Bästa advokat i vårdnadstvist?HJÄLP!!Får han göra så här?

Önskar svar precis som rubriken lyder.
Jag och pappan till vår son ska på samarbets-samtal hos familjerätten.
Men tills dess,vill han ej lämna över sonen hos mig varannan vecka sonm innan.
Han har endast sovit här en natt nu,på 4 veckor. och bara talats vid i telefon 2 gånger under denna period.

Han har skaffat en advokat hos "Familjens jurist" och jag ringde då första bästa i ren panik,till den "Allmänna Advokatbyrån" i Göteborg.Har Annika Stanislaus där,som jag träffat en gång.
Då mest om frågor om han har rätt att bara ta barnet ifrån mig när vi har gemensam vårdnad och att han tänkt stämma mig om vi ej går på samarbets-samtal ihop hos Familjerätten.,vilket jag är med på att göra.

Men under tiden vi väntat på samtal,har jag knappt fått lov att träffa mins son,som är 9 år,då hans pappa tror att jag mår mycket dåligt och att vår son då skulle ha det bättre hos pappan.
Det stämmer inte.Min son vill vara hos mig,lika mycket som hos sin pappa.
Det enda som gör att jag mår väldigt dåligt just nu,är just pga situationen,inget annat.Men pappan vägrar lita på mig,
då jag tidigare mått mer/mindre dåligt när jag haft det svårt runt omkring mig.
Jag får rätt hjälp nu med min ångest,sen länge tillbaka.Det vet hans pappa om.
Och jag är medveten,nu idag,att jag är den bästa mamman för min son och att han har de bra hos mig.
Alla i min omgivning känner samma sak som jag och tror bara hans pappa gör detta för att jävlas eller för att han inte känner mig som den jag är idag,då vi ej har kontakt.

Jag har alltid bett om hjälp när jag t.ex. haft en kris och då känt att det vore lämpligast och bäst för sonen min,att kanske vara hos sin pappa ett par dagar extra ibland.För jag ser till min sons bästa,till hans behov och inte bara till min rätt som mamma(att få ha sonen oavsett hur dåligt jag mår psykiskt)
Sån är INTE jag.Jag ber om hjälp om det skulle kännas för tungt.Det vet hans pappa om,men han vägrar lita på mig.Nu ska jag på samtal hos familjerätten i nästa vecka och hoppas pappan också fått en tid redan nästa vecka.Sedan blir det ett gemenssamt samtal och ska då försöka komma överens om hur sonen ska bo.
Pappan vill ha ensam vårdnad om vår son och att jag sak träffa vår son vissa helger.
Jag vill ha gemensam vårdnad,som vi har nu och att sonen bor varannan vecka hos oss båda,som det vart innan detta bröt ut.

Jag tror inte vi kommer att komma överens,då vi vill två helt olika saker och jag vägrar gå med på att bara träffa min son på helger.För VARFÖR skulle jag gå med på det?
Min son har det jätte bra hos mig,det vet jag i själ och hjärta.Annars hade jag självklart gått med på annat.
Men när det inte finns någon som helst anledning till detta,så tänker jag heller inte då gå med på nåt som är fel.
Sonens pappa har motarbetat mig i flera år och ska alltid skylla allt på mig.
Han tycker att vår son verkar orolig/spänd/nervös och tror därför att sonen då skule vara orolig för mig.
Men så ÄR det inte.Det är bara han själv som tror det,inte jag eller någon annan.
Och frågar man vad sonen vill,ja..då är det ganska tydligt.

Jag tror tyvärr inte att detta samtal hos familjerätten kommer hjälpa oss och att han kanske blir missnöjd med beslutet,om dom nu tycker att sonen får vara hos mig lika mycket som hemma hos sin pappa
Han kanske då går vidare med detta till tingsrätten och då vill jag vara förberedd med en bra advokat.
Har redan an advokat som sagt,men tycker inte hon verkar vidare bra.
Hon har ej ringt en enda gång på flera veckor,för att fråga hur det gått osv.
Hon har inte heller kommit med några bra,konkreta råd om hur jag ska gå tillväga att hämta hem min son,som fortfarande befinner sig hos sin pappa.

