När kan man vara säker på att man INTE vill ha barn?

Skaffa inte barn innan du verkligen känner att du vill. Den dagen du känner att du vill så vet du att det är på riktigt.

Och nej, du är inte purung och har all tid i världen på dig. Efte 30 blir det svårare att kunna bli gravid efte 35 har chanserna sjunkit mycket mera. 

Men du ska känna efter själv vad du vill och som du känner nu så vill du inte. Då tycker jag att du ska vänta, med risk för att du kanske förblir barnlös den dag du verkligen vill. OM den dagen kommer. Lyssna till din inre röst är mitt råd.

 

Det är det jag försöker göra, men den där rösten säger aldrig nåt positivt om barn =( Tänk om jag aldrig känner att jag verkligen vill? Om jag fortfarande känner likadant om 2 år, vad händer då liksom, ska jag fortsätta säga till min sambo att jag vet inte, det kanske kommer. Känns så orättvist på nåt sätt. Dels mot honom men också för att jag ju vill känna att jag vill ha barn. Men jag kan inte för mitt liv förstå tjusningen i att ha ansvaret för ett barn, får närmast panik när jag tänker på det =(

ingen annan som har något att säga? Nån som varit i samma situation och sen kommit fram till nåt beslut?

Jag var ofrivilligt barnlösi 7 år, men känner ändå igen känslan av att ha ansvar för ett barn, klarar man det? Men det gör man

Jag skulle gissa att du kommer vilja senare, har några vänner osm inte vill ha barn, och de är tvärsäkra på det. Du har ju ändå tankar på att kanske kanske...

Vänta en stund, kanske förstärks barnlängtan, kanske försvinner den helt. Eller så velar du i 5 år till och låter mannen övertala dig till att bli gravid, och skulle det här´nda så lovar jag att du aldrig kommer ångra dig.

Lycka till med allt!

Inte för att du ska leva i någon rosa bubbla men du får helt enkelt känna efter. För du ska ha ANSVAR för en människa i 18 år och sedan är du mamma resten av livet. Du får känna efter om du kan ge kärlek till en människa och ta emot kärlek från denna människa.

Sen får du ju tänka att den första tiden är inte bara graviditet och bebis-gull utan också år av uppfostran och ditt "jobb" som vägledare.

Sen kommer ju du också kanske få en bästa vän för livet, en person som kanske bara genom att le och säger "Jag älskar dig mamma" höjer dig till skyarna. En person du skulle kunna göra allt för.

Barn är ingen dans på rosor. Men heller inget en del kan vara utan. 

jag är inte orolig över ifall jag skulle klara det, utan ifall jag VILL ha det ansvaret. Vill jag binda mig vid ett barn som alltid kommer först? vill jag ha en tredje människa i lägenheten? Vill jag behöva uppfostra någon och stå ut med allt vad det innebär? Nu känner jag att nej, jag vill inte ha barn, men det är ju nu, kan ju inte tala för hur det kommer kännas om 5 år liksom. Och tänk om han stannar och jag till slut säger att nej, absolut inte, jag vill verkligen inte. Då har ju han slösat bort en massa tid för han vill ha barn men samtidigt inte leva utan mig, och kan jag gottgöra honom för att han inte fick barn då... Usch vad det här rä jobbigt!

tack för svar, kanske jag bara behöver vara lite äldre än alla andra för att komma dit..

precis, det är allt det som jag tänker att nää fy.. jag känner inte att jag vill det - tror jag. Känner liksom att jag har nog med mig själv på nåt sätt. Tänker att om man har barn så måste man ju alltid planera utifrån barnet "funkar det att göra det och det då och då" att behöva planera och hela tiden räkna med ett barn. Har 3 katter och tycker det är nog med att ta hand om dom liksom.. Det där med att ha ansvar för en annan människa i 20 år framöver känns inte särskilt lockande. Vet ju själv hur jag var som barn, fyfan skulle inte vilja ha mig själv som barn. Och man vet ju inte alls vad man får för barn liksom. Det där med kärleken till barnet och att få kärlek tillbaka, jag kan inte relatera till det, kan inte föreställa mig hur det skulle kännas eller att det är nåt jag skulle kunna längta efter. Känner mest att jag bara vill ha min sambos kärlek utan förbehåll till 100% och ge honom samma tillbaka. Får man barn så kommer ju den emellan..

När jag var 28 ville jag absolut inte ha barn. När jag var 29 tänkte jag plötsligt att okej då, i år fyller jag 34 och är precis gravid med 3:an.

Med andra ord, det är jättesvårt att veta! Och det enda din man kan göra är att bestämma själv om han är beredd att stanna om du aldrig ändrar dig. Är han inte det är det hans beslut. Du kan inte tvinga dig till något och du kan inte lova att du ändrar dig eller att du inte gör det.

mm, jag har ju sagt till honom att jag inte kan lova nåt varken åt det ena eller andra hållet. han trodde iof att jag redan bestämt mig för att jag inte vill, han fick för sig det för att jag alltid pratade så negativt om barn och så, men har sagt flera gånger att jag faktiskt inte vet, att just nu känns det som att jag inte vill men att jag itne kan tala om hur det blir längre fram och att det är upp till honom att välja om han vill stanna och vänta och se eller inte. Är bara orolig över att han kommer känna att det saknas nåt när det gått flera år och vi inte fått barn och så går det inte att reparera den längtan. Men som ni alla säger, det går inte att tvinga sig till nånting.

Känns som att tiden har gått så fort bara. var ju bara en barnunge nyss och trodde att jag minsann skulle ha 3 barn när jag blev stor, som om det vore självklart. Och nu sitter jag här och är nästan 30 och vet verkligen inte. Svårt..

Jag skulle inte ha några biologiska barn alls, på sin höjd kontaktbarn eller kanske bli familjehem som "äldre". När jag var 29 var det dax att byta ut spiralen men tänkte att kanske skulle pröva vilket nu 6 år senare har resulterat i 4 barn............
Men jag tror att känns det inte ens lite rätt så skit i det Barn är ju ingen rättighet utan innebär i längden bara skyldigheter. Så känn dig inte stressad över andras val, ditt liv kan fyllas av så mycket annat!!!

Lycka till i livet vad du än gör.