Stöd-familj... Vågar jag det?

Jag är ändå anonym så jag kan väl lika berätta hur det hela ligger till..

jag är ensam med min son o har alltid varit det då pappan har velat om han velat ha grabben eller ej ett tio-tal gånger under 4 år. Nu vill han plötsligt ta sitt ansvar - igen. Han har ett barn som är i samma ålder som min son. Så han o jag har kommit fram till att träffas en gång i veckan. Ena veckan med hans barn o andra veckan bara vi tre, för att jag vill att sonen ska vänja sig vid sin pappa, lära känna han.. Men jag har alla gånger jag sett han med båda barnen - gjort skillnad på dom, då till skiten för min son. Han har sin dotter varanann vecka o har funnits i hennes liv sedan hon föddes, hon är hans lilla ögonsten, han gör vekligen allt för henne. Till o med sumpar bort sin son. Han skäller hela tiden på mitt barn (som är en mycket skötsam pojke) o ett tag tyckte han att smiska i rumpan var helt ok då han blev uppfostrad på det sättet.. DÄR skällde jag på han... Nu sist skällde han på min son för ngt han inte gjort. Jag såg hela händelsen så jag vet att han var oskyldig. När senare hans dotter berättade vad som hade hänt så sa han inte ens förlåt till min son som var jätte-ledsen, Det gör mig ont att veta att han ska vara där varannan helg. Jag vill verkligen inte det.
O jag behöver avlastning - därav stödfamilj. Jag är en ung mamma, men jag har kämpat så länge nu med att ordna allt. Jag måste "ladda mina batterier" ibland med. Barnpass är inget alternativ då jag inte känner någon skulle kunna sitta ens ett par timmar om jag ska på möte. Jag har alltid min son.

Oj! Vad långt det blev :) 

glömde säga att min son blir fem om två månader...

Panik-ångerst är stor orsak i det hela med.. Jag har precis "klarat mig ur det"... men det sitter ännu symptom som är jobbiga att hantera.

Hej! Vi är stödfamilj (kontaktfamilj) sedan 6 år tillbaks. Vi har haft ett antal uppdrag och alltid haft jätte bra kontakt med mamman (då det alltid har varit ensamstående mammor i vårat fall) Vi ser barnen som bor hos oss en familjemedlem och behandlar dem lika som vi gör våra egna barn. När mammorna sedan har fått rätsida på sina liv har de avslutat uppdragen och fortfarande kvar kontakten med dem och de har aldrig haft något problem med soc efter. Stödfamilj är något man har rätt till att behöva tycker jag, särskiljt som ensamstående. Jag tycker definitivt att du ska prova på det. I våran kommun fungerarar det som så: man får alltid träffa stödfamiljen utan barnet en gång sedan får man känna efter om det känns bra och om man då tycker det så träffas man i stödfamiljens hem med barnen och kanske fikar tillsammans. Sedan provar man att barnet är hemma hos familjen ensam och om det fortfarande känns bra för dig och din son då så provar man med övernattning. Sedan rullar på till du känner att du inte längre behöver stödet. Det är helt ofarligt att ha en stödfamilj och vi finns här endast för att göra "era" liv lite lättare. Kram från en kontaktfamilj som älskar sin stora brokiga familj

Jjag vet inte vad jag ska säga...min magkänsla säger att ta inte kontakt med soc....