Psykiskt sjuka får inte alltid möjlighet att jobba

Slogs själv med näbbar och klor för att få testa 100% istället för 50% som jag var anställd på, men min handläggare sa hela tiden - du klarar bara 50%. Vad vet hon om det, innan jag fick diagnos (Asperger) jobbade jag heltid, hade inga problem med det. Inget har förändrats, möjligtvis att jag känner mig själv bättre och därmed borde jag logiskt sätt klara arbetet ännu bättrre.

Resultatet, jobb 50% med lönebidrag = ca 7000 i månaden efter skatt. Enligt FK (och mig själv) är jag för "frisk" för aktivitets/sjukersättning och därmed får jag inte från FK. Alltså måste jag gå till soc för att täcka upp till normen. Min man har samma problematik men har äntligen övertalat AF att han kan jobba 100% så han får praktisera (för 3000 i månaden) på heltid nu, men som sagt var behöver vi soc.

Nu har jag Föräldrapenning på heltid och jag kommer att göra allt för att hittta en bättre jobblösning nu under föräldraledigheten. Det känns rent ut sagt jobbigt att vi tillsammans när vi jobbade fick ut ca 10000 i måanden. Min man med 5-årig undiversitetsbakgrund och jag 3-årig. CSN-lån har vi på 1500 i månaden, min man fick uppskov men inte jag nu när vi har soc dock, det tackar man ju för.

Folk tror vi är lata - i själva verket kämpar vi för att få heltid eller halvtid med vettigt betalt! 

Såklart är det varierande från person till person. Men för både mig och min man har jobb varit guld värt. Komma ut och få struktur på vardagen, komma ifrån datorn och WoW-träsk, träffa människor och känna att man bidrar och inte bara ligger andra till last.

Jag tror att det är väldigt många stämplar i omlopp och en är att vi med AS ska avsky människor och bara vilja vara för oss själva med vårat "intresse". Kan säkert vara så för några, men personligen älskar jag att träffa människor, sitta och skvallra på kafferasten och så vidare. Inte heller tror jag mig ha något specialintesse och så mycket högre IQ än andra betvivlar jag att jag har!

Jag är som andra och innan jag hade ett namn på min problematik sågs jag nog som vem som helst. Ibland är frågan vad som är till hjälp och inte... Men visst, det är bra för jag förstår mig själv bättre nu än innan. 

Om någon exempelvis handläggare på AF säger till dig, "du kan inte", "du kan bara jobba 50%" etc. Tillslut blev i alla fall det de sa sanning för mig.

Min räddning nu är föräldraledigheten, nu försöker jag så långt det går samtala med kuratorer och liknande med insikt i mig och min diagnos. Jag hoppas sen när jag ska börja jobba igen att jag får en handläggare som fattar att jag vill och kan jobba.