Imorgon ska jag träffa min son några timmar,för att sedan lämna över till pappan igen.
Pappan är väldigt noga med att jag håller med om att vi är överens,då jag inte får säga annat till sonen...då det kan va skadligt och att han kan skuldbelägga sig själv för hur läget är.
Varför är det inte rätt att sonen,som är 9 år,får veta att jag absolut inte gått med på att låta honom bo hos sin pappa,utan anledning och att jag bara ska hålla med om att jag kommit överens om att han inte ska träffa mig eller sova hos mig mer på ett tag?Då tror ju kanske min son att jag "struntar" i honom och inte kämpar för vad som är rätt.Min son VILL ju bo hos mig som vanligt och gråter mycket på kvällarna,för han saknar mig och får inte ens lov att höra av sig till mig.

Jag får bara säga till vår son att jag och pappa är överens och väntar på att få gå på samtal,innan vi kan bestämma när han ska sova hos mig nästa gång...Jag tänker inte finna mig i detta.
Jag trodde sonen skulle sovit hos mig denna helgen,då jag inte träffat han sedan förra helgen och då bara över en natt.Pappan har fått brev från min advokat,där det står att jag tänker stämma honom,om han inte lämnar över sonen omgående till mig,då vi trots allt har delad vårdnad,samt att han tar lagen i sina egna händer när han gör på detta viset.Detta brevet fick han i förra fredagen,alltså dagen innan sonen kom helm till mig.(han fick bara sova över lör-sön,enligt hans pappa knäppa regler)
Jag har ännu inte stämt honom,då jag trodde vi skulle komma överens under veckan och att jag skulle ha sonen hos mig nu i helgen.Men fick veta i fredags att sonen inte skulle komma.
Att hans pappa istället lämnat över sonen till hans farmor,för han skulle åka bort över helgen.
Jag blev ledsen,besviken och rasande!För sonen kunde ju lika gärna ha sovit här,hos sin mamma,istället för hemma hos pappans mor...
Det va "för sent" att övertyga honom att lämna sonen hos mig istället,för då skulle de blir konstigt och rörigt för sonen,att ändra sig i sista stund om var han ska sova..
Och han bestämde då att jag kunde få lov att träffa sonen ett par timmar nu istället.

Varför ska jag gå med på detta hela tiden?
Är det nån idé att jag stämmer honom nu,eftersom jag ändå ska på samtal om 2 dagar?
Jag vill,orkar och tänker inte längre accepera att hans pappa gör på detta viset.
Känns som han tagit sonen ifrån mig..Varje dag känns som en kamp..Att inte veta när man ska få träffa sitt älskade barn nästa gång eller få prata med honom.
Han har ju sagt till sonen att jag inte mår bra och inte vet vad jag säger och att det är därför de blir bäst för sonen att bo hos honom.
Sonen har nu vart väldigt orolig för mig och trott jag legat på sjukhus eller annat.
Men när han såg mig förra veckan,så fick han själv se att jag mådde bra.
Detta blev kanske rörigt,men behövde nog bara skriva av mig lite och kanske få råd eller höra om andra som avrt i samm sits.

Tacksam för alls hjälp jag kan få!Kram

Anonym (ledsen) Trådstartaren

Äldre 23 May 13:04

#3

Äntligen någon som svarar=)Tack!

De hela började med en anonym anmälan som kom in till soc/bup-enhet i april.
Där stod det att min son ej kommer iväg till skolan,dom veckor han är hos mig.
Att jag uppsöker psykakuten ofta,för att ha skurit mig i handlederna och att min son då skulle fara illa hos mig.
Hans pappa fick givetvis också detta brev..
Jag var ej orolig för det som stod där i,då jag vet att det inte va sant.
Men det som oroade mig,va just att jag visste att pappan kommer dra igång ett helvete nu..och så blev de.

