Vi har försökt få barn i 6,5 år nu, men det vill sig inte.
Jag har fått diagnosen PCO, min mens är väldigt oregelbunden och jag vet inte ens om jag har ägglossning över huvud taget, därför har vi gjort 3st IVF-behandlingar.
Sista gången gjorde vi en "antagonistbehandling", vilket betyder att man slipper sprayen, och alla biverkningar den medför. Det går snabbare också, man börjar med sprutorna, i mitt fall puregon, på cykeldag 2 eller 3.
Tyvärr så har inget försök resulterat i något barn, första gången blev jag gravid, men det blev ett mycket smärtsamt MF i v.7.
Vi går i Umeå, där får man bara ett försök, samt ett frysförsök, vårt frys gick dåligt, äggen ville inte klara sig genom upptiningen... Sedan betalade vi för försök 2, 21000kr, och nu har vi pungat ut med 43000kr för ett 3-pack, första är alltså redan gjort, den 27:e mars testade jag minus.
Nu har vi två försök kvar, men jag är inte så hoppfull längre till att det skall lyckas, därför har vi tänkt mycket på adoption. Ju mer jag tänker på det desto mer positivt inställd blir jag till att adoptera! Så jag är mycket inne på de sidorna och läser och ställer frågor till de som vet mera i den frågan!
Äntligen fastställt dag och tid för äggplock! Blir på fredag 8/6 kl. 07.30. Ett ägg hade befruktats och fortsatte dela sig. Fick tillbaka det dag 3, då var det 6-celligt. Nu följer en olidlig väntan innan testdag! Hoppas det vill sig den här gången. Hoppas hoppas hoppas...
Men nej, idag, 25 juni, kom mensen... Sååååå sååååå sååååå så ledsen...
I sommar kommer jag äta pergotime och metformin för att få ägglossning, så nu är det bara att köra på "naturligt" och hoppas på det bästa. Det KAN ju faktist funka! Annars har vi ju ett försök kvar, det kommer bli med puregon och suprecurspray eftersom det gett bäst resultat av de metoder jag testat.
Funkade inte, sista gången kollade jag mig cykeldag 38! Höga förväntningar och ett hårt fall, minus. Jag hade inte ens fått ägglossning denna månad.
Är också med i tråden minusflickorna, där vi som testat - kan trösta varandra efter den här grymma väntan som för så många av oss blev negativt, tack för att ni finns tjejer!!!
27/7-07 gifte vi oss "i all hemlighet". Vuxenpoäng!
Har just avslutat föräldrautbildning i Lycksele. Jättekul att få träffa andra par i liknande situation! Lärorik utbildning. Väntetiden verkar vara ca 3år innan vi får bli en familj på riktigt. Det kommer bli en låååååång väntan...
Nu är jag i chock! Vi har gjort vårt 5:e och sista ivf (icsi och blastocystodling) och fredagen 7/12 testade jag! Två dagar efter egentlig testdag, vågade inte testa eftersom jag visste hur ledsen jag skulle bli om det blev minus. Men det blev plus! Jag har inte fattat att det är sant än, har sparat testet och tittar på det lite nu och då, fortfarande ett tydligt starkt plus!
Samma dag fick jag hem brevet jag väntat på så länge, vi skulle få påbörja hemutredningen. Nu kanske vi inte behöver vänta i 3 år på att bli en familj. Jag försöker ta var dag för sig, vet ju att mycket kan gå fel. Men än känns det bara UNDERBART, mår lite halvkasst ibland, och det känns HÄRLIGT! Mår gärna illa, då känns det ju att det är SANT!
Idag är jag i v.6 Eller drömmer jag? Kan det vara sant? Har min högsta önskan slagit in? Låt mig aldrig vakna mer om det är en dröm!
Fått tid för vul 18/12. Jättenervöst att nåt skall vara fel, drömmen är ju att allt ser normalt ut. Det var ett litet tickande hjärta vi fick se, vilken härlig känsla!!! Allt såg normalt ut så för tillfället är jag lättad och jag hoppas det går bra i fortsättningen också, det är ju några kritiska veckor kvar. Men just nu är jag bara såååå lycklig! Har fått tid på specialistmödravården hos diabetesbarnmorska 3/1. Spännande!
Har just varit på inskrivningen och allt ser bra ut än. Bebisen är ca 3 cm stor redan. Fick nya bilder från ul, man såg jättebra trots att jag bara är i v. 9+2, vilka fantastiska apparater det finns! Hjärtslag 178.
16/1-08 Andra besöket på spec.mödravården. Allt ser fortfarande bra och helt normalt ut! Nya bilder, nu stod han eller hon på huvudet v.11+1 nu, nästa besök 4/2. Läkaren tyckte att jag kunde andas ut nu när allt var så bra, men riktigt lugn kan jag nog inte vara förrän han eller hon förhoppningsvis kommer ut... 5 cm från huvud till rumpan, hjärtslag på 159!
