Varför jag är bättre än andra människor

Kan inte citera men att du inte anser att du faller in i kategorin som inser hur mediokra de är när de börjar högre studier och matchas mot andra skulle jag härleda till ungdomligt oförstånd. Du är för ung för att ha någon erfarenhet av andra världar än din egen, så du tror att din värld är sann. Klassiskt tonårstänk. Men det är inget fel i det. Så resonerar majoriteten i din ålder och det gjorde jag med.

Du har nog missuppfattat det där med ego tänker jag.

En med gott ego är en med hög självkänsla. Min gissning är att du vill bygga din självkänsla har jag rätt då?

En person med hög självkänsla karaktäriseras av att de har stor empati för andra, de är ödmjuka och ser inte ner på andra.

Varför?

Jö för att de behöver inte det eftersom de är så pass säkra i sig själva att de inte känner det nödvändigt att jämföra sig med andra. De ser inte andra som hot eller konkurrenter för de vet att de duger som de är (utan att bli elitidrottare eller göra politisk karriär i usa

En med hög självkänsla kan se positiva saker i andra männsikor också.

En med låg självkänsla däremot sätter likhetstecken med prestationer och självkänslan. Det är fel, för om du verkligen bara tror att du duger om du lyckas prestera i plugget och i karriären så är det sorgligt. För då visar det på att du inte tror att du duger som du är utan att du behöver prestera en massa.

Förstår du vad jag menar? Så bygg din självkänsla inifrån och inte utifrån i prestationer och jämförelser med andra.

Du är värd att tyckas om såsom du är som person.

Att TS vid 14 års ålder tror att h'n är unik och lite bättre. Det är lätt att tro i den åldern, men när man kommer ut i världen så inser man att man inte alls är så himla speciell eller framstående, man är varken bättre el sämre än andra.

En bok som jag rekommenderar

boken heter Du och jag
av
Martin Bubber

googla -och läs

TS, som blivande läkare är jag lite nyfiken. Varför vill du bli läkare? Varför vill du bli politiker?

Jag har bra plugghuvud men är dessvärre inte så smart, en viss skillnad på dessa ting har jag märkt på senare år Däremot får jag ofta höra att jag är väldigt klok, varför var jag nu tvungen att skriva med det...jo just det, min poäng är att de finns olika typer av intelligens och jag tror den som har en bra blandning av alla dessa är de som lyckas bäst här i livet.

Om du ska bli en bra läkare är det väldigt bra att kunna relatera till andra människor. För att kunna göra det måste man göra annat än sitta och plugga hela dagarna. Jag får helt enkelt ta och hålla med flera andra som tycker att du borde utnyttja din ungdom på ett annat sätt. Tänk på att du bara är ung en gång och att det finns massor av saker som du bara kan göra när du är tonåring. Jag tror inte du behöver känna dig så otålig på du ska bli vuxen, det kommer komma fortare än du tror!

Läkaryrket handlar från A och O om människor (förutom vissa specialiteter), därför är det viktigt att du vill jobba med dem. Sedan är det absolut ingen brådska att bestämma sig för var man vill bli, du har många år på dig till det:).

Bra text men jag håller med ovanstående talare. vad är själva poängen med tråden? Den saknar ett fokus. Jag antar att du vill ha feedback kring ditt liv så det är det jag kommer att ge dig.

Det är bra att du känner dig självsäker och som en bra människa men gör inte misstaget att bara jämföra dig med dina klasskamrater i den lilla världen på högstadiet eller utmaningarna som den delen av ens utbildning ger. På universitetet kommer du med all säkerhet möta många människor som du blir inspirerad av och möta större både sociala och intelligensmässiga utmaningar.

Istället för att se dig själv som "färdig" redan som 14 år, se var du kan utvecklas som människa, det finns inte en människa i världen som inte kan bli bättre.

Dina klasskamrater kanske inte verkar på din nivå just nu, men tro mig, det finns de som utvecklas senare. Jag hade klasskamrater som var riktigt urusla på högstadiet och inte ens särskilt sociala som växte upp till fantastiska människor med väldigt bra karriärer.

Livet har mer spännande utmaningar än den lilla värld man känner till som 14-åring. Lycka till!

Och som en liten sidfot...högskoleprovet är något man kan träna på för att få bättre resultat. Jag skrev 1.1 på mitt första och 1.9 på mitt sista. 

Generellt tycker jag, är man bra på något, ena och andra,
Behöver man skriva och säga det ?? Vad är syftet i det hela ?

Vill du att folk ska bli imponerad av det som du beskriver ?

