 2,5-åring börjat säga. Jag tror inte att han riktigt förstår vad det ordet betyder men han har hört det från sin kusin och har fattat att man kans äga det när man är arg. Att det är ett känslo-ord för något negativt. Jag tycker också att det måste få vara ok att bli arg OCH att få uttrycka det. Men jag tycker inte att det är ok att säga att någon är dum. Han får gärna lägga sig ned på golvet, skrika, gråta, stampa, bli arg och ledsen men jag kommer tidigt att lära honom att vissa saker inte är ok att säga. Bland annat att någon är dum. Punkt.

Mitt barn säger att han är glad ibland, ledsen ibland, arg ibland....Ibland säger han att jag är söt och att han älskar mig, ibland säger han att jag är dum....Skulle aldrig falla mig in att försöka kväsa några av hans känslor eller åsiktsyttringar som inte passar mig....vad lär jag honom då? Ju äldre han blir, ju mer nyanserad kommer han att bli, och han kommer att hitta nya uttryckssät, men den utvecklingen är jag övertygad skulle hämmas om jag på ett sådant här tidigt ålder börjar begränsa det språk språk han nyss börjat utvecka.

Min pojk hade en period runt 3,5 års ålder när han sade "dumma mamma" när han blev arg på mig. Jag gjorde inte så mycket väsen av det just när det hände och det var en ganska snabbt övergående period.

Även om han "bara" är 3-4 år så har han ju ett stort känslospektrum och han liksom alla andra måste få lov att visa och verbalisera det han känner. Vid 3,5 års ålder är språket inte tillräckligt utvecklat för att han ska kunna förklara varför han är arg på mig. Jag föredrar faktiskt att han säger "dumma mamma" för att visa att han är arg framför att han slåss eller kastar saker omkring sig.

Vi pratar kontinuerligt om hur vi ska vara mot varandra och vad som är okej att säga till varandra men vi gör det inte när någon av oss är arg eller ledsen.

Min dotter är bara 2.5 och hon har bara sagt "dumma pappa" en gång. Vi sa då att hon inte får säga så för då blir pappa ledsen och hon har inte sagt det sen dess, hon gjorde det bara för att testa att säga det men hade hon sagt det för att hon hade varit arg hade jag sagt som när hon slåss. Att man absolut får bli och vara arg men man får ändå inte slåss (eller säga att någon är dum). Dock tycker jag att en viktig del i det är att om hon efter att vi sagt att pappa blir ledssen om hon säger att han är dum, ändå säger det igen så måste ju pappa faktiskt bli ledsen. Annars är det ju ingen som helst vits med att säga så.

Att säga att någon är dum är kanske inte så farligt kan jag tycka. Har en flicka på 4 år och en pojke på 5år. Det är helt OK att tycka att jag är dum, för ibland är jag säkert det i mina barns ögon. Det är ju jag och barnens pappa som bestämmer hemma, över det som är viktigt i alla fall. Som sov tider och TV tittande tex.
Självklart tycker barnen att vi är orättvisa ibland och ger uttryck för det på olika sätt. Det viktigaste är att vi pratar om varför barnen tycker jag eller pappa är dum. Att barnen till slut förstår att vi faktiskt hade en tanke bakom vårat beslut. Värre tycker jag det är om barnen slåss eller kastar saker i ren ilska.

Tack så hemskt mycket för alla era åsikter och exempel!

Nu ska jag och maken ta oss en funderare och försöka komma fram till vår ståndpunkt, för det gäller ju verkligen att vara konsekvent.

Återkommer säkert!  

Jag får ibland höra att jag är dum och det är helt ok för det är jag faktiskt i min sons ögon då och då. Det har oftast kommit i en konflikt när jag bestämmer något som han absolut inte vill och då har jag tagit det på allvar och sagt ungefär "jag förstår att du tycker att jag är dum, men vi ska iallafall göra så här!".

Föräldrar är dumma i sina barns ögon ibland. Det kommer vi inte ifrån. Viktigt att man själv känner att det är ok att köra över barnet i den här situationen och inte gör det av princip eller för att man "kan".

Jag tycker också att det är OK om de säger att man är dum ibland. Men TS beskrev det som nåt som händer flera gånger om dagen. Det tycker jag känns tråkigt.  Då är det liksom inte för att barnet är jätteargt, utan mer en trotsgrej som händer varje gång han inte får exakt som han vill.

Då hade jag gjort som jag skrev ovan, sagt att jag blir ledsen och om han fortsätter hade det blivit konsekvenser i form av t.ex. indragen TV.

+1

Jag tycker att du har alldeles rätt. Speciellt det du nämner i den sista meningen är något man måste tänka på. Ett barn som hela tiden känner sig överkört kan ju inte annat än reagera genom att bli arg och reagera på olika sätt, som vi föräldrar inte alltid uppskattar.

Jag som förälder måste inte hela tiden bestämma. Min 3-4-åring kan också, och måste också, få fatta egna beslut. Det kan bli galet och det kan ta lång tid och jag måste ha tålamod (och jag måste välja de rätta situationerna när detta ska ske). Mina barn måste också få känna att de har rätt att säga nej och att deras nej respekteras. Men precis som TygTiger skriver så finns det situationer där det är motiverat att jag som förälder bestämmer.

håller med