4/2 Allt var normalt. Bebisen var nu 8,1cm och hjärtslagen 145. Mycket aktiv bebis, slog sig på näsan hela tiden! Nu har jag lovat mig själv att sluta vara så nervös. Har berättat i dag att jag är gravid, så nu är det officiellt! Hoppas det går bra nu... Fick göra ett NUPP-test också. Risken för downs var bara 1/3438. Är i v. 13+6 i dag.
18/2, allt gick bra, förutom att jag tagit fel på tiden och kom en timme för sent... Men Nisse kunde träffa mig i alla fall! Alla provresultat var tiptop, hba1c hade sjunkit till 4,6, (från 5,5 och sist 5,0) blodtrycket var 110/65, hb 125, kolesterol 4,6, jag väger 75kg etc. Har alltså gått upp 5 kg sen ÄP. Bebisen mådde bra och hjärtat slog 145 nu med! Glömde fråga hur stor bebisen var nu, så han mätte sitthöjden senare, han eller hon hade vuxit till 11cm. Allt var normalt, jätteskönt! Nu blir det det snart "stora" ultraljudet, och då får vi veta om det är en liten kille eller tjej som finns i magen, spännande! Har fått för mig att det är en kille? Men jag vet ju inte...
Idag, 26/2, strax innan 12.00, kände jag första sparken!!! Som ett hjärtslag nästan men långt ner i magen, en ganska ordentlig liten puff! Helt fantastiskt!!! Ul, det stora gick bra. Allt såg bra ut, bebisen var lite större än den skulle, (2 dagar) men läkaren sa att man inte ändrar BF för ivf:are. Och, japp, jag hade rätt, det var, utan tvivel, en liten KILLE! Med Lars näsa och min pussmun! HbA1c hade sjunkit ytterligare, till 4,3! Det är ett heltidsjobb att sköta blodsockret nu, men det är det värt. Kommer bli sjukskriven alla mina nätter nu från och med 25/3 på inrådan från min diabetessköterska och diabetesläkare. Men jag hade så mycket semester kvar att jag tar semester i stället för sjukskrivning från början.
26/3, nytt besök, allt var bra, killen var en hel vecka större än han skulle, men det kunde vara så tydligen. Jag hade gått ned lite i vikt sen förra gången. Bltr 110/68. HbA1c hade fortsatt sjunka, låg nu på 4,0. Nu är det mycket sparkar, tydliga och varje dag!
9/4. Nu vägde killen 648 gram. Han var fortfarande ca en vecka större än förväntat. Blodtrycket hade stigit till 120/70 och jag hade +2 på ketoner och +3 på glukos. Blev värsta livet och jag fick träffa läkare och allt. Skulle vila och ta ny urinsticka senare. Kollade på kvällen och morgonen efter, då var allt bra. Jag tror allt berodde på en bastant lunch på hotellet innan. Hade gått upp 2 kg. (Hoppas det också hade att göra med den bastanta lunchen!) Nu är jag i 6:e månaden!
23/4 Ser bra ut än! Fick äntligen bilder när han INTE höll för ansiktet! Hade ketoner nu med, men Hba1c låg på 4,1 mmol/l sist, så ingen vet varifrån de kommer... Hade inte gått upp något i vikt denna gång. Nu börjar blodsockret svänga däremot, nu är det nog dags att börja höja insulindoserna. Fick börja med järntabletter.
7/5 Idag var ingen bra dag. Hade äggvita i urinen, igen. Tog alla tester jag kunde för att se om det kunde vara tecken på havandeskapsförgiftning, men allt visade på att det INTE var så. Hade Bltr på 120/65, stod stilla i vikt, alla flödesljud var bra och jag hade lagom mycket fostervatten. Så det kunde alltså vara njurarna som läker äggvita. Tänk om njurarna håller på att ge upp? Fan fan fan, jävla diabetes! Den enda sammanfattning jag har just nu. Sen så var killen jättestor nu också, han låg på +29%. Trots att jag legat jättebra i socker och skött mig helt klanderfritt, men tydligen var det bara så för en del diabetiker och inget man kunde styra över. Ska lämna lite nya prover nästa vecka och sen ska jag in och träffa läkare måndag 19/5. Hoppas på det bästa då...
19/5 v. 28+6 Jo då, njurarna läckte lite... 240 tror jag albuminvärdet låg på, skulle vara under 30. Men det kunde gå tillbaka när han kommit ut. Hoppas på det. Han vägde nu drygt 1800g och låg på +29,3%, men han mådde bra där inne. Huvudsaken det! Han har lagt till sig med huvudet neråt sedan några veckor tillbaka. Sammanlagt viktuppgång är 10 kg! Blodtryck 140/70, så högt brukar jag inte ha. Hjärtljuden 132. +1 äggvita, +1 ketoner.
