Ingen av oss mår bra av det här. Jag vet inte hur jag ska göra.

Nu handlar det inte om familjehem utan kontaktfamilj som mitt barn ska vara hos var 3dje helg och jag måste följa det. Det kändes bra för mitt barn skull då vi har dåligt nätverk och att jag är begränsad av olika psykiska skäl som jag jobbar med aktivt. Eftersom mitt barn och en personal från förskolan fick pang kontakt från första stund när mitt barn började på förskolan vid 1,5 ( mitt barn är nu 5 år ) så valde jag att ha denna fröken som kontaktfamilj och hon blev lycklig över att bli tillfrågad.
Det har hänt oss en hel del så mitt barn och jag har haft det tufft på olika sätt. Jag är ensam med egen vårdnad på heltid.
Denna fröken jobbar inte på mitt barns avdelning nu utan bara för några år sen på småbarnsavdelningen, men mitt barn träffade denna fröken regelbundet ändå på förskolan förutom när hon var mamma ledig.
Nu har mitt barn varit hos kontaktfamiljen 2 grr, 3dje gången imorgon. Mitt barn får panik måndag innan fredagen den veckan mitt barn ska dit. Förstår inte varför. Idag är det hemskt mitt barn får verkligen ångest och gråtattacker. Jag måste vara stark och inte visa hur jag känner. Min familjepedagog säger att jag måste bara, det blir bättre.
Mitt barn är van vid bara mig, men har varit i jourhem då jag legat på sjukhus för 1 år sen.
Mitt barn kan vara borta med sin moster utan problem trots att det är sällan dom träffas, då vill mitt barn inte hem ens. Men just i detta fall med kontaktfamiljen blir mitt barn hysterisk. Det känns som att det har att göra med att förskolan har förändrats och en del fröknar skriker och mitt barn förstår inte vad dom säger då dom inte kan svenska ordentligt. Mitt barn är väldigt verbal av sig och det har gjort att mitt barn fått problem och jag har haft många möten osv för att få en förändring. Mitt barn får inte leka med sina jämnåriga kompisar på sin förskola på fritiden för att föräldrarna säger nej pga deras religion och detta har börjat den senaste tiden och det är förödande. Vet inte om det ligger i det då denna fröken som är kontaktfamilj är mörk och har mörka barn. Eftersom dessa problem aldrig har funnits innan på förskolan så kopplar jag det till detta.
Jag själv gör inget under den tiden mitt barn är där, så jag är ensam och önskar att jag bara kunde ha mitt barn hemma, men det får jag inte för mitt barns skull säger familjepedagogen. Jag måste.
Det skär i hela hjärtat på mig och jag orkar inte må så här och sen känna mig så hemsk, som om jag TVINGAR mitt barn. Hur ska jag stå ut, klara detta? Jag kommer antagligen under helgen bara fösa i mig överflödig medicin för att slippa känna.....
Jag har inget val.....jag måste lämna mitt barn...
ensamheten kommer att äta upp mig....och jag mår bara psykiskt dåligt....tar inte hand om mig själv då, för då känner jag verkligen hur ENSAM jag är.
Men det här är för mitt barns skull och så tänkte jagmen nu när mitt barn mår så här så känns det inte som att det är för mitt barns bästa.
Behövde bara skriva av mig..känner mig så värdelös...hemsk och elak mot mitt barn.. :(

Anonym (kontaktfamilj.)

Äldre 5 May 19:14

#1

Anonym skrev 2011-05-05 18:25:51 följande:

