Köpa hus, orolig för kostnad och konsekvenser
Jag och min sambo bor i en mycket dyr hyresrätt och har gått i husköpartankar i ett halvår ungefär. Sambon vill väldigt gärna ut på landet där han är uppväxt och jag saknar att bo i hus. Nu har vi hittat en otroligt fin villa. Den ligger lantligt men på ett lagom avstånd till staden. Glad och förväntasfull fixar jag med lånelöftet och kan knappt bärga mig, vill att budgivningen ska dra igång NU.
Men så gick luften ur mig helt...
Jag är ifrån början en storstadstjej och gillar att ha nära till aktiviteter och rörelse. Jag kan för tillfället cykla till jobbet och det värdesätter jag enormt. Flyttar vi måste vi köpa ytterliggre en bil eller så måste jag sitta på bussen i 45min till jobbet, dessutom går den väldigt sällan.
Vi har inte hela kontantinsatsen och behöver ta ett privatlån på ungefär hälften, det ger oss en markant ökning på månadskostnaden.
Huset kommer kosta oss ungefär 11 000-12 000kr i månaden (allt inräknat), vi har en inkomst på ca 40 000kr efter skatt så det är inga problem men ändå känns det så stort. Jag känner mig inte alls lika fri, jag kommer inte kunna åka till thailand på långresa nästa månad om jag skulle känna för det, vilket jag kan i dagsläget. Allt sparande kommer försvinna. Boendet blir prio 1 med sparande till buffert och annat, hur vet jag att jag är redo för det?
Jag har en universitetsutbildning men vill plugga ytterliggare inom 5år. Sambon vill även han plugga, men vet inte när. Är det värt att skjuta upp ett husköp pga det? Tänk om plugget inte ens blir av?
En annan fundering handlar om att vi faktiskt inte behöver ett stort hus på 160kvm? Vi är bara två personer och planerar inte barn för tillfället.
Samtidigt har jag känslan av att bara trampa runt här hemma, jag väntar liksom på nästa steg i livet. Dagarna bara går och ett hus skulle vara fantastiskt!
Ni som varit i denna situation, hur resonerade ni?