Fre 23/5 kollade jag en sticka hemma och nu var det +2 på äggvita och max på vita blodkroppar i urinen. Ringde och meddelade spec MVC och de tyckte jag skulle komma in på en gång. Där fick jag lämna nytt urinprov som skulle skickas på odling och ta 4 rör blod och sen kollades barnets hjärtljud och mina förverkar i en maskin. Tyckte hjärtljuden var högre nu, mellan 170-190 som oftast och mina sammandragningar var upp till 29 enligt maskinen. Känner inte av några förvärkar. Blodtrycket var högre än någonsin, 150/85! Så läkaren sjukskrev mig och jag måste vila. Får bara ligga ned, och får inte anstränga mig något. Fick ny tid på onsdag. Det kunde vara begynnande havandeskapsförgiftning, men akut kejsarsnitt var inte akut, inte än i alla fall! Tur, är ju bara i v. 29+3.
Den 3/7 kom han, vattnet gick och jag och mannen åkte in till förlossningen. Sen startade värkarna och 4 timmar senare var han ute, jag hann inte få någon bedövning. Men det gick med bara lustgas!
Vi fick stanna nästan 4 veckor på Neo. Han kom i v. 35+2. Gulsot och solning på Neo, han fick även C-PAP första dygnet och läkaren hörde blåsljud på hjärtat. Tack och lov visade det sig inte vara någon fara med det.
Han heter Leonard och han är så klart Världens finaste kille!
Och jag är världens lyckligaste MAMMA!
Kan knappt fatta det!!! Men efter min 4:e kur pergotime, åt dubbeldos tillsammans med Metformin, så fick jag ett plus på stickan! Ska på första VUL 8/9. Är väldigt nervös. Och väldigt väldigt lycklig just nu
Är i v. 7
Allt såg bra ut på vul! Ett hjärta slog. Ska på inskrivning på specmvc på torsdag. Då kommer jag vara i v. 8+6. Det gick bra! 2,5 cm stor redan. Jag är så lycklig!
Nytt ul v. 11+4. Ser bra ut, fick två fina bilder med mig hem. Leonard fick följa med och se sitt syskon i magen. Han fick låna ett stetoskop av barnmorskan. Det var roligare än att se på syskonet!
Jag kände första sparkarna i v. 17+1. Exakt samma som med Leonard. Trodde jag skulle känna tidigare, men jag har ju moderkakan i framvägg denna gång. Lars kände en spark utanpå magen dagen efter, häftigt!
Har varit på stora UL och allt såg bara bra ut. Vi kollade inte kön den här gången. Blev framflyttad 3 dagar så nu är BF 18 April.
v. 37+2. Jag och min man blir föräldrar igen och Leonard blir storebror!
Så här gick det för mig;
Skulle ringa in på morgonen vid 6.30 för att kolla om jag kunde komma till förlossningen för igångsättningen. Hade fått tid 8 dagar tidigare pga stort barn. Sov oroligt och vaknade vid 03.00. Var på toa och ut kom en "manet", var nog sista av slemproppen.
Kl 04.00 gick jag på toa igen och vattnet forsade ut!
Ringde fl som sa att jag kunde ta det lugnt men att jag skulle komma in.
Väckte karl och barn och barnvakt, duschade och kl.
06.08 var vi i Umeå på fl. Hade haft lite ont i bilen, men inte så farligt.
Fick sitta i ctg och hade värkar ofta, men inte så de gjorde ont, men de kändes i alla fall. Fick flytta in i en sal vid 06.45.
Skiftbyte av personal vid 7-tiden så efter det kom en BM in till mig. Hon satte på lustgas åt mig, vilket jag tackade för!
Sen började värkarna bli mer och mer intensiva och hör och häpna; redan 08.15 var lillan ute!
Det var verkligen tänkt att jag skulle få barn 31 mars.
Hon vägde 3641 g och var 51 cm, så hon var lite stor, men inte så farligt. Just nu har jag och mannen rum på fl, lillan är på barn 4 och har sockerdropp pga lågt blodsocker. Hon hade 0,8 då hon föddes men det verkar stabiliseras nu och ligger mellan 3,2-4,0 innan maten. Annars mår hon prima, tjocka goa kinder och vääääldigt mycket hår!
Och ja, hon är helt bedårande söt, vår lilla Naima!
Chock igen!!!
