Vad gör man när allt blir så fel!?

Jag tror att visa honom det du anna20 och ni andra har skrivit här är en bra start på en pratstund. Att visa på texten och traggla sig igenom bit för bit. Det blir mer avgränsat, en start och ett mål. Killar är oftast mycket sämre på att prata om jobbiga saker. Saker som kanske inte kan lösas är nog det värsta, dvs sånt som bara behöver ventileras. (Vi blir bättre på det generation för generation  ).
Nå, jag blev plastpappa vid 40 och grabben var 12. Kort därefter fick han en halvbror via mig. Både moder och grabb ansåg att jag hade inget med hans fostran att göra, och det köpte jag. Så istället för att han fick en extra vuxen som kanske kunde lära honom något eller ta med honom på "grabbiga" saker, blev jag en skugga. Skugga kanske är fel ord, men en som faller under beskrvningen som nästan ignorerar, förbiser ..... en som suckar över när person nr 4 ska med. En skithög alltså.
Nja, det var väl inte så illa. Men om man jämför med vad det skulle kunna ha varit så känns det illa. Och ja, jag försökte prata med modern (min fru) med argument som; Det är ju synd om killen, Jag skulle ju kunna lära honom att snickra, Att få lite insikt om datorer kanske. Man kan fråga sig varför jag inte gjorde dessa saker i alla fall men kruxet ligger i viljan. Om han inte vill så blir det inte bra. Och sen kom tonårs-syndromet, tiden då de inget vill utom roliga saker med kompisar, vilket inte förbättrade situationen.
Jag föreslog att han bara skulle bo hos sin pappa eller bara hos oss så att han fick ett hem. Ett regelverk, en uppsättning kläder etc. Men modern vågade inte riskera att bli ratad, eller få honom att känna sig ratad. Nu är han 19, gymnasiet är avklarat. Och jag vill att han flyttar.

Så vad säger min historia? Gör inte som jag, ge aldrig upp inflytandet av de barn som bor under ditt tak. Den vuxne ska vara med. Säg det från början, och släpp inte en millimeter.

"Han skulle kunna göra det så schysst och bra genom att bara säga att det är ok om hon vill bo där mer nu, att hon får ändra sig igen när hon vill och att vi kan prova och se hur det känns. Att han älskar henne oavsett och vill att hon ska ha det bra. Men då är det som att han hellre vill att hon går och är missnöjd, sur, ledsen och så än att ta upp det här för att han är rädd för att hon faktiskt skulle vilja vara här mindre... Suck"

Också min hjärna stormar ut och tycker/känner likadant. Att vi är till för barnets bästa, och inte tvärtom. Och varför inte göra det enkelt - Fråga! Vad vill du, var vill du bo? Och tillägga att 'jag älskar dig oberoende om du flyttar till din mamma/pappa eller till en piratstad i söderhavsöarna'. Detta är inte att ge upp sitt barn, förlora eller ge bort. Det är ge barnet en vuxen värld. En värld där vi möts utifrån intresse och känsla av frihet.
"Ja, ja. vänta du till din egen son ska ..." Fick jag nedtryckt i halsen. Och det är väl sant; det är inte riktigt samma med egna och andras barn. Kanske man kan fråga sig följande: Om det var dig det gällde hur skulle du då vilja ha det? Om du var 17-18 år igen och hade två hem, där den ena drällde av småbarn och den andra inte. 

Dumma Anna? Tja du, det är samma som dumma-mamma och dumma-pappa. Lev med det eller skapa ett åskmoln där ett sånt tilltal inte tolereras. Jag valde det senare . Barn är ju väldigt självcentrerade, har minne som guldfiskar och tycks leva efter devisen "glassen jag fick för 10 minuter sedan påverkar inte vad jag vill ha nu". Så naturligtvis är du "dum" när du hindrar dem att få det de vill ha.