Hur får man en person att inse sitt missbruk? Hur hjälpa?

Jag tror tyvärr inte du kan få henne att inse något om hon inte vill inse det själv.

Ta kontakt med någon anhörigförening i din kommun och få råd ifrån dem, de vet hur du känner dig och hur man kan stötta på bästa sätt.

Kram! 

Min mamma är så kallad helg-alkoholist. Hon betalar sina räkningar, har ett fint hus och eget företag men på helgerna flödar alkoholen och jag minns inte vilken helg jag sett henne nykter under mina hittills 28 år i livet.

Det senaste har det pga skilsmässa mellan henne och pappa blivit värre och hon kan ibland ligga däckad på golvet i hallen tex. Men skygglapparna sitter där de sitter och hon ser inte själv att hon inte klarar av att hantera det. Men jag antar att det är så oavsett vilket missbruk man lider av.

Hur ska jag kunna hjälpa? Hur får jag henne att inse? För jag börjar uppriktigt bli orolig för henne, och jag vill inte stå och se på medan hon går ner sig...

Innan hon själv vill ha hjälp och fattar att hon faktiskt behöver det så kan du tyvärr inte göra mycket. Detta insåg jag tidigt med min numer nyktra morbror men när han höll på med alkoholen försökte MASSOR av folk förklara för honom att han var alkoholist och behövde hjälp men han vägrade och ville inte inse. Inte förrän han själv fattade att han inte kunde fortsätta som han höll på, jag vet faktiskt inte vad det var som hände som fick honom att fatta, som han bad om hjälp och lade in sig på rehab. Sedan dess har han varit nykter. Han firade 11 år i januari *stolt* Jag hoppas din mamma inser det snart så ni slipper se henne gå ner sig ännu mer fö rjag vet hur jobbigt det är.

tack. jag har dock tappat hoppet. 28 år med ständiga helger av alkohol, utredning av socialen för huruvida vi barn har tagit det hela samt flera försök att prata med henne... Nej, jag ser inte varför hon någonsin skulle inse...

Känns frustrerande att bara sitta bredvid maktlös...

Jadu, I know the feeling. Jag har tack och lov inte behövt växa upp med det här, min mamma blev alkoholiserad för 12-15 år sedan när min syster och jag var sgs som utflugna. Min mamma har kommit så långt att hon insett att hon har problem, men hon har istället fastnat på nästa punkt: Hon vägrar behandling utan säger att hon ska lösa det hela själv... Och det har hon sagt i några år nu. :(

Det du skulle kunna göra är att fundera över dina egna gränser. Vad tänker du ställa upp på och vad mår du bra av att göra/inte göra?

Förut så kunde jag spela med i låtsasspelet - dvs om jag blev hembjuden på mat och min mamma var mer eller mindre påverkad så konfronterade jag henne inte utan jag genomled jag middagen. Nu har jag satt upp följande riktlinjer, de låter banala men de är extremt energikrävande att hålla. Jag blir bland annat motarbetad av andra medberoende i familjen:

Om mamma är onykter eller bara att jag jag misstänker att hon är onykter så
- avslutar jag telefonsamtalet
- vänder i dörren och åker därifrån
- ber henne lämna vårt hus (alternativ reservplan som jag inte behövt verkställa; lämnar själv mitt hus tills hon är försvunnen)

Jag ska inte göra något som jag inte själv mår bra av
- dvs jag ska inte ringa och höra hur hon har det av samvetesskäl, utan för att jag verkligen vill
- jag ska inte bjuda in henne när jag själv inte känner mig bekväm
- jag ska inte tacka ja till en 'gå och fika- invit', hur trevligt den än hade blivit
- osv

Jag är tydlig och ärlig inför min mamma med denna gränssättning, men jag är också tydlig och upprepar gång efter annan att jag finns där när hon är beredd att ta emot hjälp.

Jag tror också att det är viktigt för en alkoholist att de medberoende och möjliggörande runtomkring henne slutar skydda och spela med. Det borde kunna påskynda förloppet mot en vändpunkt, även om vägen dit förstås är fruktansvärd att se/gå.

Lycka till!

Hur kom din mamma till den gränsen att hon insåg sitt missbruk?

Ja, det kom liksom inte från en dag till en annan utan det har väl smugit sig på. Det var väl något år sedan som hon använde ordet alkoholproblem när hon talade om sig själv. Men då har hon också förlorat körkortet vid ett tillfälle, blivit varnad på jobbet, trillat och slagit sig och blivit konfronterad av desperata familjemedlemmar.

Men hon har ju ändå inte kommit till en äkta sjukdomsinsikt eftersom hon fortfarande tror att hon ska klara av att lösa problemet på egen hand...

Hon höll missbruket på en 'hyfsad nivå' eller vad tusan man nu ska kalla det för de första 10 åren, men de senaste åren har en markant förändring skett. Det började väl med att hon sa upp sig från jobbet (de ställde krav på alkoholbehandling) och just i detta nu är det riktigt, riktigt illa. Kanske förhoppningsvis är hon på väg mot sin personliga botten?

Jag måste passa på att fråga: På vilka villkor får hon träffa sina barnbarn? Och vad säger du till dina barn om din mors alkoholism?

då förstår jag. då låter det som att min mamma har en lååång väg kvar till att inse eftersom hon (som jag skrev i ts) driver företag och har ett fint liv utåt sett och ingen annan vet eller påverkas av vad som sker i hemmet...

min son är tre år och jag har inte pratat med honom om alkohol någon gång. effekten av hennes beteende har blivit att hon enbart får ha honom dagtid eller på veckodagar, då jag vet att hon inte dricker. De få gånger han har sovit över hos henne har jag bett min syster vara där och se så det inte förekommer alkohol, vilket det heller inte har gjort. Men det är svårt. Jag vill inte att han ska behöva se det jag har fått se varje helg under min uppväxt så när vi behöver nattvakt är det oftast farmor som ställer upp.

Men vad ska jag säga när han blir äldre? Till honom? och till henne? Det är ett väldigt känsligt ämne att prata om i vår familj..