Förväntar du dig få bekräftelse utav de andra?
Har du dålig självförtroende ?
 Du beskriver en vacker fasad,inåt i då ?
En berättelse är sant,att man skriver sina både för och nackdelar samtidigt,
Att Jag är bra på det, men dålig på det andra.
Vi alla männskor har både fördelar och nackdelar. Ingen är perfekt.
Då när man ser sina fel och brister,då när man erkänner det till sig själv, då när man försöker åtgärda sina fel och brister,då är man en stark person.

Tyvärr samhället bygges för det mesta yttligt,och man måste ständig bära en fasad, ser glad och trevlig ,ser bra ut, inte för tjock,tala tydligt,ler ,fast man kanske den dagen ,man mår dålig,man kan inte säga vad man tycker och tänker,utan man måste hålla med eller vara tyst. som jag tisade innan
Läs Martin Bubber s, Du och jag-

Går du genom livet och ser ner på andra för att du är övertygad om att du är bättre än dem, så kommer du ofelbart att missa ofantligt många möten, relationer och erfarenheter som har potential att faktiskt göra dig till en bättre människa (både intellektuellt och emotionellt).
Kasta inte bort livet på att se ner på människor, för då blir du till slut väldigt ensam.

Nå TS, jag kan tycka att det är skönt för dig att du har en sådan bra självkänsla och känner dig så säker på dig själv och den du är. Grattis till det. :) Samtidigt så känner jag mellan raderna av, kanske helt felaktigt, att den attityd (i brist på bättre ord) du har om andra människor, de mindre intelligenta, kanske är ett slags skydd. Ett skal. Har du varit mobbad under din uppväxt? Ensam? Hur är din sociala status? Har du vänner (och lätt för att skapa kontakter)?
Detta är bara en känsla jag fick, som sagt det kanske är helt fel och då ber jag om ursäkt. :)

Jag var själv väldigt mogen som 14-åring, inte så att jag var vuxen (i ärlighetens namn är hjärnan inte ens färdigvuxen i den åldern) men jag var kanske mer på gymnasienivå. Som 35-åring är jag inte lastgammal och minnet är gott och jag ser ju nu att jag har förändrats massor sedan jag var 14 år. Saker som var självklara när jag var 18, 25 och till och med 30 år är idag inte alls lika självklara. Man lär sig henom hela livet, och tro mig, man blir aldrig "färdig". Aldrig.

Varje år, varje ålder, ska uppskattas och man behöver inte sträva efter att vara något annat än den man är. Du är inte "färdig", inte ens med puberteten (som alla upplever olika, och tar sig olika uttryck). Du har precis börjat din resa genom livet, precis börjat växa och lära dig, och du har ett helt liv på dig. Låt det ta tid.

Jag pluggade ingenting alls, bara skrev det flera gånger. Du har gott om tid att ge det flera försök innan du ska ansöka, men med bra betyg är det ingenting som du behöver förstås.

Det är bra med gott självförtroende och att du tror på dig själv. Men det slår lätt över i hybris (tro mig jag vet). Om du inte vet vad hybris är kan det vara ett bra ord för dig att lära dig .

Det finns ingen anledning för mig att försöka slå hål på dina argument varför du är "bättre", du konstaterar själv att du egentligen inte är något underbarn och det framgår ju av dina prestationer också.

Jag tror säkert du är både intelligent och socialt kompetent (för din ålder). Men jag tycker du ska fundera lite på vad du har att vinna på att känna att du är "bättre" än andra, snarare än bara jävligt bra. Det innebär väl troligtvis att du kommer ställa väldigt höga krav på dig själv. Att du kommer ha svårt för att be om hjälp och visa dig svag. Det är ensamt på toppen och där blåser hårt...

Hej TS.
Jag tvivlar inte en sekund på att du är smartast i klassen. För din egen skull dock, försök att bredda dina egenskaper istället för att nischa dig. Hitta dina svagheter och arbeta med dem istället för att lägga allt fokus på att bli ännu bättre på det du redan är överlägsen på, då kommer du känna dig ännu starkare som person. Att vara bäst på matte eller engelska är nämligen inget värt om man inte har en enda kompis när alla andra har det. Då är det kanske mer värt att vara bäst på att skruva moppe. Förstår du vad jag menar?

I övrigt förstår jag precis hur du känner när du upplever dig själv som betydligt intelligentare än resten av klasskamraterna. Ibland är det faktiskt så, och det kan inte klassas som att man saknar ödmjukhet för att man inser faktum. Däremot är det ens skyldighet att hålla en låg profil så man inte trampar på någon annan. Men det verkar du ju redan ha koll på.

Lycka till i livet.

