4 1/2 år och mycket svårt att lyssna (ganska långt)

jag kanske är trött och snurrig men jag uppfattar det som att ni har fullt med regler, åtminstone har jag svårt att se nyttan med att en kille med myror i brallan måste cykla mellan sina föräldrar.
Sen uppfattar jag det som att du driver principen att ha rätt (ursäkten till mormor)

Det jag har gjort är att dra ner drastiskt på alla regler hit och dit och ha några få klasklara, resten fixar sig liksom.
Sedan ska ursäkter användas som det är tänkt - när man sårat något och inte som ett bevis på att ett barn har gjort fel och den vuxna har rätt.

Jag förstår faktiskt din son, han leker katt och råtta med er och du bjuder ju in till en rolig jaktlek.
Ha istället regeln att leda cykeln där det är farligt och gå till ställen där han kan härja av sig fritt.

Sen har jag tyckt att alla mina 4-åringar har haft vaxproppar i öronen men det gick över det också.

1: han klarar uppenbarligen inte att cykla ännu. Det gör faktiskt inte de flesta barn - barn ska inte cykla i trafik förrän i 7-års-åldern och då bara med vuxen, för deras hjärnor kan inte uppfatta omgivningen tillräckligt bra och de kan inte reagera tillräckligt snabbt. Ha honom bakpå cykeln i stället eller fastspänd i cykelkärra - och då med lås som han inte kan pilla upp (hänglås om det krävs).

2: sluta förklara. Ge korta instruktioner. Aldrig i flera led. "Kom hit. Ta den här. Lägg den där borta." Inte "Kom här pelle, ta den här och gå ut i hallen och lägg den på byrån!" Då tappar han bort det mesta du säger.

3: Det är bra att ifrågasätta men bara om man också lyssnar på förklaringarna. Jag har ibland bett min son upprepa vad jag har sagt så att jag verkligen vet vad han har fattat och inte.

Och till sist: att tvingas be om ursäkt har funkat utmärkt här hemma, vi har en envis son som avskytt det för det blir ett sätt att erkänna att man gjort fel.

Har han svårt att höra vad ni säger, har han svårt att lyssna eller har han bara svårt att förstå konsekvenserna av sitt handlande och därmed eran oro?

Han kanske helt enkelt inte förstår syftet med det ni säger?

"nu stannar du Pelle annars ska du få se på fan!"

Fast att kunna cykla utan stödhjul är inte detsamma som att vara mogen för att cykla. Han kan hålla balansen och trampa och svänga, men han kan inte bedöma avstånd, risker, hastighet och han kan inte på något sätt förväntas komma ihåg regler - det har inte att göra med om han lyssnar eller inte utan är rent fysiologiskt, tycker han att det är roligt att cykla fort så KAN han inte hejda sig själv vid en korsning eller liknande även om ni ropar, även om han kan berätta att det är farligt att cykla ut i gatan. Det är det jag menar med att han inte är mogen för att cykla - och att jag i ert ställe skulle satt honom i cykelkärran ett halvår tills den värsta hoppsigheten har lagt sig.

Bra att du gillade det där med korta instruktioner och upprepningar!! Något som funkat bra här hemma är varningar av typen "nu ska vi snart äta. Jag kommer in och säger till dig om fem minuter. Börja avsluta leken." För att fånga fokus får vi ibland också säga "A, titta på mig." och sedan säga det vi ska. Helt normalt och går över med åldern.

Vad som funkat bra för MIG är att aldrig säga nej utan att vara tvärsäker på det. Om jag inte vill att min son ska ha godis i affären så är det inga bekymmer att säga nej, för även om han skriker och blir arg så ändrar inte det MIN inställning och då kan jag hålla mig lugn. Om han däremot argumenterar - vilket har hänt! - att han är jättehungrig och trött och det är långt till middag etc, så kan jag ändra mig men då är han också mer villig att acceptera en kompromiss, tex en banan OCH en liten godisbit, för att inte blodsockret ska åka kana. När det blir riktigt jobbigt är när jag sagt nej av princip och står med ett argt skrikande barn och själv blir arg och frustrerad och lite osäkerpå om mitt nej verkligen ÄR värt det här utbrottet... då är det för mig bättre att säga "vänta lite medan jag funderar!".