Jag gick på mötet hos soc och fick prata me en kvinna där.Vi gick igenom det som jag blivit anklagad för
och jag va då ärlig med att sonen kommer till skolan(det vet både pappan och skolan om)
Och att jag ej vart på psykakuten vid flertal tillfällen,MEN att jag vart på akuten en gång förra året,då jag skurit mig.
Innan dess var det 3 år sedan jag skar mig sist.Inget självmordsförsök eller nåt,utan i ren panik(hade en kris)
Men ringde efter hjälp,för jag visste ju att jag gjorde fel.Går på Dbt nu,samt psykolog osv.Får rätt hjälp.
Detta gör inte mig till en sämre mor till mitt barn.Han va ju självklart inte hemma då dessutom.
Jag hade panik,som sagt och detta va i höst förra året.Men kommer aldrig i mitt liv göra om detta.De VET jag.

Så dom gjorde ingen fortsatt utredning,för det fanns inte mycket att gå på,samt att jag va ärlig och att det med skolan ej stämde.
Men samma dag pappan fick brevet,så ringde han och berätta att han bestämt att ha sonen boendes hos sig,tills allt är löst.Men när jag vart på samtal 2 veckor senare,hos soc. och pratat om anmälna,så lades ju utredningen ner och då trodde jag allt skulle bli som vanligt.Men pappan vägrar låta mig träffa mitt barn och tycker först vi måste på samtal hos familjerätten.Men detta har ju dröjt flera veckor!Och jag har försökt komma fram till en lösning,om hur sonen ska bo hos mig,fram tills samtalen sker.
Nu har det gått över 4 veckor och jag ska äntligen på samtal först imorgon.
Vet inte vad jag ska säga där riktigt,för jag förstår inte hur allt går till.

Vet heller inte när pappan ska på sitt första enskiljda samtal,men han kommer säkert snacka massa skit,för att få ha sonen hos sig.Han litar ju inte på att jag mår bra nu,har ju mått bra länge och detta gör mig så himla ledsen:(
Sonen fick sova hos mig,första gången efter 3½ vecka och då bara en natt.
Hans pappa vägrade gå med på en hel helg och sa då att vi får vänta tills vi vart på samtal.
Så jag fick gå med på hans villkor,att sonen sov här en natt,eller inte alls..

Jag och pappan har ej telefonkontakt,endast via sms.
Jag har skrivit att jag tänker hämta sonen på fritids efter skolan,men då skriver han att det skulle bli traumatiskt för vår son,om jag gjorde det,utan att han och jag pratat om det först.
Och då ville jag ej va dum mot min son eller att det ska bli konstigt för honom om jag dyker upp där och hämtar honom.Men å andra sidan,så kan ju dom på skolan eller fritids,hälsa till min son att jag kommer och hämtar honom.Då blir det väl ej fel?

Jag fick träffa sonen igår,5 timmar på stan,för at sedan lämna över igen.
Pappan ville varit med oss,då han skrev till mig "att de vore fint om vi kunde göra nåt ihop me vår son"
Men jag skrev att jag ville vara med sonen själv.Vi har inte umgåtts ihop med sonen på 7 år,så varför skulle de plötsligt va fint om vi gjorde nåt ihop då..?
Vill ju inte se hans pappa,då jag är väldigt besviken och arg på vad han sysslar med mot min son och mig.

Min son sa själv igår när vi träffades,att han sakna mig och ville hem till mig.
Han fråga varför jag inte bara kunde hämta han på skolan,ta med honom hem och bara säga till hans pappa att han ska stanna hos mig veckan ut,som de vart innan.För hans pappa gör ju så och han undrar då varför inte jag gör likadant och bestämmer,som hans pappa gör?
Min son frågade även om han får vara med på nåt samtal,där någon annan vuxen frågar vad han vill.
för han vill också va med och bestämma,då det handlar om honom.
Han vet att jag och pappan inte är överens om detta och är arg och ledsen över situationen,
hHn vet att pappa sagt till honom att jag mår dåligt och att det är bäst för honom att få bo där.
Men att jag sagt motsatsen,då det inte är sant.

