Hatar sin lillebror

Nej, tror inte det handlar om det. Det är bara lillebror han är så mot, samt mot oss föräldrar. Avundsjuka tror jag, men vet inte säkert.

Ja, jag tror vi måste ta till professionell hjälp då han verkligen inte tycks fatta vad man säger till honom hur mycket man än förklarar och säger åt honom. Vi bekräftar honom också såklart, men kanske inte så mycket som vi borde. Man blir liksom ledsen inombords när han säger att han inte vill ha någon lillebror och att han inte tycker om honom så därför gör han honom illa....det känns inte helt normalt. Jag tror dessutom att han kan ha ADHD så det är väl ytterligare något som kanske kan kopplas till detta vilket jag borde kolla upp. Han är väldigt aktiv och sover lite, så man får aldrig någon vila...när kan man kolla upp ADHD?

Var en period vi försökte låtsas som inget, bara för att se om han ändrade sitt beteende då han inte fick någon "attention" från oss, men då for minstingen bara mer illa, samt det gör ont i hjärtat när han får ta smällarna hela tiden. Så det funkade inte. Ska försöka att mer prata med honom och bekräfta hans tankar, men när jag väl gjort det så gör han ändå om det några minuter senare, så verkar inte spela någon roll. Är det BVC man bör prata med om man vill komma till psykolog eller liknande? Vi har precis flyttat till ett litet samhälle från storstad och inte varit i kontakt med BVC än och han har inte börjat på dagis, blir först efter sommaren. Dock så tyckte de att han betedde sig normalt på hans förra dagis så verkar bara vara i familjen han beter sig så här. Det är bara mot lillebror som det är så illa med.

Han har gått på dagis sedan han var drygt 1 år, men vi har precis flyttat till annan ort och därav har vi inte fått någon dagisplats utan båda barnen börjar på dagis efter sommaren. Vi bodde tidigare i lägenhet och trodde att den äldre var rastlös, då han klättrade på väggarna hemma. Han är väldigt aktiv och därför flyttade vi delvis till hus med tomt på landet så han skulle kunna få leka av sig och kanske lämna sin bror lite i fred. Men han är samma som tidigare, om än värre, då han inte går på dagis nu, så han blir väl ännu mer rastlös. Min sambo är pappaledig med båda barnen, och han tycker det är fruktansvärt jobbigt att det är så här. Det går inte att njuta av sin föräldraledighet vilket känns riktigt sorgligt. Vi kan inte ens ta en syskonbild med egen kamera utan att han ska pilla honom i ögat, ta stryptag på honom eller dyl. De går dock på öppna förskolan dagligen för att han kontakt med andra barn och inte bara vara hemma.

Från början gullade vi säkert mer med den yngre, men sedan vi förstod att det var något som inte stod rätt till så har vi försökt tänka på det, och gulla och spendera lika mycket tid med båda. Samt båda för beröm eller tillsägelser när de gör något galet. Samt den yngre gör också mycket otyg nu som han lärt sig av sin bror.

Ja, det är den äldre jag är arg på innerst inne då det är han som inte kan acceptera sin yngre son. Den yngre vill inget hellre än bli underhållen och leka med den äldre men det slutar alltid med att han far illa, och tycker då så synd om honom. Det är svårt att känna något annat, men försöker verkligen inte att visa det för barnen.

Ja, det är jättejobbigt. För hela familjen. Allt du skriver Erica86 är verkligen helt sant. Vi har dock försökt att inte straffa och fråga varför och då svarar han "Jag vet inte" och fortsätter man fråga så säger han att han inte tycker om lillebror och att han inte vill ha honom. Samt ibland "Han förstör för mig". Åh, inte lätt att vara mamma...men det var det ju ingen som påstod heller, men trodde inte att det skulle bli såhär.

Men vi måste kolla upp detta professionellt, förstår verkligen det nu. Vi har trott att det är någon trots som ska ge med sig, men verkar inte bli så när det varit såhär i 1,5 år nu. Intressant med "Extrem syskonsvartsjuka" också, ska kolla upp det närmare. Så kan det ju vara. Behöver bara veta hur vi ska lyckas komma ur det då. Är nog lättast med professionell hjälp.

Tack för tipset krutmorsan. Väl värt ett försök! Ska tänka ut någon morot till honom som han gillar. Alla tips är välkomna! Har sååå ledsnat på att ha det såhär. Kan tänka mig att det funkar till att börja med iaf. Bara för att han ska förstå att han kan påverka situationen själv. Men om jag känner honom rätt så kommer han ledsna rätt fort, men då får vi väl utöka insatserna helt enkelt så att det blir mer lockande. Ska prova det!

Ska försöka tänka på det ni säger också att han inte önskade att få ett syskon. Han har aldrig varit intresserad av några bebisar så det kunde man nästan ha förstått...utan att det var vårt val som föräldrar. Men fattar inte riktigt hur jag ska bekräfta honom när han säger att han inte vill ha sin lillebror. Har sagt saker som, "Nej, jag förstår det. Men han kommer snart bli större och roligare att leka med, samt börjar prata osv." Det är bra att alltid ha en kompis med sig, du leker ju ofta med hans leksaker också osv, att vi tycker om de båda två lika mycket och att båda kommer att bo kvar här osv. Vad mer kan jag säga? För han verkar inte ta till sig det ovanstående då han ändå fortsätter bråka.

Tack för bra tips. Man behöver energi i en sådan här situation. Mer idéer och hjälp, man snöar liksom in på sitt beteende efter ett tag så bra att få nya infallsvinklar som kan vara bra att testa. Bra tips att rita känslor framöver, han tycker om att rita. Både han själv och vi tillsammans kan rita lite ihop och prata igen om det han känner då. Bra där!

Lyfta undan metoden har vi provat och han springer bara tillbaka och det blir en repetition av beteendet för båda direkt. Så verkar inte funka i dagsläget. Samt man får inget annat gjort än lyfta barn hela dagen då, vilket både är tungt och tar mycket tid. Man får ju aldrig något gjort hemma pga detta beteende.

Jo, det var fint formulerat TygTiger! Jättebra! Den ska jag köra ett tag och se hur han reagerar. Nu måste jag gå och sova lite. Och ladda för att vara en trevlig mamma imorgon med många nya tips!

Tack Skoldpaddan för det tipset! Verkligen värt att köpa och prova den!

Usch och fy! 3 år! Hur ska man orka det? 5 minuter är som en kamp känns det som. Men det är klart, man gör allt för sina barn, så det kommer ju gå. Men känns så trist att det inte blev som man trodde att skaffa syskon. Nu kan man liksom inte njuta av att ha barn längre på samma sätt, mår snarare sämre...buhu!

Vi har fortfarande inte orkat i väg till BVC, men jag hoppas att vi kan det nästa vecka. Nu har jag äntligen semsester så man kanske orkar ta tag i saker och ting hemma på annat sätt.

Ja, vi försöker hålla i sär det så mycket som går. Och vad som är positivt är att den lilla iaf har blivit snällare, och inte apar efter sin taskiga storebror. Så det kanske kan skynda på processen, att det inte blir värsta bråket när storebror börjar. Men det är jobbigt....