vi umgås inte fast vi sitter en meter ifrån varandra
Mycket text, hoppas någon orkar läsa.
Hej! jag er en tjej på 20 år, min sambo 25, vi har en gemensam dotter och är även förlovade. dottern är 9 månader. efterssom min sambo vägrar se att det finns problem och inte vill gå till familjerådgivning så vänder jag mig hit.
efter att nu ha känt varandra i över 3 år, haft ett hit och dit förhållande i början, som ena stunden varit väldigt romantiskt till att bli ett rent helvette och så fram och tillbaka. Efter en tids försök blev jag äntligen gravid och vi bestämde att behålla barnet och hålla ihop och så blev vårt förhållande bättre än någonsin. vi älskar varandra väldigt mycket, och våran dotter såklart.
jag vet, och har alltid vetat att vi är varandras motsatser, vi är så olika att det nästan är omöjligt att to att vi skulle kunna passa ihop. självklart har vi samtidigt gemensamma likheter också, men det som skiljer, det skiljer ganska stort. Det har mycket med vår uppfostran att göra. att tycka synd om sig själv och att alltid vara sjuk är vanligt i hans familj, våra middagar brukar bli ganska jobbiga, alla ska berätta om deras skador och sjukdommar och hur de har mått eller mår, och så pratas det väldigt mycket pengar om det blev bra med pengar denna månad eller vad man ska köpa, dom är ytliga men i själva verket medelklass. presis som min familj också är medelklass. men i min familj pratar vi inte om sjukdommar och pengar, om någon har ont så går det över, eller så är det inbillning, och pengar det diskuteras inte, om det inte har med aktier, sparande, eller liknande saker att göra.
jag är väldigt jordnära, jag tycker att allt som är naturligt är det bästa, vad det gäller mat, sjukdommar och allt annat, jag tar inga tabletter för värk och jag klagar inte över smärta och jag besöker inte sjukhus i onödan. blir jag sjuk så vilar jag och försöker bli frisk. han är precis tvärt om, minsta lilla trötthet så tar han en alvedon/Ipren, blir han sjuk är han sjukast i hela världen och måste ringa alla han känner och tala om det. och han äter jätte ohälsosamt och har lagt på sig några kilon, jag är glad att jag inte dragits med i det, för du hade jag förmodligen mått som honom.
nu till saken, han är alltid trött, och hjälper knappt till med vår dotter, jag är trött och det börjar synas. jag sover knappt 5 timmar varje natt, jag sover inte på dagarna för då blir jag tröttare och orkar inte hålla igång i vår dotters tempo.
Till en början var jag pigg och kunde hålla igång länge, jag tvätta städa fixade saker hit och dit samtidigt som jag var med dottern, och det har väl blivit en vana för honnom, att jag gör allt, men nu börjar energien ta slut och jag får ingen hjälp, när jag ber om det så kommer han med undanflykter. ibland hjälper han mig med små saker som att göra välling innan hon ska sova och byta någon bajsblöja om jag redan har gjort det en gång, och han leker lite med henne en stund. men sen gör jag resten.
Det jobbiga är inte att ta hand om henne, utan det jobbiga är att han inte hjälper till, att när jag vet att jag kan få avlastning så får jag inte det. och att han missar så mycket tid med henne:(
Just nu ligger han och sover, han jobbar natt, så han sover från 8 på morgonen till 4 på eftermiddagen, sen sover han innan han drar till jobbet från kl 8 på kvällen till 10:30 och den lilla stund han är vaken här hemma så gnäller han på att han är trött. han sover alltså 10 och en halv timma om dagen och är ändå trött.
varje gång dottern skriker blir han förbannad på mig, och börjar gapa sammtidigt som hon skriker och jag försöker trösta henne, det gör mig galen! huvudet exploderar av känslor, ilska och smärta. man ska försöka göra någon glad samtidigt som en annan står och skriker att man är dum i huvudet och så vidare.
och så förhållandet, självklart så tär det ju varje dag, vi umgås inte fast vi sitter en meter ifrån varandra, han sitter vid datorn/mobilen och jag sitter och glor på något på tv,n som jag inte ens är intresserad av, jag kollar mest bara in i den sammtidigt som jag sitter och tänker "varför vill han inte umgås?". säger jag något så är jag tjatig... trots detta älskar vi varandra och säger det ofta och visar det, fast på märkliga sätt, han visar det materiellt, genom att ge saker, inte för att han gör det på ett romantiskt sätt, men han säger "älskling du kan få köpa det där om du vill" och jag kan bara visa kärlek med ömhet, genom kramar och pussar och sånt, men när jag gör det känns det bara meningslöst när han börjar prata om något annat när jag ger en kram.
vad kan jag göra? eller ska jag bara ge upp hoppet om en bättre framtid? självklart har vi ljusa sidor också, men de jobbiga sakerna börjar överväga..
