Är det mitt fel? (långt)

Hej!

När jag fick min dotter för drygt 4 år sedan blev allt ”fel”. Jag tog tjänstledigt/semester från mitt jobb 8v innan bf för att kunna njuta av sommaren och fixa färdigt allt inför bebisens ankomst. Efter 2v fick jag havandeskapsförg och blev inlagd på sjukhus och dottern är född med akut kejsarsnitt i v36. Så allt jag hade planerat för dom ”lediga” veckorna gick om intet.

Hon var frisk och pigg, men det var inte jag eftersom jag varit ”instängd” på mitt sjukhusrum i över en vecka och haft högt blodtryck och äggvita. Jag var allmänt groggy i några dagar och kunde knappt träffa dottern än mindre amma. Eftersom hon var för tidig fick hon bo på neo-avd dit även jag flyttade när jag mådde bra. Amningen kom inte igång som den skulle och när hon väl snuttade blev det så lite så vid varje måltid fick vi tilläggsmata med sond. Sköterskorna var på mig hela tiden om amningspositioner och pumpning, 4 timmar mellan målen och matning skulle inte ta mer än 30 minuter. Efter 2v blev allt för mkt för mig och jag åkte hem på permission (mot sköterskornas inrådan men hade den snälla kuratorn med mig). När jag kom tillbaka till sjukhuset igen (hade varit hemma i 14 timmar) fick jag genast påpekande att ”flickan varit extra tuttig under natten och dom fick sondmata mycket”. Mitt dåliga samvete späddes genast på. Efter 4 dagar fungderade allt perfekt och vi kunde åka hem (efter nästan 4 v vistelse på sjukhus).

Dottern var en riktig ”lång-ätare”, dvs hon kunde snutta i ca 15 minuter, ta en sovpaus på 20 och sedan fortsätta äta i en halvtimme. På eftermiddagarna/kvällarna åt hon nästan hela tiden, jag kunde sitta i flera timmar med henne. Hon vägrade ta ersättning/urpumpad mjölk och flaska/kopp/sked. Vi provade med allt. Jag tyckte att hon var så jättejobbig och var glad när hon sov långa pass om dagarna så jag fick lite tid för mig själv. Jag var så trött och ledsen, jag grät i flera månader innan jag insåg att jag nog behövde hjälp och bokade tid hos mvc-psykologen. Vi pratade några gånger och ”redde ut” allt, efter det mådde jag bra igen. Jag vet egentligen inte varför jag var ledsen, men varje gång jag ammade rann tårarna. Amningen i sig fungerade bra men jag hatade det verkligen, varför vet jag inte. JAg kände mig så låst. Jag kunde knappt vänta tills hon började äta ”vanlig” mat. Jag fortsatte ändå amningen tills hon var 5 mån (helt ) och ytterligare i fyra månader på kvällarna.

För drygt två år sedan föddes vår andra dotter. Allt var annorlunda. Jag älskade amningen och nästan ”tvingade” henne fast hon var mest intresserad av allt annat än tutten. När hon föddes mådde jag bra och var så ”översvallande lycklig” som ”alla” pratar om när dom blivit föräldrar. När dotter nr 1 föddes och jag fick frågan ”hur känns det? Visst är det underbart?!”. Då hummade jag bara och höll med, fast jag egentligen inte alls var ”super-duper-glad”. Missförstå mig rätt, visst älskar jag mitt barn (båda för den delen…) men sådär lycklig var jag inte, inte första tiden i alla fall. Med nr2 kände jag mig verkligen lycklig och underbart glad för detta fantastiska barn.

Nu till min fråga: dotter nr 2 är så gosig och missar ogärna en chans att komma upp i famnen och kramas och skrattar och är glad för det mesta, hon har varit så från det att hon föddes. När dotter nr 1 var i samma ålder var hon återhållsam, det tog tid innan första leendet, hon var allvarsam och om man tex kittlade henne på magen eller benen då skrattade hon nästan pliktskyldigast, men om man gjorde samma sak med nr 2 skrattade hon så hon kiknade. Nr1 är fortfarande inte så kramig även om det börjar komma mer och mer.

Jag har fortfarande dåligt samvete för att jag lämnade henne ensam på sjukhuset när hon var nyfödd och för att jag inte ”tyckte om hennes bebistid” lika mycket som jag tycker om den tiden med nr2. Självklart älskar jag båda barnen precis lika mycket och trivs jättebra med att vara hemma med dom.

MEN kan jag ha påverkat henne (nr1) när hon var så liten genom att inte trivas med situationen och gjort henne ”inbunden” och "mindre kontaktsökande"? Jag har skuldkänslor för att jag har ”förstört henne” och gett henne men för livet.

Hej!
Mitt första förslag är att du ska göra allt för att upphöra med dina skuldkänslor. Skuldkänslor tar nämligen tid, de tar energi och de ger ingen positiv utdelning.
Av din ingående berättelse framgår verkligen tydligt att förutsättningarna såg helt annorlunda ut vid din första dotters födelse, trots att du hade gjort allt som stod i din makt att göra det så bra som möjligt. Som du själv märkte är det inte allt man kan styra över. Det man kan göra är att hantera situationen på bästa möjliga sätt. Du fick havandeskapsförgiftning, en mycket allvarlig åkomma och det tog tid för dig att hämta dig. Det låter också som om du kan ha haft en lättare depression, sk maternity blues, som följd av detta.
Dessutom tycker jag av din beskrivning av sjuksköterskorna att de förelagt dig en som jag tycker gammaldags strikt rutin med amning var fjärde timme. Som tur var hittade du ett sätt som var anpassat till din dotters behov, men som var ganska ansträngande för dig, nämligen att långamma.
Dotter nummer 2 föddes under helt andra omständigheter, utan sjukdom och utan sjukhusvistelse.
Det är oerhört svårt att säga vad som gör att dina flickor idag beter sig lite olika sinsemellan. En är mer avståndstagande,men på väg att bli mer kelig den andra har varit kelig hela tiden.
Barn påverkas självklart av vad de är med om men minst lika mycket styrs de av sitt genetiska arv, sin personlighet. Det är mycket vanligt att två systrar är väldigt olika varandra.
Jag tycker att ni ska fortsätta och behandla flickorna utifrån deras förutsättningar, som ni har gjort, och se att de kommer att utvecklas till två olika små personligheter, utan att någon behöver ha gjort något fel.
Så fortsätt att älska dina två flickor resten av livet och lägg kraften på det i stället för att lägga energi på att ha dåligt samvete.
Lycka till!
Margit

Är det mitt fel? (långt)

INNEHÅLL