Att leva för andra

Vet precis hur du menar/känner..... 
Jag lever för min sons skull å min familj!!!!!
Jag går hos psykolog å de hjälper mig.....
Men känner inte att de e så kul att leva.....
Men jag lever för min son!!! 

I know the feeling. Men jag låter inte mitt samvete inför andra hålla mig kvar. Om de älskar mig så vill de inte att jag ska lida. Så OM jag skulle få för mig att gå hela vägen så tänker jag inte ha dåligt samvete. De borde vara glada för att jag då får ro. Men sen å andra sidan har jag haft självmordstankar hela mitt liv, så chanserna för att det ska gå över är ganska små. Har du gått genom saker så kan du förhoppningsvis bearbeta dom och må bättre med tiden.

Jag har bearbetat i åratal och det har hjälpt mig mycket. Annars hade jag inte varit här och startat den här tråden. Men allt kan inte bli helt bra alltid så då får man nöja sig med det som är. Det är ju bara det att det kunde varit så mycket bättre...

Har du barn så är väl det fullt tillräckligt att leva för de? Det är de väl värda?
Familj,vänner och en bra samtalskontakt (kurator).
Försök att njut av de små sakerna i tillvaron.

Barn är de som gör att man måste fortsätta leva. Har man skaffat barn så har man ett ansvar gent emot dem. Och ja det är svårt att njuta av de små sakerna i tillvaron men det går att njuta av dem. Man får ju försöka göra det bästa av det som inte är bra ändå. Till exempel är det skönt att det är fredag idag ju.