Nu handlar det inte om familjehem utan kontaktfamilj som mitt barn ska vara hos var 3dje helg och jag måste följa det. Det kändes bra för mitt barn skull då vi har dåligt nätverk och att jag är begränsad av olika psykiska skäl som jag jobbar med aktivt. Eftersom mitt barn och en personal från förskolan fick pang kontakt från första stund när mitt barn började på förskolan vid 1,5 ( mitt barn är nu 5 år ) så valde jag att ha denna fröken som kontaktfamilj och hon blev lycklig över att bli tillfrågad.
Det har hänt oss en hel del så mitt barn och jag har haft det tufft på olika sätt. Jag är ensam med egen vårdnad på heltid.
Denna fröken jobbar inte på mitt barns avdelning nu utan bara för några år sen på småbarnsavdelningen, men mitt barn träffade denna fröken regelbundet ändå på förskolan förutom när hon var mamma ledig.
Nu har mitt barn varit hos kontaktfamiljen 2 grr, 3dje gången imorgon. Mitt barn får panik måndag innan fredagen den veckan mitt barn ska dit. Förstår inte varför. Idag är det hemskt mitt barn får verkligen ångest och gråtattacker. Jag måste vara stark och inte visa hur jag känner. Min familjepedagog säger att jag måste bara, det blir bättre.
Mitt barn är van vid bara mig, men har varit i jourhem då jag legat på sjukhus för 1 år sen.
Mitt barn kan vara borta med sin moster utan problem trots att det är sällan dom träffas, då vill mitt barn inte hem ens. Men just i detta fall med kontaktfamiljen blir mitt barn hysterisk. Det känns som att det har att göra med att förskolan har förändrats och en del fröknar skriker och mitt barn förstår inte vad dom säger då dom inte kan svenska ordentligt. Mitt barn är väldigt verbal av sig och det har gjort att mitt barn fått problem och jag har haft många möten osv för att få en förändring. Mitt barn får inte leka med sina jämnåriga kompisar på sin förskola på fritiden för att föräldrarna säger nej pga deras religion och detta har börjat den senaste tiden och det är förödande. Vet inte om det ligger i det då denna fröken som är kontaktfamilj är mörk och har mörka barn. Eftersom dessa problem aldrig har funnits innan på förskolan så kopplar jag det till detta.
Jag själv gör inget under den tiden mitt barn är där, så jag är ensam och önskar att jag bara kunde ha mitt barn hemma, men det får jag inte för mitt barns skull säger familjepedagogen. Jag måste.
Det skär i hela hjärtat på mig och jag orkar inte må så här och sen känna mig så hemsk, som om jag TVINGAR mitt barn. Hur ska jag stå ut, klara detta? Jag kommer antagligen under helgen bara fösa i mig överflödig medicin för att slippa känna.....
Jag har inget val.....jag måste lämna mitt barn...
ensamheten kommer att äta upp mig....och jag mår bara psykiskt dåligt....tar inte hand om mig själv då, för då känner jag verkligen hur ENSAM jag är.
Men det här är för mitt barns skull och så tänkte jagmen nu när mitt barn mår så här så känns det inte som att det är för mitt barns bästa.
Behövde bara skriva av mig..känner mig så värdelös...hemsk och elak mot mitt barn.. :(

Är det så att du _måsste_ ha ditt barn hos en kontaktfamilj? Jag trodde sådant var frivilligt? Varfär måste du det,isåfall?
Har du möjlighet att byta kontaktfamilj,om det inte funkar med den du har,det har du faktisk rätt till.vet du?
Känner ditt barn att "det är ok för dej",(om du förstår hur jag menar,att det åker till kontaktfamiljen? Barnet kansje känner av din rädsla..
Vet du vad dom gör dom helgerna barnet är hos dom? Säger ditt barn nåt om det sen?

Anonym Trådstartaren

Äldre 5 May 19:48

#2

Anonym (kontaktfamilj.) skrev 2011-05-05 19:14:46 följande:

Är det så att du _måsste_ ha ditt barn hos en kontaktfamilj? Jag trodde sådant var frivilligt? Varfär måste du det,isåfall?
Har du möjlighet att byta kontaktfamilj,om det inte funkar med den du har,det har du faktisk rätt till.vet du?
Känner ditt barn att "det är ok för dej",(om du förstår hur jag menar,att det åker till kontaktfamiljen? Barnet kansje känner av din rädsla..
Vet du vad dom gör dom helgerna barnet är hos dom? Säger ditt barn nåt om det sen?

