Försök och försök... Vi försökte aktivt i nästan fyra år. Genomgick även ett fullständigt och ett avbrutet IVF. Lite parallellt gjorde vi utredning för adoption. Det är något som inte rekommenderas, men vi visste att vi kanske inte skulle kunna adoptera (min man är dömd för värnpliktsvägran och ytterst få länder godkänner "brottslingar" som föräldrar till de barn som ska adopteras bort). Till slut hittade vi alla fall ett land, där vi med viss möda lyckades få adoptera vår dotter. Under den tiden använde vi preventivmedel. Chansen att jag skulle bli spontant gravid var ju nära noll, men vi ville inte ta risken att adoptionen skulle gå om intet. När vi varit hemma någon månad med dottern slutade vi i alla fall att skydda oss. Det kändes lite som att gå med regnkläder när man vet att solen kommer att skina hela dagen. Det gick ett år, drygt, och sedan fick jag en väldigt konstig blödning. För tidigt för mens och bara under 8-10 timmar. Kände mig också lite konstig i största allmänhet och framför allt "där nere". Tänkte boka tid hos gynekolog, men utgick ifrån att han skulle fråga om jag kunde vara gravid. Tänkte att det var enklast att ha gjort ett grav-test och kunna hänvisa till det. Och så visade testet plus.
Alltså, allt som allt ca fem år utan preventivmedel och med mer eller mindre aktiva försök. Men sedan gick det snabbt. Sonen tyckte att 7,5 månad i magen räckte gott och väl. Nu har vi två barn, som kommit till oss på två olika sätt och vi är lika lyckliga för båda.
Nu undrar jag hur lång tid det tog för dig innan du lyckades spontant? Med spontant menas på hemmaplan utan hjälp av hormoner. Annan medicin som t.e.x Trombyl och proggisar får du räkna med. 
