Går sorgen/saknaden efter en skilsmässa någonsin över?

Det är ju helt upp till dig - DU måste ju ta dig vidare.

Har du bearbetat skilsmässan på något vis? Har lärt mig genom ett sorgbearbetningsprogram att om man går igenom en skilsmässa så går man igenom en förlust, och att alla olika förluster kan bearbetas på samma sätt. Har tipsat om det här till många som skrivit om sorg och förluster och fortsätter göra det. Det här sorgbearbetningsprogrammet var det bästa jag kunnat göra efter en förlust, fast i mitt fall var det en person som dog. Finns ett utdrag ur boken Sorgbearbetning på sorg.se och boken finns även att beställa där eller på adlibris.se

Rekomenderar det jättemycket eftersom det är så förlösande. Svårt att förklara vad det är men det behöver man egentligen inte veta, gjorde inte jag. Läste boken, kände att här är det beskrivet så bra hur en förlsut kan kännas, gjorde programmet utan att ens veta om det skulle hjälpa, och sen mådde jag mycket bättre.

Hoppas det kan hjälpa dig om du eventuellt gör det.

Jag separerade för snart 2 år sen. En turbulent och jobbig skilsmässa där jag var den som först tog intiativet men ångrade mig och då var det försent. Han träffade en ny bakom min rygg (körde dubbelt m mig med). Jag undrar om sorgen någonsin helt försvinner. I mitt fall sörjer jag "familjen", att vi inte är en familj längre (har två barn med mannen i fråga).  Men man lär sig leva med den? Jag har inte heller träffat någon ny. Jag tror det kommer när man är mogen helt enkelt. Och framför allt. Det är ok att det tar tid och det är ok att sörja. Jag tror jag fortfarande har alla känslor kvar för exmannen och det kanske jag kommer att ha tills jag träffat någon ny?

Nu har det gått nästan 1 och 1/2 år sedan vi separerade och först nu kan jag känna att mitt liv är naturligt utan honom. Jag saknar inte honom och jag undrar inte längre vad han gör. Men det har varit en lång resa hit. Jag valde att lämna, jag var den som hittade en ny, jag var den som slutade älska och ändå var det så svårt och så tomt. Det var ju på något sätt naturligt att ha honom nära. Men nu känns det bra! Förutom sorgen över att det inte kunde fungera, för barnens skull om inte annat, men den sorgen försvinner nog aldrig...

En separation är en sorgeprocess. Jag separerade från min f.d. man för 2 1/2 år sedan. Han tog intitiativet, vårt barn var mindre än ett år. Det var fruktansvärt. Jag har ett ärr i själen och det tror jag alltid att jag kommer att ha, samtidigt som jag inte kan se hur han och jag skulle ha en gemensam framtid igen. Det är kört. Tilliten är borta.

Att resa sig ur askan tar flera år för de flesta, även om de går in i nya relationer. Risken är stor att man träffar fel partner av fel anledning om man snabbt träffar någon ny. Det är viktigt att ha kommit igenom sorgen när man går in i en ny relation.

När jag precis hade börjat kravla mig över kanten så blev jag kontaktad av en ungdomskärlek som jag fick vara terapeut åt i hans svajiga äktenskap. Och så förklarade han mig sin kärlek. Sen efter några veckor så skulle han inte separera. Till saken hör att han visste vad jag gått igenom.

Den erfarenheten gjorde inte min resa lättare kan jag säga, att när man är som svagast bli kontaktad av någon och utnyttjad på det sättet. Jag har ju inte lättare att lita på en ny partner efter det...

Jag är övertygad om att det är bättre att vänta med en ny relation tills man mår bättre, för det gör man, även om det känns hopplöst länge. Någon gång finns det någon man kan älska och lita på, på riktigt.

Tack för era svar!

Jag lutar åt det flera av er skriver, att sorgen på ett sätt kanske alltid kommer att finnas där. För att familjen gick sönder och för att man nog önskar sitt barn något bättre än varannan vecka/varannan helg. Kanske kommer det också finnas känslor i någon form för exet.... För det han en gång var och betydde för mig och för att han är min dotters pappa.

Men jag tror och hoppas att jag en dag själv rett ut allt jobbigt och svårt och kan komma vidare, gå till något nytt och ha tillit igen. Det känns dock fortfarande läskigt så jag antar att det är alldeles för tidigt.

Gammal tråd, aktuellt ämne....

I detta fall är det jag som dumpar, känns på nåt sätt oundvikligt, fast jag älskar henne jävligt mycket...

VÄRFÖR I HELVETE SKALL DET VA SÅ SVÅRT.....FAN !

Vet inte vad jag vill, bara jag får skriva nåt.

Jobbigt, varför dumpa någon du älskar, är du inte klok! Kärlek växer inte på träd, dumpa kan du väl göra när du slutat älska. Förstår inte? Jag blev lämnad för ett år sedan och mår dåligt ännu...

Men kärlek är komplicerat! Nästan alltid! Om du älskar henne, berätta det för henne så att hon får en chans att ändra det som är komplicerat, kanske går det att lösa? Blir så deppig när jag läser det du skriver, hade någon älskat mig på det viset hade jag velat veta det.