Ja, jag måste det har soc bestämt. Det är för mitt barns skull för att mitt barn ska få träffa andra barn och vuxna, komma iväg på annat och göra sånt jag inte klarar av helt. Som tex att åka på långutflykt alldeles ensam långt bort kommunalt då jag har dessa problem. Dom på soc är inte oroliga för mitt barn för jag är en bra mamma som verkligen sätter mitt barn i fokus. Då jag har det dåligt med vänner och då även mitt barn inte har lek kamrater så är detta för mitt barns skull. Inte för min för det blir man inte längre beviljad.
Jag ska gå med mitt barn på bup då det varit seperations problem ifrån mig då jag varit sjukhusliggande lång tid och mitt barn blev då tvungen att vara i jour familjer.
Sen är mitt barn väldigt social och älskar att leka med andra barn, men när mitt barn märker skillnaden på att dom andra barnen får leka efter förskolan men inte mitt barn då har mitt barn blivit jätte beroende av mig. Jag är social jag med, men som det är nu så är det som om att jag inte accepteras, att mitt barn inte accepteras.
Jag har aldrig upplevt detta så för mig är det jättekonstigt. Rasism mot svenskar....och jag avskyr rasism, men har aldrig trott i min vildaste fantasi att det kan ske åt andra hållet.
barnen på förskolan vill alltid med oss hem, det är deras föräldrar som förbjuder och det märker ju mitt barn av och vill då inte vara ljus och svensk.
Vet ju att denna fröken är toppen och vi har alltid haft bra kontakt precis som mitt barn alltid har haft. Jag kommer ta upp detta och jag har bestämt idag med min familjepedagog att jag ska få prata med denna fröken innan att jag ska bestämma med henne ett samtal inför helgerna. Jag får inte veta mycket, hon verkar stressad och jag tror att det också kan skapa oro för mitt barn. Men vet att dom åker iväg mycket på kalas osv, träffar andra barn...
Jag måste ge det lite tid, men allt jag önskar är ett nätverk, ett liv värt att leva och att vi blir accepterade.

morochmer

Äldre 5 May 20:24

#3

Anonym skrev 2011-05-05 19:48:27 följande:

Ja, jag måste det har soc bestämt. Det är för mitt barns skull för att mitt barn ska få träffa andra barn och vuxna, komma iväg på annat och göra sånt jag inte klarar av helt. Som tex att åka på långutflykt alldeles ensam långt bort kommunalt då jag har dessa problem. Dom på soc är inte oroliga för mitt barn för jag är en bra mamma som verkligen sätter mitt barn i fokus. Då jag har det dåligt med vänner och då även mitt barn inte har lek kamrater så är detta för mitt barns skull. Inte för min för det blir man inte längre beviljad.
Jag ska gå med mitt barn på bup då det varit seperations problem ifrån mig då jag varit sjukhusliggande lång tid och mitt barn blev då tvungen att vara i jour familjer.
Sen är mitt barn väldigt social och älskar att leka med andra barn, men när mitt barn märker skillnaden på att dom andra barnen får leka efter förskolan men inte mitt barn då har mitt barn blivit jätte beroende av mig. Jag är social jag med, men som det är nu så är det som om att jag inte accepteras, att mitt barn inte accepteras.
Jag har aldrig upplevt detta så för mig är det jättekonstigt. Rasism mot svenskar....och jag avskyr rasism, men har aldrig trott i min vildaste fantasi att det kan ske åt andra hållet.
barnen på förskolan vill alltid med oss hem, det är deras föräldrar som förbjuder och det märker ju mitt barn av och vill då inte vara ljus och svensk.
Vet ju att denna fröken är toppen och vi har alltid haft bra kontakt precis som mitt barn alltid har haft. Jag kommer ta upp detta och jag har bestämt idag med min familjepedagog att jag ska få prata med denna fröken innan att jag ska bestämma med henne ett samtal inför helgerna. Jag får inte veta mycket, hon verkar stressad och jag tror att det också kan skapa oro för mitt barn. Men vet att dom åker iväg mycket på kalas osv, träffar andra barn...
Jag måste ge det lite tid, men allt jag önskar är ett nätverk, ett liv värt att leva och att vi blir accepterade.