Jag som inte har någon ägglossning har drömt flera nätter att jag är gravid. Så jag testade och fick svagt svagt plus. Väntade och det blev starkare och starkare. Konstigt hur jag kunde känna det på mig, helt utan symptom... Jag är alltså gravid igen. Utan IVF, utan hormoner, helt av mig själv. Det som var omöjligt enligt läkarna. Vilken tur att de kan ha fel
Har hunnit vara på två UL redan, allt ser bra ut och jag är idag i v. 10+2 (22/3-11).
Leonard är 2 år och 9 mån, Naima är snart 1 år. Tänk, om allt går bra kommer jag att ha fått TRE barn inom loppet av drygt tre år.
v. 12+3 gjorde jag kub/nupp. Riskfaktor mindre än 1:20 000! Härligt.
Idag är jag i v. 34+5. Nisse är ju tillbaka som barnmorska i Umeå så jag har haft han och Anita Hjelt. Känns väldigt bra med två som jag redan känner.
Vid senaste mätningen ligger han/hon plus 16 procent i viktskattning och det känns väldigt bra.
Om en vecka ska jag få träffa läkare, Maria Smedberg (årets läkare 2010, har haft henne med alla barnen och hon är fantastisk) och få tid för igångsättning. Om inte bebisen kommit redan. Jag har lite panikångest över att det gick så snabbt förra gången och är rädd att jag inte ska hinna in nu.
Sitter här nu, lördagen den 24:e september 2011. Klockan är 03:46 och jag kan inte sova. Vid 7 ska jag ringa förlossningen och om det är lugnt ska jag åka in och bli igångsatt. Halsbrännan trycker på och om jag lägger mig ned så kräks jag snart. Magen blir stenhård titt som tätt och bebisen rör sig mycket.
Jag är i v. 37+0 och Nisse beräknade bebisen till +32% sist. Om han har rätt kommer vikten vara 3950g idag.
Vi ska lämna barnen hos mormor och morfar och sen åka in. Nervöst, spännande och förväntansfullt känns det. Snart får vi se vem som gömmer sig där inne.
Vi var på FL vid 9. Bm tog hinnorna vid 11. Kom en riktig störtflod. Sen fick jag mat och vid 12-13 började jag känna att jag fick små värkar.
Byte av barnmorskor vid 14. Vid 14.45 bad jag om lustgas för värkarna började göra riktigt ont, men de var korta. Dock väääldigt intensiva. Bm kollade och jag var redan öppen 7 cm så de gjorde iordning allt och ringde Barn 4 för att förbereda dem på att bebis var på G. Jag tackade ja till ryggmärgsbedövning och narkosläkaren kom på en gång. Det gjorde inte ont att sätta men var lite svårt att sitta stilla eftersom värkarna kom med så korta intervaller. Sen hann jag ha bedövningen i ca 15-20 min och det var fantastiskt!
Kl. 15.54 var han ute, 3745 g och 48 cm lång. En helt perfekt liten gosse!
Det var en fantastisk förlossning, och just när Bm säger "stop, andas.... andas... andas... NU får du krysta" och man tar i för allt man är värd, sen känner man hur bebisen kommer och all smärta bara försvinner på en gång. En kort sekund senare hör man det vackraste man kan höra, bebisens skrik
I dag är han 7 dagar, vi är fortfarande inlagda på neo men har permis i helgen. Han är lite slö, men läkarna har inte hittat något fel. Tack och lov.
Syskonen är glada att vi är hemma, men syskonsvartsjukan är lite jobbig för dem så klart.
Han har fortfarande inget namn. Men det kommer. Vi är lite oense bara jag och pappan
Jag hittade amningströjan jag köpte när jag blev gravid första gången. Då var bebisen beräknad till 4 dec. Så jag köpte en röd amningströja som jag inte klarat av att ha förr eftersom det slutade med missfall den gången. Nu har jag den och det känns bra.
Det har ju varit en kamp med många motgångar innan jag kommit dit jag är idag, med en helt underbar familj på hela fem familjemedlemmar.
Vem hade kunnat tro det? Inte läkarna och allra minst jag!!!
Livet är allt bra fantastiskt ibland
Det blev Bo-Evert som namn till lilleman. Han är redan 1,5 år.
Den 8 dec 2012 kände jag en knöl i bröstet. Det skulle visa sig att jag har bröstcancer. Har just avslutat mina cellgiftsbehandlingar och snart ska jag strålas i 5 v. Fuck cancer!
Tack till alla underbara tjejer som hela tiden stöttat mig! Och tack till IVF-kliniken i Umeå med världens bäste läkare dr. Sol! Jag hoppas alla får uppleva den totala känslan av lycka som jag känner just nu, lycka till med allt ni som fortfarande kämpar, vare sig det gäller ivf eller adoption!
/Charlotta
Jag har fått diagnosen PCO, min mens är väldigt oregelbunden och jag vet inte ens om jag har ägglossning över huvud taget, därför har vi gjort 3st IVF-behandlingar.
