Vågar man hoppas?

Hejsan!
Detta blir mitt första inlägg då jag är ny medlem. Tog mig ett tag att fatta modet att registrera mig. Men efter att ha läst om flera i samma situation som mig, så kände jag att gemenskapen kanske kan få mig att slippa känna mig så usel.

Jag är 21 år (kan tänkas att ni tycker att jag är alldeles för ung som redan längtar och vill ha barn) och fick diagnosen PCO i februari i år. Jag har länge undrat vad som är fel, med tanke på min oregelbunda (periodvis) mens och att jag aldrig blivit gravid, trots oskyddade samlag. Dessutom så finns det ofrivillig barnlöshet i släkten och min ena moster har "chokladcystor". Så jag har i många år gått och oroat mig och mått fruktansvärt dåligt över denna vetskap. Har dessutom en syster som blev gravid av misstag, vilket kändes som ett slag i magen. När jag fick diagnosen så lättade en sten från bröstet, äntligen hade jag ett svar på mina frågor! Dock så kom ju även chocken/vetskapen om att jag kanske inte kan bli gravid.

Nu till "hoppet". Jag har en fantastisk pojkvän som stöttar mig i detta (trots att han inte alltid förstår min oro och ångest) och har oskyddade samlag. Vi har bestämt oss att under något år ha det så och låta ödet bestämma om det blir ett barn eller ej. Skulle det dock inte bli så, så tar vi nästa steg med pregotime och dylikt.

Nu är det som så att jag hade min sista mens den 20 april, men cirka 3 veckor senare fick jag en liten brunaktig blödning under två dagar samt kraftig mensvärk. Jag tänkte glatt att nu är mensen för tidig, eftersom de senaste två gångerna jag haft mens så har det gått 8 veckor mellan. Dessutom har jag de senaste dagarna varit så trött, nästan sjukligt trött, illamående och idag har jag känt av ömma bröst.

Kan det vara som så att jag hade en nidblödning? Jag har vanligtvis inte små mellanblödningar. Vågar jag hoppas på att det denna gången blir min dröm sann? Det kommer bli med skakiga ben som det bär av till ungdomsmottagningen på onsdag. Som så många gånger förr.

/Emelie