Vad är skillnaden på en jurist och advokat?
Kan ingenting om sånt här..!
Pappan fick ju ett brev från min advokat,samma helg sonen skulle sova hos mig,
att jag kommer stämma honom,om han inte lämnar över sonen omgående.
Men de har han ej gjort..inte tillräckligt.
Så jag borde stämma honom,men vet inte hur långt man bör gå..vet knappt vad det innebär..
Vet bara att vi ej kommer överens och jag vill ha min son hos mig..Jag saknar honom enormt! :(Orkar snart inte med detta mer!Känns som han tar sonen ifrån mig och vi har ju delad vårdnad,men han vill ha ensam vårdnad..

Hur ska jag gå tillväga och vad ska man säga på samtalet hos Familjerätten?

TACK för all hjälp!!

Anonym (ledsen) Trådstartaren

Äldre 23 May 13:50

#4

Jag har postat detta inlägg i två olika trådar,för jag visste inte inte var jag skulle posta den.
Så har en tråd här och en likadan under kategorin "familjerätt"

Går det att ändra,så att samma tråd hamnar under en och samma kategori istället?
är ny på det här:)

Anonym (ledsen) Trådstartaren

Äldre 23 May 22:23

#5

Anonym (Också ensam) skrev 2011-05-23 10:07:14 följande:

Vänta tills efter samtalet hos familjerätten. Om det inte hjälper så stämmer du honom för umgängessabotage och frågan är om du inte skulle ha en bra chans att få ensam vårdnad. Du kan ju ta upp det i samtal hos familjerätten att du funderar på att ansöka om ensam vårdnad pga umgängessabotage. Det kanske skrämmer honom tillräckligt för att han ska lämna ut sonen till dig?

Men krävs det inte väldigt,väldigt mycket,för att kunna få ensam vårdnad?
Alltså att den andre föräldren misshandlar barnet eller har missbruksproblem?
Jag har redan försökt skrämma pappan genom att meddela honom att jag kommer stämma honom,
om han ej lämnar över sonen till mig omgående.
Men det verkar inte ha funkat så bra..För sonen har ju bara sovit här en natt sen dess,plus att vi endast fick träffas ett par timmar igår.
Han tror inte att jag vågar gå så långt,att jag faktiskt kommer att stämma honom.
Men han har ju själv sagt att han vill ha ensam vårdnad om sonen och att han tänker lämna in en stämmningsansökan gentemot mig,om jag inte går med på samartbets-samtal hos Familjerätten.
Och detta brev fick jag från hans Jurist,EFTER att jag redan sagt att jag vill gå på dessa samtal.

Han sa även,när han va här och lämnade sonen hos mig,att han gärna inte vill gå till Tingsrätten med det här,
eftersom hans jurist då förklarat att det är ett helvete att gå igenom,samt en lång process,som dessutom inte är kostnadsfri.
Vet ej om han bara sa så,för att han skulle verka "trevligare eller förstående" på nåt sätt eller för att han själv va rädd att jag skulle stämma honom,då han vet att han faktiskt inte ha rätten till att göra så här.
Vi har ju som sagt delad vårdnad och det finns inga besöksförbud eller papper som säger att jag inte skulle få lov att hämta mitt barn.
Märker att han drar ut på allt hela tiden,då han vill ha sonen hos sig sålänge det bara går.
Jag känner mig skit dum mot min son,som mer eller mindre "bara" går med på det hela.
Alltså,att min son frågar mig varför jag inte bara hämtar honom på fritids och tar med honom hem och gör precis som sin pappa gör just nu.
Min son förstår inte varför pappan säger att jag mår dåligt och att det är bäst för honom att få bo där.