Sista gången gjorde vi en "antagonistbehandling", vilket betyder att man slipper sprayen, och alla biverkningar den medför. Det går snabbare också, man börjar med sprutorna, i mitt fall puregon, på cykeldag 2 eller 3.
Tyvärr så har inget försök resulterat i något barn, första gången blev jag gravid, men det blev ett mycket smärtsamt MF i v.7.
Vi går i Umeå, där får man bara ett försök, samt ett frysförsök, vårt frys gick dåligt, äggen ville inte klara sig genom upptiningen... Sedan betalade vi för försök 2, 21000kr, och nu har vi pungat ut med 43000kr för ett 3-pack, första är alltså redan gjort, den 27:e mars testade jag minus.
Nu har vi två försök kvar, men jag är inte så hoppfull längre till att det skall lyckas, därför har vi tänkt mycket på adoption. Ju mer jag tänker på det desto mer positivt inställd blir jag till att adoptera! Så jag är mycket inne på de sidorna och läser och ställer frågor till de som vet mera i den frågan!
Äntligen fastställt dag och tid för äggplock! Blir på fredag 8/6 kl. 07.30. Ett ägg hade befruktats och fortsatte dela sig. Fick tillbaka det dag 3, då var det 6-celligt. Nu följer en olidlig väntan innan testdag! Hoppas det vill sig den här gången. Hoppas hoppas hoppas...
Men nej, idag, 25 juni, kom mensen... Sååååå sååååå sååååå så ledsen...
I sommar kommer jag äta pergotime och metformin för att få ägglossning, så nu är det bara att köra på "naturligt" och hoppas på det bästa. Det KAN ju faktist funka! Annars har vi ju ett försök kvar, det kommer bli med puregon och suprecurspray eftersom det gett bäst resultat av de metoder jag testat.
Funkade inte, sista gången kollade jag mig cykeldag 38! Höga förväntningar och ett hårt fall, minus. Jag hade inte ens fått ägglossning denna månad.
Är också med i tråden minusflickorna, där vi som testat - kan trösta varandra efter den här grymma väntan som för så många av oss blev negativt, tack för att ni finns tjejer!!!
27/7-07 gifte vi oss "i all hemlighet". Vuxenpoäng!
Har just avslutat föräldrautbildning i Lycksele. Jättekul att få träffa andra par i liknande situation! Lärorik utbildning. Väntetiden verkar vara ca 3år innan vi får bli en familj på riktigt. Det kommer bli en låååååång väntan...
Nu är jag i chock! Vi har gjort vårt 5:e och sista ivf (icsi och blastocystodling) och fredagen 7/12 testade jag! Två dagar efter egentlig testdag, vågade inte testa eftersom jag visste hur ledsen jag skulle bli om det blev minus. Men det blev plus! Jag har inte fattat att det är sant än, har sparat testet och tittar på det lite nu och då, fortfarande ett tydligt starkt plus!
Samma dag fick jag hem brevet jag väntat på så länge, vi skulle få påbörja hemutredningen. Nu kanske vi inte behöver vänta i 3 år på att bli en familj. Jag försöker ta var dag för sig, vet ju att mycket kan gå fel. Men än känns det bara UNDERBART, mår lite halvkasst ibland, och det känns HÄRLIGT! Mår gärna illa, då känns det ju att det är SANT!
Idag är jag i v.6 Eller drömmer jag? Kan det vara sant? Har min högsta önskan slagit in? Låt mig aldrig vakna mer om det är en dröm!
Fått tid för vul 18/12. Jättenervöst att nåt skall vara fel, drömmen är ju att allt ser normalt ut. Det var ett litet tickande hjärta vi fick se, vilken härlig känsla!!! Allt såg normalt ut så för tillfället är jag lättad och jag hoppas det går bra i fortsättningen också, det är ju några kritiska veckor kvar. Men just nu är jag bara såååå lycklig! Har fått tid på specialistmödravården hos diabetesbarnmorska 3/1. Spännande!
Har just varit på inskrivningen och allt ser bra ut än. Bebisen är ca 3 cm stor redan. Fick nya bilder från ul, man såg jättebra trots att jag bara är i v. 9+2, vilka fantastiska apparater det finns! Hjärtslag 178.
16/1-08 Andra besöket på spec.mödravården. Allt ser fortfarande bra och helt normalt ut! Nya bilder, nu stod han eller hon på huvudet v.11+1 nu, nästa besök 4/2. Läkaren tyckte att jag kunde andas ut nu när allt var så bra, men riktigt lugn kan jag nog inte vara förrän han eller hon förhoppningsvis kommer ut... 5 cm från huvud till rumpan, hjärtslag på 159!
