Maken är djupt deprimerad och vägrar söka hjälp - vad ska jag göra??!!

Spontant låter det som om han äter fel sorts medicin.. Kanske dags för honom att prova ut något som passar honom bättre?

Bra ide! Även om jag inte vet om det stämmer är det ju ett utmärkt sätt att få honom i kontakt med vården igen!!

ingen mer?

Hej.
Jobbar som psykiatri sjuksköterska. Undrar, vad äter han för medicin /styrka och hur länge har han ätit den?

Är du rädd att han ska skada sig själv eller ta livet av sig ? I så fall så kan du ringa akut till psyk och då kan han bli tvångsintagen enligt LPT. Om han nu skulle vägra vård. Självklart är den bästa vägen att han själv söker hjälp men om han inte kan gå med på att prata med sin läkare om att ändra dosering eller byta medicin/behandlingsform så kan du ju föreslå att ni tillsammans kan gå till en terapeut och prata igenom hur ni gemensamt ska hitta lösningar som får en båa att må bättre. Eftersom ni båda verkar ha problem med stress och nedstämdhet kan det ju vara bra om ni båda kan få hjälp, tillsammans och/eller individuellt. Det fungerar inte att ni ska ha det så här, vare sig för er som personer eller för er som familj.

Det finns ju olika former av behandling som kan vara bättre än den som din man tar. ECT-behandling ? KBT ? Psykoterapi ? Motion på recept ? Medicin i droppform som går rätt in i blodet ger snabbare effekt och kanske kan vara ett alternativ ?

Lycka till

Tack för vänliga svar!

Det är inte aktuellt att jag lämnar honom, utöver detta har vi ett bra äktenskap. Tvärtom talar jag återkommande om för honom att jag älskar honom och vill leva med honom eftersom jag vet att han är en underbar människa OCH att han är deprimerad nu men att det går att lösa. Han säjer att han älskar mig men inte förstår varför jag älskar honom.

Nej, jag tror inte han kommer ta livet av sig, det ingår inte i hans världsbild.

Jag vet faktiskt inte exakt vad han äter och hur mkt men jag vet att han tar medicinen (och jag är inte godtrogen ) jag märker skillnaden på honom. Jag får honom också att ta ångestdämpande när det är för jävligt och han inte sover. Då blir det lite bättre.

Jag mår bra nu men har haft en uppmattningsdepression för många år sen så jag känner igen tecknen. Men jag mår bra och behöver ingen egen terapi. Maken skulle nog behöva det men hittills, han har provat några ggr, har det inte givit något eftersom den som håller det behöver vara smartare och mer välartikulerad än han annars pratar han omkull dem och överbevisar dem om att det ändå inte är någon ide. Han är intelligent, beläst och vältalig - inte helt enkelt för en psykolog/psykiater.

När jag mådde som sämst och varken visste att man kunde få hjälp eller vågade söka hjälp. Man skäms och vill inte va tillbesvär för någon. Därför sökte inte jag hjälp. Slutade med att sköterska på bvc ringde psykolog och förklarade allt. De va min räddning att någon annan hjälpte med det. Så ring och beställ en tid åt din man och att ni ska gå på det båda. Han vill säkert ha hjälp med skäms och inte har förmågan att ta tag i det. Hoppas allt ordnar sig

Vad jag menade med att du kanske också borde gå i terapi är för att kunna få chansen att prata ut om den situation ni befinner er i - att han är i dåligt skick och att ni har ett barn med funktionsnedsättning är stressande och det tär, både på relationen och på er båda som individer. Det terapi skulle kunna hjälpa dig med är ge dig verktyg att stötta upp honom, att få tips på vad man kan göra för att få vardagen att fungera bra för er. Sen tycker jag att du agerar lite motstridigt när du skriver att du självklart förstår att det skapar kris och stress hos Honom att ni har ett barn med funktionsnedsättning, men visst är det lika mycket ditt barn  ? Och då borde det vara lika självklart att det skapar stress och kris hos dig med ? Eftersom du upplever er levnadssituation som jobbig och du oroar dig över din man så tycker jag att det visst verkar finnas saker som du nog skulle må bra av att samtala med någon professionell om.