Du måste inte men de anser att det är bra och det tror jag med. Men så här kan ni inte ha det. Hur gammal är din pojk?

Anonym

Äldre 5 May 20:36

#4

Fy, jag har ingen erfarenhet av sånt härmen hela grejen med att lämna bort pojken faller ju om han får sådan ångest.
Jag sskulle inte lämna dit pojken innan en förändring kom på nåt sätt....kontakta soc o sen blir jag bara arg på terapeuten som säger DU MÅSTE och skiter i ditt barns känslor
Ska barnet oxå behöva medicineras framöver pga sin ångest-sjukt system

Anonym

Äldre 5 May 20:43

#5

mamman kanske inte är snäll mot barnet längre? eller de andra barnen? inte så kul för din pojke att komma till andra barn där han kanske inte får låna saker av dom o känna sig utanför?
hur mycket hjälp har din pojken fått att komma in i familjen?
du ska inte acceptera detta om din pojke mår dåligt, be om hjälp att hjälpa pojken
nåt kanke har hänt som gjort han otrygg?

går det bra på dagis?
kanske skulle du kunna föreslå en längre inskolning i kontaktfamiljen där pojken var först en dag varannan helg o sen utöka succesivt för att långt senare sova kvar, han kanske behöver tryggheten att sova hemma?

Fy, jag skulle oxå bli galen om min son kände så

Anonym

Äldre 5 May 20:50

#6

nää kan inte släppa det här, tycker det är fruktansvärt att små barn blir tvingade på sånt här sätt o att vara i händeran på vuxna som bortser från barnets bästa
barnets bästa är att vara trygg!
jag fattar fortfarande inte varflr han måste vara borta ibland?
om du nu har psykproblem som gör att du isolerar dig så borde väl ändå dagis räcka för pojkens sociala träning?
om det är så att han nu är rädd iom att du lämnat bort han tidigare så borde detta verkligen ske väldigt varsamt för att inte orsaka större trauma hos pojken
prata med berörda myndigheter o säg att ni behöver ta det varsamt för pojkens bästa
får du inget gehör tycker jag du skall kontakta bvc, bris mm....

Anonym (kontaktfamilj.)

Äldre 5 May 21:01

#7

Ts,kan du inte prata med din handläggare på soc,och be att få byta kontaktfamilj till ditt barn?

Anonym Trådstartaren

Äldre 5 May 21:09

#8

allt har varit en lång invänjning för mitt barn och jo jag MÅSTE ha mitt barn i en kontaktfamilj. Står i utredningsplanen. jag har sammarbetat med soc, är väldigt målmedveten och som min familjepedagog säger - du är en riktig tiger mamma.
I ts står lite bakrund....

Kan vara så att mitt barn inte mår bra där...att mitt barn pga omständigheterna på förskolan känner så. Jag har lyckan att få vara med mitt barn hela tiden i stort sätt, men önskan om att få ett kontaktnät med människor där vi får vara tillsammans med andra, där jag och mitt barn är accepterade. Där jag vågar utan att bli dömd erkänna att jag har åkfobi mm.

. Jag är van vid att vara social, men såklart så har det tagit hårt på mig också med allt som har hänt och jag känner mig annorlunda pga att jag inte är van att leva så här isolerat. Men när jag väl kom till insikt att dom vänner som jag hade inte var riktiga vänner så raderade jag dom ur mitt liv för att starta om. Dom tog bara massa energi med sin falskhet och jag vill ha genuina relationer.