4/2 Allt var normalt. Bebisen var nu 8,1cm och hjärtslagen 145. Mycket aktiv bebis, slog sig på näsan hela tiden! Nu har jag lovat mig själv att sluta vara så nervös. Har berättat i dag att jag är gravid, så nu är det officiellt! Hoppas det går bra nu... Fick göra ett NUPP-test också. Risken för downs var bara 1/3438. Är i v. 13+6 i dag.
18/2, allt gick bra, förutom att jag tagit fel på tiden och kom en timme för sent... Men Nisse kunde träffa mig i alla fall! Alla provresultat var tiptop, hba1c hade sjunkit till 4,6, (från 5,5 och sist 5,0) blodtrycket var 110/65, hb 125, kolesterol 4,6, jag väger 75kg etc. Har alltså gått upp 5 kg sen ÄP. Bebisen mådde bra och hjärtat slog 145 nu med! Glömde fråga hur stor bebisen var nu, så han mätte sitthöjden senare, han eller hon hade vuxit till 11cm. Allt var normalt, jätteskönt! Nu blir det det snart "stora" ultraljudet, och då får vi veta om det är en liten kille eller tjej som finns i magen, spännande! Har fått för mig att det är en kille? Men jag vet ju inte...
Idag, 26/2, strax innan 12.00, kände jag första sparken!!! Som ett hjärtslag nästan men långt ner i magen, en ganska ordentlig liten puff! Helt fantastiskt!!! Ul, det stora gick bra. Allt såg bra ut, bebisen var lite större än den skulle, (2 dagar) men läkaren sa att man inte ändrar BF för ivf:are. Och, japp, jag hade rätt, det var, utan tvivel, en liten KILLE! Med Lars näsa och min pussmun! HbA1c hade sjunkit ytterligare, till 4,3! Det är ett heltidsjobb att sköta blodsockret nu, men det är det värt. Kommer bli sjukskriven alla mina nätter nu från och med 25/3 på inrådan från min diabetessköterska och diabetesläkare. Men jag hade så mycket semester kvar att jag tar semester i stället för sjukskrivning från början.
26/3, nytt besök, allt var bra, killen var en hel vecka större än han skulle, men det kunde vara så tydligen. Jag hade gått ned lite i vikt sen förra gången. Bltr 110/68. HbA1c hade fortsatt sjunka, låg nu på 4,0. Nu är det mycket sparkar, tydliga och varje dag!
9/4. Nu vägde killen 648 gram. Han var fortfarande ca en vecka större än förväntat. Blodtrycket hade stigit till 120/70 och jag hade +2 på ketoner och +3 på glukos. Blev värsta livet och jag fick träffa läkare och allt. Skulle vila och ta ny urinsticka senare. Kollade på kvällen och morgonen efter, då var allt bra. Jag tror allt berodde på en bastant lunch på hotellet innan. Hade gått upp 2 kg. (Hoppas det också hade att göra med den bastanta lunchen!) Nu är jag i 6:e månaden!
23/4 Ser bra ut än! Fick äntligen bilder när han INTE höll för ansiktet! Hade ketoner nu med, men Hba1c låg på 4,1 mmol/l sist, så ingen vet varifrån de kommer... Hade inte gått upp något i vikt denna gång. Nu börjar blodsockret svänga däremot, nu är det nog dags att börja höja insulindoserna. Fick börja med järntabletter.
7/5 Idag var ingen bra dag. Hade äggvita i urinen, igen. Tog alla tester jag kunde för att se om det kunde vara tecken på havandeskapsförgiftning, men allt visade på att det INTE var så. Hade Bltr på 120/65, stod stilla i vikt, alla flödesljud var bra och jag hade lagom mycket fostervatten. Så det kunde alltså vara njurarna som läker äggvita. Tänk om njurarna håller på att ge upp? Fan fan fan, jävla diabetes! Den enda sammanfattning jag har just nu. Sen så var killen jättestor nu också, han låg på +29%. Trots att jag legat jättebra i socker och skött mig helt klanderfritt, men tydligen var det bara så för en del diabetiker och inget man kunde styra över. Ska lämna lite nya prover nästa vecka och sen ska jag in och träffa läkare måndag 19/5. Hoppas på det bästa då...
19/5 v. 28+6 Jo då, njurarna läckte lite... 240 tror jag albuminvärdet låg på, skulle vara under 30. Men det kunde gå tillbaka när han kommit ut. Hoppas på det. Han vägde nu drygt 1800g och låg på +29,3%, men han mådde bra där inne. Huvudsaken det! Han har lagt till sig med huvudet neråt sedan några veckor tillbaka. Sammanlagt viktuppgång är 10 kg! Blodtryck 140/70, så högt brukar jag inte ha. Hjärtljuden 132. +1 äggvita, +1 ketoner.