Okej. :) En sak som jag lärt mig genom livet, både genom observation av andra och egen erfarenhet, är att det som tar människor fram genom livet är deras sociala förmåga. Intelligens i all ära, men den är inget värd om den inte kan föras fram, och all kunskap och annat kul som man har inom sig måste ju förmedlas, måste delas och delas /med andra/.
Om jag får ge dig ett enda råd så är det att ta vara på de tillfällen du får i livet, nu och framåt, och öva på just att /inte/ hålla dig i bakgrunden. Ta ett steg framåt, våga, dela med dig, visa vem du är och oavsett vad du tycker om någon annan (s intelligens eller sätt) så sänk garden och öppna upp. För som Listo skriver en bit upp så riskerar du annars att missa så mycket, så många människor.
Lycka till! :)

Samtidigt så får man ju fundera på varför vi alla går igenom puberteten. Varför har naturen ordnat det så? Varför spriller hormonerna i kroppen? Varför förändras många? Det kanske finns ett syfte med det där?
Livet handlar ju inte om att bara må bra och glida fram. Om man inte går igenom tvivel, motgångar, svårigheter, svek, känslostormar så kan man ju inte heller veta eller uppskatta när man verkligen mår bra. Eller hur? ;)
Tonåren, och det som sker där, finns säkerligen av en anledning, som ett steg i att växa, att bli vuxen, hur märkligt det kan tyckas när man ser blonderade ankplutande fjortistjejer etc etc.

T:S Det är väldig bra att du har sådana egenskaper, och talar om det helt öppet, och dela med dig dina kunskap.

Själv brukar jag också dela med mig, mina egna egenskaper, utan att ha något avsikt,eller baktankar.
Men tyvärr jag har upplvet rätt så mycket mot hugg,istället än ta vara den egenskapen som vissa har det-

Samhället bygges inte på det sätet,tyvärr, många bli misstänksamma, vad vill han /hon ? de tolkar att denne vill imponera,och vill vissa upp sig, eller konkurerar med de andra,och vissar sina armbågar.
Folk bli avvundsjukar,och behandlar denne väldig illa. Det finns döljda koder som man ska följa hela tiden, brytter man, så får man vara bredd på konsekvensen.

Vad jag funderar
Generellt tycker jag, är man bra på något, ena och andra,
Behöver man skriva och säga det ?? Vad är syftet i det hela ?

Vill du att folk ska bli imponerad av det som du beskriver ?

Förväntar du dig få bekräftelse utav de andra?
Har du dålig självförtroende ?
 Du beskriver en vacker fasad,inåt i då ?
En berättelse är sant,att man skriver sina både för och nackdelar samtidigt,
Att Jag är bra på det, men dålig på det andra.
Vi alla männskor har både fördelar och nackdelar. Ingen är perfekt.
Då när man ser sina fel och brister,då när man erkänner det till sig själv, då när man försöker åtgärda sina fel och brister,då är man en stark person.
Vad vill du åstakomma med din berättelse ??

Har du sett /hört nånsin någon vetenskap män,konstnär, musiker,politiker,kock,kändis,eller liknande tala öppet och säga att jag är bra på det ena och andra ??

********Glöm inte läsa Martin Bubber,  Du och jag**********

-min observation:

Du bedömer dig själv som bättre än andra baserat på dina egna värdegrunder. En annan människa i din närhet hade kunnat jämföra sig med dig och se att de inte är överviktiga, lever hälsosamt, har många vänner och kan lätt komma in i alla möjliga sociala situationer, klarar sig halvhyfsat i skolan, har hjälpt flera vänner i svåra situationer och är därför en mycket bättre människa än dig.

Ahahahahaaa har bara läst ts men måste svara känner jag :D Hoppas du orkar läsa allt fastän det blir långt.

Hade du bara skrivit de 4 första punkterna och inget utvecklande ang. dem i din ts hade jag tänkt "ja, det låter som det stämmer bra" men där du beskrev varför är där du tappar mitt medhåll :) Jag tar det i den ordningen du skrivit ditt inlägg + lite mer.

Kan tillägga innan jag börjar prata om intelligens att jag har ett väldigt elitistiskt synsätt och ett elitsamhälle är mitt idealsamhälle så ni som inte tycker det - jag vet redan att det är väldigt få som tycker som jag och ni behöver inte berätta varför ni inte håller med mig.

First of all - du går i 8:an. I 8:an är det inte svårt att vara bäst i klassen om man säger så. Det var jag med. Jag gick ur högstadiet med MVG i alla ämnen utan problem. Jag ansträngde mig inte särskilt mycket, gjorde bara det lärarna sa att vi skulle göra. Jag pluggade aldrig på fritiden fastän mina klasskompisar trodde att jag var en plugghäst utan lyssnade helt enkelt på vad lärarna sa på lektionerna, sen kunde jag det de sagt. Jag pratade med en klasskompis häromdagen (klasskompis från min nuvarande  utbildning till jurist) och han och jag konstaterade att för att få IG i ett ämne i högstadiet måste man antingen vara mentalt efterbliven eller så lyssnar man helt enkelt inte. Och att få MVG är plättlätt, så det argumentet köper jag inte eftersom högstadiebetyg inte är kopplade särskilt mycket till intelligens utan snarare hur mycket man anstränger sig. Förresten om det spelar någon roll så är mina föräldrar också från typisk medelklass.

