7 åring som är rädd för döden.

Nu talar jag enbart för mig själv,,men om jag inte missminner mig fel så var jag väldigt rädd för döden runt den åldern.
Sulle upp i "stora" skola där alla stora ela pojkarna fanns.
Men det var jag det.
Vet att min syrras lillkille(dåtid är nu tonåring) pratade mycket om döden å vart man hamnar å ville inte vara under jorden i en låda, men ändå uppe i himlen för att titta på mamma å pappa)...

Så jag TROR nu att den stormen rider ut.

Hur ni ska hantera det kan jag inte svara på rent generet.

Men hur ev jag kanske gjort om jag hade hamnat i det läget hade jag,, nog nån utav dagarna tagit henne till (om man har en släkting begraven) få plantera en blomm å säga sov gott så syns vi i Nangiala typ el något sådant,, så kanske hon får se det som nå fint "spekulerar nu bara,,,,kan vara värt ett försök"

Min dotter är likadan men hon är bara 4 år(snart iaf).
Hon blir väldigt ledsen och börjar gråta när hon tänker på döden. Hon säger ofta att hon inte vill dö, hon vill inte bli en gammal tant och dö, osv. Det är väldigt svårt att veta hur man ska hantera det men jag försöker prata lugnt med henne och bekräfta hennes känslor men samtidigt försöka att få henne att tänka på annat.
Jag tror att det är viktigt att man låter dom få prata om sina känslor, att man bekräftar att det är okej att känna så och på något sätt få dom att förstå att döden är naturlig, händer alla men ändå utan att skrämma dom. Det är jätte svårt att veta vad man ska säga utan att det blir fel. Döden är ju någon som händer alla, någongång, så man kan ju inte förneka eller förfina det hela allt för mycket heller.

Kanske bup är ett bra alternativ? Alt. kanske dom har några bra tips?!
Lycka till!

Dessa frågor är jobbiga, jag tror på ärlighet utan att skrämmas. Men detta är ett svårt ämne... Jag har skrivit och illustrerat en barnbok i detta ämne (förlorade min pappa i cancer) och beskriver döden som jag hoppas den ska vara och det sätt jag valt att berätta för barnen om sin morfar de aldrig fick träffa. De har även förlorat sin farmor som de kommer ihåg. Fått mycket fin respons på boken.

Tror att du kanske ska känna efter vad du själv tror eller önskar ska hända när vi dör och förmedla det. Jag vet ju inte vad som händer men jag vill tro att man finns kvar på ett eller annat sätt. Annars hade jag aldrig överlevt min pappas död i ung ålder. Jag vill tro på något fint efter men det svåra är saknaden efter någon som man förlorat. I boken har jag gestaltat de döda som änglar men har kanske inte direkt pratat om min pappa som ängel innan jag gjorde boken, men har valt att säga att morfar och farmor bor bland molnen. Men efter boken har jag mer varit inne på änglar just av begreppet änglaföräldrar och änglabarn.

Hoppas du hittar ett sätt som du är bekväm med och att hon snart slipper denna rädsla, men den kommer säkert tillbaka då och då ändå. kurator kan också vara skönt att prata med.

Jag vet ang reklam, därför jag ej skrev namnet. Sitter med mobilen, kan inboxa vid datorn imorgon eller så!

Väldigt vanligt runt den åldern. Min son sa: Varför ska vi födas för om vi ändå ska dö? Då var han 6-7 år. Jättejobbigt att förklara.

Min 7åring är uppvuxen med morföräldrar som äger en begravningsbyrå så för henne har döden blivit en naturlig del av livet.
Hon frågar oxå i perioder mycket och vi pratar öppet om det. Vad som händer efteråt med kroppen, att man kommer till himlen och att där finns männniskor som kommer älska henne och som väntar på henne där om jag inte hunnit dit före. =)  
Hon älskar att titta på Bröderna Lejonhjärta och det bästa av allt är att när man kommer till himlen (Nangijala) är det sommar och man får en egen häst!