Fre 23/5 kollade jag en sticka hemma och nu var det +2 på äggvita och max på vita blodkroppar i urinen. Ringde och meddelade spec MVC och de tyckte jag skulle komma in på en gång. Där fick jag lämna nytt urinprov som skulle skickas på odling och ta 4 rör blod och sen kollades barnets hjärtljud och mina förverkar i en maskin. Tyckte hjärtljuden var högre nu, mellan 170-190 som oftast och mina sammandragningar var upp till 29 enligt maskinen. Känner inte av några förvärkar. Blodtrycket var högre än någonsin, 150/85! Så läkaren sjukskrev mig och jag måste vila. Får bara ligga ned, och får inte anstränga mig något. Fick ny tid på onsdag. Det kunde vara begynnande havandeskapsförgiftning, men akut kejsarsnitt var inte akut, inte än i alla fall! Tur, är ju bara i v. 29+3.
Den 3/7 kom han, vattnet gick och jag och mannen åkte in till förlossningen. Sen startade värkarna och 4 timmar senare var han ute, jag hann inte få någon bedövning. Men det gick med bara lustgas!
Vi fick stanna nästan 4 veckor på Neo. Han kom i v. 35+2. Gulsot och solning på Neo, han fick även C-PAP första dygnet och läkaren hörde blåsljud på hjärtat. Tack och lov visade det sig inte vara någon fara med det.
Han heter Leonard och han är så klart Världens finaste kille!
Och jag är världens lyckligaste MAMMA!
Kan knappt fatta det!!! Men efter min 4:e kur pergotime, åt dubbeldos tillsammans med Metformin, så fick jag ett plus på stickan! Ska på första VUL 8/9. Är väldigt nervös. Och väldigt väldigt lycklig just nu
Är i v. 7
Allt såg bra ut på vul! Ett hjärta slog. Ska på inskrivning på specmvc på torsdag. Då kommer jag vara i v. 8+6. Det gick bra! 2,5 cm stor redan. Jag är så lycklig!
Nytt ul v. 11+4. Ser bra ut, fick två fina bilder med mig hem. Leonard fick följa med och se sitt syskon i magen. Han fick låna ett stetoskop av barnmorskan. Det var roligare än att se på syskonet!
Jag kände första sparkarna i v. 17+1. Exakt samma som med Leonard. Trodde jag skulle känna tidigare, men jag har ju moderkakan i framvägg denna gång. Lars kände en spark utanpå magen dagen efter, häftigt!
Har varit på stora UL och allt såg bara bra ut. Vi kollade inte kön den här gången. Blev framflyttad 3 dagar så nu är BF 18 April.
v. 37+2. Jag och min man blir föräldrar igen och Leonard blir storebror!
Så här gick det för mig;
Skulle ringa in på morgonen vid 6.30 för att kolla om jag kunde komma till förlossningen för igångsättningen. Hade fått tid 8 dagar tidigare pga stort barn. Sov oroligt och vaknade vid 03.00. Var på toa och ut kom en "manet", var nog sista av slemproppen.
Kl 04.00 gick jag på toa igen och vattnet forsade ut!
Ringde fl som sa att jag kunde ta det lugnt men att jag skulle komma in.
Väckte karl och barn och barnvakt, duschade och kl.
06.08 var vi i Umeå på fl. Hade haft lite ont i bilen, men inte så farligt.
Fick sitta i ctg och hade värkar ofta, men inte så de gjorde ont, men de kändes i alla fall. Fick flytta in i en sal vid 06.45.
Skiftbyte av personal vid 7-tiden så efter det kom en BM in till mig. Hon satte på lustgas åt mig, vilket jag tackade för!
Sen började värkarna bli mer och mer intensiva och hör och häpna; redan 08.15 var lillan ute!
Det var verkligen tänkt att jag skulle få barn 31 mars.
Hon vägde 3641 g och var 51 cm, så hon var lite stor, men inte så farligt. Just nu har jag och mannen rum på fl, lillan är på barn 4 och har sockerdropp pga lågt blodsocker. Hon hade 0,8 då hon föddes men det verkar stabiliseras nu och ligger mellan 3,2-4,0 innan maten. Annars mår hon prima, tjocka goa kinder och vääääldigt mycket hår!
Och ja, hon är helt bedårande söt, vår lilla Naima!
Chock igen!!!
Jag som inte har någon ägglossning har drömt flera nätter att jag är gravid. Så jag testade och fick svagt svagt plus. Väntade och det blev starkare och starkare. Konstigt hur jag kunde känna det på mig, helt utan symptom... Jag är alltså gravid igen. Utan IVF, utan hormoner, helt av mig själv. Det som var omöjligt enligt läkarna. Vilken tur att de kan ha fel
Har hunnit vara på två UL redan, allt ser bra ut och jag är idag i v. 10+2 (22/3-11).