Att du vet vad du håller på med och vet vad du vill, är det typiskt för hög intelligens? Knappast. Finfint att du börjat plugga inför högskoleprovet och gymnasiet men det spelar ingen roll. En vän till mig började läsa matte b i högstadiet men fick bara vg i det på gymnasiet. Jag läste matten i takt med de andra i klassen i högstadiet och fick mvg i matte b på gymnasiet. Sen är det ju så att de kommer göra om högskoleprovet och det till hösten kommer vara i det nya formen medan det i våras (som jag antar att det är det du gjort) och de tidigare varit i den "gamla" formen. Så jag vet inte riktigt hur du ska läsa inför högskoleprovet nu när det kommer nytt eftersom du inte vet hur det kommer se ut. Och att kunna planera och läsa inför prov har inte heller med iq-nivå att göra (jag rekommenderar dig skarpt att göra ett riktigt iqtest hos mensa för att få ditt resultat svart på vitt).

1.0 på högskoleprovet?! Som att det är nåt att skryta om? Alltså visst du går i 8:an så jag kan väl lägga på lite för det, men ändå. Det motsvarar ungefär 55% rätt, alltså nästan vartannat svar är fel. Jag fick 1.8 när jag gjorde det i gymnasiet då var det närmare 90% rätt. Högskoleprovet motsvarar inte iq-nivån direkt även om resultatet delvis är kopplat till iq men även allmänbildning. Apropå det så är inte allmänbildning eller "filosofiskt tänkande" heller direkt kopplat till intelligenskvot.

Det klippet du länkar till om livets spelregler och att det gör att du förstår dem bättre än andra. Det vettetusan alltså om jag tycker att en som går i 8:an har tillräckligt mycket livserfarenhet för att förstå livets spelregler. Du förstår dem kanske säkert bättre än dina jämnåriga men jag tror att det krävs betydligt mer upplevelser än de du nämner för att förstå alles.

Jag tycker personligen inte att göra sig helt känslolös är något som fungerar. Tyvärr. Been there, done that, försöker det lite desperat ibland men märker att det inte fungerar. Du kanske kan smita från känslorna ett tag men förr eller senare kommer det ikapp dig och visar sig på ett eller annat (negativt) sätt. Och som sagt, så länge man inte upplever ett större "trauma" (förälder som dör, att man skiljer sig, man får barn) så anser jag inte att man känt på känslor i ändarna av spektrat. Jag har varit med om många med- och motgångar men är inte mer än 24år och vet att det kommer komma många fler och större av båda sorterna.

Att vara ödmjuk är en bra egenskap som jag själv saknar en del. Jag tycker t.ex. att man (när tekniken finns i framtiden) bör genmanipulera fram elitmänniskor och tycker det är onödigt och dåligt för mänskligheten att personer som vet att de inte är särskilt intelligenta eller bra på något annat vis väljer att skaffa barn. Vi fördummar oss själva (men jag avböjer mig påhopp ang. detta). Många säger nog att ödmjukhet är kopplat till en bra personlighet så jag kan absolut ge dig den här punkten även om jag själv inte helt håller med (eftersom jag har lite svårt med ödmjukheten själv ibland haha).

Meeen vänta nu. I stycket efter det om hur ödmjuk du är skriver du "Jag har en otrolig självförtroende och självkänsla och ser ner på nästan alla människor jag träffar, det brukar vara för att de är ointelligenta, saknar helt självkänsla, har ett falskt yttre eller helt enkelt inte allt resonerar över livet eller vad som väntar dem." Där är du ju precis som mig!! Och jag är inte ödmjuk i alla lägen. Att se ner på nästan alla människor kallar inte jag ödmjukt ;)

Och att du har resonerat över livet i några månader.. Alltså jag ska inte kalla dig fjortis för att provocera, jag väljer istället att kalla dig: din pretentiösa tonåring yngre än 15år! Om 5 år kommer du titta på din trådstart och mitt inlägg och anse att jag har helt rätt och att HannaS86 är en gudinna värd att dyrkas hårt så länge hon lever ;) Nu brukar kanske gudinnor vara odödliga men skit samma.

Yadayada om att dina föräldrar inte uppfostrat dig till att bli sån här, vad spelar det för roll? I slutändan är det alltid man själ som väljer hur man vill vara som person.

Take care!

Hahahahaha! Du är nästan gullig i din enfald.. Lycka till i livet, det kommer säkert gå bra. Ett litet tios bara är att inte använda ordet "ödmjukhet" då ditt felaktiga brukande av detta ord tar bort mycket av trovärdigheten i vad du skriver.