Hur stöttar jag min man genom sorgen?
Min mans pappa har fått besked att han har cancer i lungslemhinnan. Förmodligen är cancern orsakad av asbest som han då och då kom i kontakt med för många år sedan. Han har fått kemoterapi 2 gånger, men de bestämde sig för att sätta stopp för den behandlingen då den inte gav den effekt den borde, samt att min svärfar är väldigt svag just nu. Han äter knappt och blir alldeles andfådd och trött bara genom att gå från sängen till soffan på nedervåningen. Allt hopp för oss försvann tyvärr när hans doktor i Onsdags sa att de inte kommer att påbörja någon alternativ behandling och att de tror att han bara har månader kvar att leva, men de la även till att det är svårt att sätta en tid på hur länge han lever.
Min man blev helt förkrossad av att höra detta. Han är väldigt nedstämd och har svårt att koncentrera sig och att sova börjar också bli ett problem. Antingen somnar han inte snabbt efter han lagt sig, eller så vaknar han ofta efter mardrömmar. Han gråter också ganska ofta (vilket är bra då det kan hjälpa att få ur en del av sorgen), mest efter att han har varit på besök hos sina föräldrar. Det gör verkligen ont i hela kroppen att se honom så :(
Min man oroar sig inte bara över sin pappa, utan äver över sin mamma. Han är rätt säker på att hon inte kommer att kunna klara av att bearbeta sorgen utan att hon kommer att ta sitt eget liv. Det är något hon mer eller mindre låter synas när de pratar om sjukdomen. Min svärmor har varit med om en massa tragedier mest hela livet, och har varit livstrött och tagit antidepressiva så länge min man kan minnas (särskilt de senaste åren). Han oroar sig ständigt för vad som kommer hända efter hans älskade pappa är död, kommer han då att måsta vara barnvakt åt sin mamma så inte hon tar livet av sig så han måste bearbeta båda föräldrarnas död? Hur kan man se till att det inte händer? Han säger ofta att han känner att han är på väg att bli galen av allt som händer runtomkring honom. Han är bara 28 år men han säger att han aldrig mer kommer kunna känna sig lycklig igen.
Jag försöker "vara där" för honom - men det är ett sånt vagt uttryck. Vad gör/säger man till någon som vet att han kommer att förlora sin pappa, och kanske sin mamma med? Jag är en sån som stänger in alla känslor och mer eller mindre kan funktionera normalt (i alla fall utåt) i de flesta situationer. Jag känner mig ofta känslomässigt handikappad då jag aldrig vet hur jag ska hantera svåra situationer och hellre gömmer mig från dem. Om man ignorerar något länge nog brukar det försvinna. Jag känner att jag inte stöttar min man tillräckligt - men jag vill gärna ändra på det. Alla tips, stora som små, skulle vara guld värda för mig.