Min son säger ju själv att han INTE tycker det är bäst och att han saknar mig,vill hem till mig,är arg på sin pappa pga detta,samt att han vill ha det som vanligt igen och få bo hos båda sina föräldrar.
Han frågar mig med sorgsen röst i telefon(då vi ej varken pratat eller träffats på 2 veckor):
"Mamma..får jag fråga varför du gått med på att jag ska bo hos pappa nu?Pappa säger att han bestämt detta,men att du har gått med på det.Stämmer detta verkligen?"
Och då svara jag NEJ,det har jag absolut inte gått med på.
Jag sa att jag och pappa brukar komma överens om saker och ting,men inte denna gången.
Han hade blivit jätte arg och ledsen på sin pappa,när han sagt till honom,att han ej skulle få komma hem till sin mamma dagen därpå,då jag brukar hämta honom..Min son hade puttat ut han från rummet och vart jätte ledsen på sitt rum sen.Och när han sen fråga varför pappa bestämt detta,då fick han som svar:"Att det är bäst för dig så här och att mamma mår dåligt".

Min son har då vart väldigt orolig och ledsen,men blev glad när vi träffades 3½ vecka senare och han då fick se att jag mådde bra och inte låg på sjukhus eller annat.
När vi träffades den dagen,då hade jag och sonen ej pratats vid sen förra samtalet,2 veckor tidigare.
Pga att hans pappa tyckte att vår son blivit så förtvivlad och ledsen efter han och jag pratat.
Men det är väl inte så konstigt!Han saknade mig och det blev känslosamt för honom att få höra min röst,
plus att han inte fick veta av mig heller,när vi skulle få ses nästa gång.
Jag kunde ju ej svara på det.Bara att han inte behövde vara orolig och att jag skulle se till att lösa det.

Jag vet inte vad jag ska säga hos Familjerätten imorgon när jag får prata med dom själva.
Är det en person man träffar eller flera?
Och kommer dom sitta med massa frågor eller är det jag som ska sitta och berätta hur jag vill ha det och varför?
Ska man förklara allt från början,me den falska anklagan,som inte blev nån utredning?
Ska jag berätta att jag och pappan haft dålig kontakt i flera år och att han alltid velat jävlas med mig?
För han har då aldrig vart på min sida eller litat på mig.Han ska alltid tro de värsta,fastän jag och 40 andra i min omgivning berättar annat.

Hur lång tid tar det efter att jag vart på samtal,samt att pappan vart på samtal,innan vi sedan får gå på ett gemensamt samtal?Och hur går dom tillväga efter det gemensamma samtal?
Bestämmer dom åt oss hur vår son ska bo med en gång eller får man vänta flera veckor på beslut?
Jag vet ingenting om sånt här och vet inte ens om jag borde vara nervös inför samtalet imorgon?
Är det nåt jag borde tänka på att ta upp med dom,som kan vara viktigt eller nåt som är mindre viktigt?

Jag behöver verkligen alla råd jag kan få och blir oerhört tacksam om någon som läser detta,kan försöka hjälpa mig på nåt sätt.
Jag kan ju inte bara sitta och vänta hela tiden på alla dessa samtal.
Jag vill ju komma fram till en tillfällig lösning,så jag och min son kan träffas.
Jag står inte ut me detta längre snart.Det gör så ont i mig,att det ej kan beskrivas..

Jag längtar efter min son varje dag och drömmer mardrömmar om att jag ej kommer träffa honom mer.
Hans pappa tror ju att jag tror,att han har rätt till att göra så här och att jag bara väntar på att han ska ta nästa steg.Men jag kan inte bara sitta här och verka svag och bara vänta på "tillåtelse" att få träffa mitt barn,
när lagen redan säger att jag har den tillåtelsen.

Känns som jag gått itu på insidan och ingen ser eller förstår hur dåligt jag mår över detta.
Min son är mitt ALLT!Jag älskar honom mer än livet..Utan honom är jag ingenting.
Han är det bästa som nånsin hänt mig och jag tänker aldrig ge upp honom för nåt i världen..! 'gråter*

Anonym (ledsen) Trådstartaren

Äldre 23 May 23:21

#7

Dalton skrev 2011-05-23 22:51:14 följande:

Oroa dig inte över samtalet! Du har förklarat jättebra här, så det kommer bli lätt att förstå för FR. Det du missar kommer de fråga om.