Sen verkar din man ha missförstått terapi helt och hållet. Det handlar inte om att överlista behandlaren utan om att öppna sig och få stöttning i den situation man nu bafinner sig i som man har problem med. En person som ska överbevisa sin behandlare verkar i mina öron inte ha så mycket insikt om sin problematik. Tyvärr. Och sen är det även så att en psykolog/psykiatriker/psykoterapeut eller vem han nu träffar ser mycket även genom att bli bemött på det sättet din man verkar ha bemött dom.

En annan fråga är - vill han bli frisk ? För om man inser att man har ett problem och vill bli fri från det måste man kämpa också. Han måste vara villig att prova olika mediciner/metoder om han nu Vill bli frisk. Ibland har man skapat sig en identitet som sjuk " vem är jag om jag inte är deprimerad?" eller att man har sjukdomsvinster som man inte vill vara utan - tex att andra sköter jobb/möten/hushållet/barnen eller vad som helst så man själv slipper för att det tex skapar för mycket ångest så andra tror att de hjälper när de övertar ansvaret för sånt som kanske skapar stress och ångest. Då kan det vara svårt att motivera till att hitta lösningar.

Jag hoppas verkligen att ni kan få rätsida på er situation, om inte annat så för era barns skull.

må med jätte dåligt men vågar inte söka hjälp...vet inte ens vad man skall prata om:/..min sambo tror att det skall gå över av sig sj..*äää ryck upp dig nu* säger han bara:/

Tack alla vänliga människor som kommer med tankar och synpunkter.

Eftersom jag inte beskrivit alla detaljer så är det förstås svårt för er att ha en full bild. Och som ni förstår vill jag inte skriva för mycket detaljer.

Någon av er skrev att jag måste må dåligt också pga barnets prbl. Jo det är klart att det är knepigt ibland men på det stora hela har jag förlikat mig med det. Maken har utöver det som drabbat barnet också drabbats av en hel del andra familjeprbl (på sin sida, inte vår familj tillsammans) under mkt kort tid. Samt att jag anser att depression i sig är en sjukdom som läggs ovanpå allt annat. Alltså tycker jag inte det är orimligt att han mår dåligt/sämre än jag gör.

Jag kommer inte att lämna honom, bortsett från att jag älskar honom är han en bra pappa på många sätt och vill inget hellre än att orka vara det. Och barnen älskar honom och vill vara med honom också.

Han har gått med på att söka hjälp åtminstone för att få medicineringen korrigerad. *tjoho!* Sen får vi se. Jag är medveten om hur terapi fungerar, men det bygger också på att man ska få ut något av det. Om det är en diskussion om "trasiga leksaker" och inte leder någonstans så blir man förstås inte mer positivt inställd. Stora prbl är att hitta rätt terapiform som möter honom på rätt sätt.

Du behöver inte veta vad du ska säja annat än att jag mår dåligt och behöve rhjälp. Resten löser sig...

Jag hör att du har mkt insikter och jag förstår hur du menar. Jag behöver inte terapi i dagsläget, jag är just nu inte känsloinriktad utan resultatinriktad. Att finna bästa hjälpen, skolan, träningsprogramen är mitt fokus nu, jag har förlikat mig. Makens prbl oroar mig men de är inte mitt primära fokus, det är mina barns väl. (och ärligt talat, jag hinner inte lägga tid på egen terapi nu...)

Maken vill inte vara sjuk och han har få vinster av en depression eftersom han absolut inte vill definieras som sjuk/deprimerad. Tvärtom känner han också skuld över att jag måste dra ett tyngre lass och är oerhört mån om att försöka göra det han klarar så att jag inte ska gå på knäna också.

Gällande terapi så tror jag han haft otur och träffat fel personer helt enkelt, att de inte kunnat prata med honom så han kommit vidare. och efter flera försök tycker han det är lönlöst.