Lider av bulimi sedan många år tillbaka och vill egentligen inget annat än att bli frisk, MEN är så rädd att jag ska gå upp jättemycket i vikt.
Någon som blivit frisk och vill dela med sig av sina erfarneheter.
Vad hade ni för vikt då ni var sjuka och hur såg viktuppgången ut? Hur reagerade kroppen när du började äta igen?
Jag har anorexia med bulimiska tendenser, men jag kanske kan svara ändå. Jag är normalt smal, och vägde strax under 50 kg innan jag blev sjuk. Svalt mig och kräktes i ett år och gick ner till runt 44 kg. Nu har jag börjat äta igen (sen början av mars) och har gått upp nästan 4 kilo. Jag tycker själv att jag ser skitfet ut, men med tanke på att jag tyckte jag var snygg när jag vägde 49 innan jag blev sjuk, så kan jag ju inte vara fet när jag väger 47.
Jag hade (och har fortfarande) ont i magen av att äta, blir hungrig jämt, inte som när jag inte åt och kunde gå en hel dag utan att ens bli hungrig. Nu blir jag hungrig bara pang sådär, och äter jag inte mår jag illa och får magkatarr. Har också blivit väldigt trött. Min behandlare sa att det brukade försvinna efter 2-3 veckor, men nu har det gått tre månader och jag känner mig fortfarande väldigt obekväm i magen och kroppen.
Normalt vill de ju att man ska gå upp 0.5-1 kg i veckan (vilket är extremt mycket enligt mig) men det är svårt att gå upp i vikt snabbt. Man måste ofta äta mycket mer än man tror för att gå upp i fettvikt (vatten och avföring kan man samla på sig utan att för den skull faktiskt gå upp i vikt).
Vad bra att du lyckats öka lite i vikt och att det går på rätt håll för dig :)
Äter du normala portioner nu och hur gjorde du när du började äta igen?
Vad bra att du lyckats öka lite i vikt och att det går på rätt håll för dig :)
Äter du normala portioner nu och hur gjorde du när du började äta igen?
Hej!
Jag var sjuk i bulimi i ca 6 år (anorexi som övergick i bulimi). Jag var som du livrädd för att gå upp i vikt om jag slutade kräkas, och även om jag läste på otaliga ställen att man inte blir överviktig när man börjar äta normalt vågade jag inte tro det. Jag gick ju upp i vikt ändå, trots att jag kräktes! Detta var ju eftersom jag inte visste vad som var normalt, och eftersom kroppen var i fullständig obalans slutade varje försök att äta normalt i hetsätning och därefter kräkning. En verkligt ond cirkel...
Min räddning blev min nye pojkvän. Han fick mig att må bra, och han har dessutom två små barn som kräver mat på bestämda tider. Jag behövde rutiner, fasta klockslag. Dessutom finns det när man har småbarn varken tid eller ork att stå och laga extra "smal-mat". Jag lärde mig sakta men säkert vad en "normalstor" portion är (dvs varken bantnings- eller hetsätningsportion).
Nu har jag inte kräkts på 1,5 år och har aldrig mått bättre. Jag äter massvis (på riktigt! Jag överdriver inte! Dock aldrig hetsätning), vad jag vill och när jag vill. Och kroppen har stabiliserat sig, jag har inget behov av att hetsäta, och hade inte kunnat även om jag velat, för mättnaden (som funkar som den ska!) säger klart och tydligt STOPP och jag har lärt mig att lita på den. Jag äter och dricker någon typ av onyttighet (kakor, godis, läsk - ALDRIG light!, vin...) VARJE dag (ok, inte jättenyttigt, men jag mår BRA!)!
Och vikten då? Helt ärligt har jag inte vägt mig på ca 3 år, för är det något som kan göra mig sjuk igen är det den där jäkla siffran på vågen. Men för första gången sedan jag började banta 2003 pendlar jag inte i storlek (hade allt från storlek 34-42, vägde mellan 45-72 kg). Jag tror att jag sakta men säkert gick ner ett par kg när jag slutade hetsäta och kräkas. Jag har nu storlek 36, är 168 cm och skulle tippa på någonstans mellan 60-65 kg.
Jag vet hur svårt det är, men det går att ta sig ur det, jag lovar! Våga lita på att din kropp hittar sin balans och normalvikt om du bara ger den en chans. Det går inte över en natt, men ge inte upp!
Tack så mycket för era svar, känns bra att få höra andra som vet vad det handlar om.
Jag har gått upp cirka fem kilo. Men har stannat där. Har fortfarande ett lågt bmi. Jag har dock inte kunnat sluta med att äta överdrivet mycket, men har haft tur och stannar smal endå.
En blogg i detta ämne: enkropp.blogg.se
Jag var vad min terapeut ansåg vara en klassisk bulimiker, dvs en misslyckad anorektiker. Jag ville verkligen inte äta, jag ville vara smal. Men så åt jag och kräktes istället under några år.
Jag är 175 lång och vägde som minst 57kg. Så jag var inte jättejättesmal men jag var alldeles för smal för min egen kropp och jag mådde inte bra. Idag väger jag ca 70kg, men jag tränar mycket så jag är inte tjock (även om mitt BMI ligger i överkant).
Jag ska inte säga att jag är frisk för det kan jag nog aldrig bli. Äta måste man och ur den aspekten går det inte att stänga av helt. Vore jag beroende av tex. nikotin så var det en annan sak. Eller om någon sa till mig att jag aldrig mer i livet fick sätta mig på en cykel så kunde jag hantera det med. Men mat... det är svårt.
Sockerberoende har jag också haft problem med men jag gick över till strikt LCHF för en tid, för ca 3 år sedan. Och sen dess har jag inte haft några såna problem. Idag äter jag low carb, väljer bra kolhydratkällor, naturliga råvaror, lite åt raw food hållet. Så jag försöker kanalisera mina känslor inför mat så att det blir ett intresse istället. Jag läser på, läser kokböcker, testar nya recept. Så att det blir något roligt och bra och för att nå ett sunt tänk. Istället för att fokusera på kopplingen mat -> vikt.
Till Anonum FRISK,
Fan vad glad jag blev av ditt inlägg.
Jag har själv haft bulemi (med självsvälts tendenser) i 15 år och lyckats hålla mig helt kräkfri i 6 mån som längst. Jag känner så mycket hopps från ditt inlägg och styrka att det gjorde min dag, i min kamp för att bli frisk och få bli mamma.
Stor Kram till dig!