Så är det ju inte hela världen om ens unge blir arg om de inte får som de vill. Klart att de blir. De kan ju inte sätta emot, de är små och beroende. Om jag då säger att nu får du inte titta mer på TV för det blir för mycket tv-tittande så blir min sexåring så klart ilsk, för han VILL ju och så kommer jag och nekar honom. Den ilskan är inte särskilt farlig och den går ju över. Att han tycker jag är dum, ond och elak i det läget går också över och det är ok att bli arg men inte att slåss när man blir arg, tex.

Hejsan!
Man kunde verkligen tro att du skriver om min son för han är exakt likadan...ALLT som heter lyssna intresserar inte honom ett dugg. Han har nyss fyllt 5, har alltid varit viljestark och har mycket spring i benen. Det är jätte jobbigt att ha ett barn som man inte riktigt når fram till. Ibland går det bra men i vissa situationer t.ex med andra människor närvarande så vill han inte lyssna utan spexar till sej och försöker göra sej rolig istället...
Så jag hänger gladeligen med här i tråden och slukar all info :)

Några tips som fungerar hos oss är just korta instruktioner och förberedelse på vad vi ska göra!! (ex. nu får du se på bolibompa tills Pippi är slut och sedan får du komma och äta med oss andra...och en kort instruktion: ta din lastbil, och gå till sandlådan...)
Hos oss är också ett NEJ ett starkt NEJ och inget förhandlingsbart. Han hör på mitt tonläge och då vet han att jag menar det!Skulle jag säga med "snäll" röst NEJ, så börjar han tjata, så jag har lärt mej att säga skarpt ifrån direkt.
Om han gör sin lillasyster illa, så får han be om ursäkt direkt och även förklara för oss varför han gjorde så och det vet han ju oftast inte eftersom det sker spontant om hon tagit nåt hon inte får osv, men jag vill få honom att tänka över sitt beteénde när han beter sej dumt åt mot andra.

När det gäller ärlighet, så har han försökt ljuga för mej några gånger på senaste tiden. Senast han gjorde det handlade det om godis, han vet att vi har godisdag på fredag men hade ändå ätit i smyg hos farmor. Allra först sa jag att om han har ätit godis så vet han att det inte blir någon godisdag på fredag, då sa han att han INTE åt hos farmor. Då sa jag att om han ljuger nu så blir jag riktigt arg men om han säger som det är så blir jag inte arg för jag vill att han är ärlig. Då sa han..."okej, jag åt" så det blev ingen godisdag och han accepterade det utan något tjat!

Cykladet går dock bra för han är lite rädd i trafiken som tur :)

Sedan är vi ju inte mer än människor och både hotar och mutar ibland...:)

Vår son är också snart 4,5 och nästan på pricken lika som din son TS. Vi försöker vara konsekventa och vi försöker att välja våra strider. Vissa dagar går allt jättebra, men vissa dagar är han världens busunge. Då är vi vääääldigt trötta när dagen är slut och killen äntligen sover. Bra mattider och ordentligt med sömn är nyckeln för sonens humör och då är han också trevligare i sitt uppträdande. Men det är mycket "dumma dig" och "nej, det tänker jag inte göra" och att ignorera vad vi säger, t ex gå ner från bordet. Vi "hotar" med sådant som vi vet att vi kan genomföra, ifall han inte gör som vi säger. Tex att dra in gonattsagan. Egentligen gillar vi inte straff, men för att orka med sonen vissa dagar är det det enda som fungerar. Vi vill ju inte kränka honom men ibland är det verkligen omöjligt.

Läs det här innan du inför belöningssystem:

http://www.petrakrantzlindgren.se/pages/daerfoer-aer-jag-emot-beloeningssystem.php