Leonard är 2 år och 9 mån, Naima är snart 1 år. Tänk, om allt går bra kommer jag att ha fått TRE barn inom loppet av drygt tre år.
v. 12+3 gjorde jag kub/nupp. Riskfaktor mindre än 1:20 000! Härligt.
Idag är jag i v. 34+5. Nisse är ju tillbaka som barnmorska i Umeå så jag har haft han och Anita Hjelt. Känns väldigt bra med två som jag redan känner.
Vid senaste mätningen ligger han/hon plus 16 procent i viktskattning och det känns väldigt bra.
Om en vecka ska jag få träffa läkare, Maria Smedberg (årets läkare 2010, har haft henne med alla barnen och hon är fantastisk) och få tid för igångsättning. Om inte bebisen kommit redan. Jag har lite panikångest över att det gick så snabbt förra gången och är rädd att jag inte ska hinna in nu.
Sitter här nu, lördagen den 24:e september 2011. Klockan är 03:46 och jag kan inte sova. Vid 7 ska jag ringa förlossningen och om det är lugnt ska jag åka in och bli igångsatt. Halsbrännan trycker på och om jag lägger mig ned så kräks jag snart. Magen blir stenhård titt som tätt och bebisen rör sig mycket.
Jag är i v. 37+0 och Nisse beräknade bebisen till +32% sist. Om han har rätt kommer vikten vara 3950g idag.
Vi ska lämna barnen hos mormor och morfar och sen åka in. Nervöst, spännande och förväntansfullt känns det. Snart får vi se vem som gömmer sig där inne.
Vi var på FL vid 9. Bm tog hinnorna vid 11. Kom en riktig störtflod. Sen fick jag mat och vid 12-13 började jag känna att jag fick små värkar.
Byte av barnmorskor vid 14. Vid 14.45 bad jag om lustgas för värkarna började göra riktigt ont, men de var korta. Dock väääldigt intensiva. Bm kollade och jag var redan öppen 7 cm så de gjorde iordning allt och ringde Barn 4 för att förbereda dem på att bebis var på G. Jag tackade ja till ryggmärgsbedövning och narkosläkaren kom på en gång. Det gjorde inte ont att sätta men var lite svårt att sitta stilla eftersom värkarna kom med så korta intervaller. Sen hann jag ha bedövningen i ca 15-20 min och det var fantastiskt!
Kl. 15.54 var han ute, 3745 g och 48 cm lång. En helt perfekt liten gosse!
Det var en fantastisk förlossning, och just när Bm säger "stop, andas.... andas... andas... NU får du krysta" och man tar i för allt man är värd, sen känner man hur bebisen kommer och all smärta bara försvinner på en gång. En kort sekund senare hör man det vackraste man kan höra, bebisens skrik
I dag är han 7 dagar, vi är fortfarande inlagda på neo men har permis i helgen. Han är lite slö, men läkarna har inte hittat något fel. Tack och lov.
Syskonen är glada att vi är hemma, men syskonsvartsjukan är lite jobbig för dem så klart.
Han har fortfarande inget namn. Men det kommer. Vi är lite oense bara jag och pappan
Jag hittade amningströjan jag köpte när jag blev gravid första gången. Då var bebisen beräknad till 4 dec. Så jag köpte en röd amningströja som jag inte klarat av att ha förr eftersom det slutade med missfall den gången. Nu har jag den och det känns bra.
Det har ju varit en kamp med många motgångar innan jag kommit dit jag är idag, med en helt underbar familj på hela fem familjemedlemmar.
Vem hade kunnat tro det? Inte läkarna och allra minst jag!!!
Livet är allt bra fantastiskt ibland
Det blev Bo-Evert som namn till lilleman. Han är redan 1,5 år.
Den 8 dec 2012 kände jag en knöl i bröstet. Det skulle visa sig att jag har bröstcancer. Har just avslutat mina cellgiftsbehandlingar och snart ska jag strålas i 5 v. Fuck cancer!
Tack till alla underbara tjejer som hela tiden stöttat mig! Och tack till IVF-kliniken i Umeå med världens bäste läkare dr. Sol! Jag hoppas alla får uppleva den totala känslan av lycka som jag känner just nu, lycka till med allt ni som fortfarande kämpar, vare sig det gäller ivf eller adoption!
/Charlotta
Ålder
46 år
Barn
14 år
15 år
12 år
Civilstatus
Gift
Föräldratyp
Good Enough
Personlighet
Flummig
Galen
Glad
Nattuggla
Nyfiken
Omtänksam
Snäll
Tänkare
Intressen
Barn
Etik/Filosofi
Musik
Ockult
Psykologi
Resor
Shopping
Musik
Grunge
Hårdrock
Punk
Reggae
Rock
Schlager
Husdjur
Hund
Katt