Mitt barn sover och jag har svåra sömnproblem, så någon sömn inatt blir det nog inte tal om då jag fasar för imorgon och för helgen då jag i min ensamhet kanske gör något impulsivt.
Jag vet att mitt barn ringer men det har inte hänt under dom här 2 gångerna. Mitt barn har sagt att längtan efter mig på natten är svår och blir ledsen för att mitt barn inte får ringa då. Men verkar att ha det roligt på dagen det är så jag förstår det hela genom både kontakt mamman och mitt barn.

men jag vet att mitt barn får sova i sängen med kontakt mamman. Hemma sover mitt barn i sin säng och kommer upp om mitt barn vaknar och lägger sig hos mig.

Vill att mitt barn ska ha en trygghet, vet att sjukhus är läskigt. Att jag skulle hamna där igen av någon anledning är jag livrädd för, vill inte att mitt barn ska behöva bo hos olika jourfamiljer pga att jag är ensamstående.

Detta är svårt....mitt glada, underbara och fantastiska barn, jag vill mitt barn det allra bästa. Där vi bor har det verkligen blivit annorlunda och jag försöker hitta ny bostad, men ack så svårt det är. :(

Anonym

Äldre 5 May 21:25

#9

Din situation låter inte alls lätt och vet inte hur jag skall kunna hjälpa
önskar jag kunde det!
tror iaf att du måste kontakta soc eller varför inte bvc psykolog som du o pojken kanske kan gå till tillsammans för att prata om kontaktfamiljen
om nu pojken mår bra på dagarna men inte på nätterna, går det då inte att orda så han bara är där dagtid?

morochmer

Äldre 5 May 21:26

#10

Anonym skrev 2011-05-05 21:09:33 följande:

allt har varit en lång invänjning för mitt barn och jo jag MÅSTE ha mitt barn i en kontaktfamilj. Står i utredningsplanen. jag har sammarbetat med soc, är väldigt målmedveten och som min familjepedagog säger - du är en riktig tiger mamma.
I ts står lite bakrund....

Kan vara så att mitt barn inte mår bra där...att mitt barn pga omständigheterna på förskolan känner så. Jag har lyckan att få vara med mitt barn hela tiden i stort sätt, men önskan om att få ett kontaktnät med människor där vi får vara tillsammans med andra, där jag och mitt barn är accepterade. Där jag vågar utan att bli dömd erkänna att jag har åkfobi mm.

. Jag är van vid att vara social, men såklart så har det tagit hårt på mig också med allt som har hänt och jag känner mig annorlunda pga att jag inte är van att leva så här isolerat. Men när jag väl kom till insikt att dom vänner som jag hade inte var riktiga vänner så raderade jag dom ur mitt liv för att starta om. Dom tog bara massa energi med sin falskhet och jag vill ha genuina relationer.

Mitt barn sover och jag har svåra sömnproblem, så någon sömn inatt blir det nog inte tal om då jag fasar för imorgon och för helgen då jag i min ensamhet kanske gör något impulsivt.
Jag vet att mitt barn ringer men det har inte hänt under dom här 2 gångerna. Mitt barn har sagt att längtan efter mig på natten är svår och blir ledsen för att mitt barn inte får ringa då. Men verkar att ha det roligt på dagen det är så jag förstår det hela genom både kontakt mamman och mitt barn.

men jag vet att mitt barn får sova i sängen med kontakt mamman. Hemma sover mitt barn i sin säng och kommer upp om mitt barn vaknar och lägger sig hos mig.

Vill att mitt barn ska ha en trygghet, vet att sjukhus är läskigt. Att jag skulle hamna där igen av någon anledning är jag livrädd för, vill inte att mitt barn ska behöva bo hos olika jourfamiljer pga att jag är ensamstående.

Detta är svårt....mitt glada, underbara och fantastiska barn, jag vill mitt barn det allra bästa. Där vi bor har det verkligen blivit annorlunda och jag försöker hitta ny bostad, men ack så svårt det är. :(

finns det ett LVU. Om inte så måste barnet inte vistas i kontaktfamiljen.
Hur gammal är pojken?
Vad säger han själv?
har han någon egen problematik?
vad säger kontaktfamiljen?

Ingen av oss mår bra av det här. Jag vet inte hur jag ska göra.

INNEHÅLL