Efter era enskilda samtal så träffas ni tillsammans och FR kommer försöka medla och försöka styra er till ett förslag som utgår från barnets bästa.

Vad gäller den akuta situationen så fråga FR om råd imorgon. Ert umgänge verkar vara alldeles för sällan. Om pappan verkligen håller sonen borta av oro så borde han ändå föreslå tex att ni träffas på stan och fikar några ggr per vecka så slipper sonen få katastroftankar om att du är på sjukhus!

Be FR preliminärboka tider för det gemensamma samtalet redan imorrn så att inte det drar ut på tiden.

Lycka till. Och du, din kärlek till sonen kommer märkas på FR, precis som den gör här i tråden. Det kommer gynna dig.

Tack snälla du!Om du bara visste hur mycket den sista meningen värmde i mitt hjärta *glädjetårar*
Man behöver höra från någon annan,nåt positivt/uppmuntrande och inte bara dessa orostankar man har..:(

Jag har lätt för att ta till tårar,alltså visa känslor,just när jag ska diskutera med någon om min son..
Blir alltid så känslosamt då.Är väl rädd att jag ska börja gråta på samtalet imorgon och då kanske dom ser mig som en svag person,som mår psykiskt dåligt,just som pappan påstår att jag gör.
Men det är bara sån jag är,alltså att jag blir oerhört känslig när jag pratar om min son.
Han är ju mitt allt:)

Och nej,jag förstår inte riktigt heller varför inte pappan föreslagit att vi ska ses tillsammans med vår son,om han nu är orolig att jag är ensam med honom t.ex.
Min son har själv berättat för mig att han varit väldigt orolig,speciellt om kvällarna när det är läggdags
och att han då velat ringa mig,men att hans pappa nekat honom detta.
Han har tjatat jätte mycket på sin pappa,men att han inte kommit någon vart med det.
Och när min son sagt att han saknat mig och frågat när han ska få träffa sin mamma,
då har hans pappa bara svarat att det blir när han bestämt det och att han ska sluta fråga fler gånger.

Så min son vet att det inte är nån idé att fråga mer och att det inte förändrar situationen,vad han än säger.
Jag själv skulle aldrig i livet kunna göra så här mot min son,om jag inte hade bevis eller väldigt bra argument,till varför han inte skulle få träffa sin egen far.
Jag vet hur mycket han älskar båda mig och sin pappa och tycker defenitivt att barnet har rätt till båda sina föäldrar och behöver både sin mamma och pappa.
Det som gör mig så ont just nu,är att min son "gett upp",som han själv sa igår.
Min son berätta att han velat sova här i helgen,om pappan gett honom det valet.
För när hans pappa skulle åka bort över helgen,så bestämde han att sonen skulle sova hos sin farmor.
Och då hade min son sagt:"Okej".
För han sa själv att det inte är nån idé att tjata emot eller ens fråga om han kunde få sova hos mig istället.
"För när pappa har bestämt nånting,då är det bara så.Punkt.Slut"

Och att min son fråga mig själv igår:"Kan du lova mig,att du verkligen är helt säker på att du inte mår dåligt över någonting alls?"
Känns som hans pappa försöker manipulera honom att tro samma sak.
För min son är väldigt klipsk och förstår lika lite som jag,varför hans pappa då skulle göra så här mot oss,om det nu inte vore sant.Han förstår inte hur kan göra sin son ledsen genom att varken få låta honom träffa sin mamma eller ens prata med henne.
Detta kan väl knappast gynna honom,om det blir nån vårdnadstvist?
Och det lär det säkert bli.För jag vet att vi inte kommer komma överens på dessa samarbets-samtal,
då han endast vill samarbeta på sina villkor.

Jag ska se till att få preliminärboka tider,så att det iallafall är gjort.
Du ska ha jätte tack ännu en gång för att du tog dig tid att svara.Det uppskattades mycket!
TACK=)

Bästa advokat i vårdnadstvist?HJÄLP!!Får han göra så här?

INNEHÅLL