Varför jag är bättre än andra människor

Nå TS, jag kan tycka att det är skönt för dig att du har en sådan bra självkänsla och känner dig så säker på dig själv och den du är. Grattis till det. :) Samtidigt så känner jag mellan raderna av, kanske helt felaktigt, att den attityd (i brist på bättre ord) du har om andra människor, de mindre intelligenta, kanske är ett slags skydd. Ett skal. Har du varit mobbad under din uppväxt? Ensam? Hur är din sociala status? Har du vänner (och lätt för att skapa kontakter)?
Detta är bara en känsla jag fick, som sagt det kanske är helt fel och då ber jag om ursäkt. :)

Jag var själv väldigt mogen som 14-åring, inte så att jag var vuxen (i ärlighetens namn är hjärnan inte ens färdigvuxen i den åldern) men jag var kanske mer på gymnasienivå. Som 35-åring är jag inte lastgammal och minnet är gott och jag ser ju nu att jag har förändrats massor sedan jag var 14 år. Saker som var självklara när jag var 18, 25 och till och med 30 år är idag inte alls lika självklara. Man lär sig henom hela livet, och tro mig, man blir aldrig "färdig". Aldrig.

Varje år, varje ålder, ska uppskattas och man behöver inte sträva efter att vara något annat än den man är. Du är inte "färdig", inte ens med puberteten (som alla upplever olika, och tar sig olika uttryck). Du har precis börjat din resa genom livet, precis börjat växa och lära dig, och du har ett helt liv på dig. Låt det ta tid.

Okej. :) En sak som jag lärt mig genom livet, både genom observation av andra och egen erfarenhet, är att det som tar människor fram genom livet är deras sociala förmåga. Intelligens i all ära, men den är inget värd om den inte kan föras fram, och all kunskap och annat kul som man har inom sig måste ju förmedlas, måste delas och delas /med andra/.
Om jag får ge dig ett enda råd så är det att ta vara på de tillfällen du får i livet, nu och framåt, och öva på just att /inte/ hålla dig i bakgrunden. Ta ett steg framåt, våga, dela med dig, visa vem du är och oavsett vad du tycker om någon annan (s intelligens eller sätt) så sänk garden och öppna upp. För som Listo skriver en bit upp så riskerar du annars att missa så mycket, så många människor.
Lycka till! :)

Samtidigt så får man ju fundera på varför vi alla går igenom puberteten. Varför har naturen ordnat det så? Varför spriller hormonerna i kroppen? Varför förändras många? Det kanske finns ett syfte med det där?
Livet handlar ju inte om att bara må bra och glida fram. Om man inte går igenom tvivel, motgångar, svårigheter, svek, känslostormar så kan man ju inte heller veta eller uppskatta när man verkligen mår bra. Eller hur? ;)
Tonåren, och det som sker där, finns säkerligen av en anledning, som ett steg i att växa, att bli vuxen, hur märkligt det kan tyckas när man ser blonderade ankplutande fjortistjejer etc etc.