Vad upplever du att folk inte VILL lära sig om funktionsnedsättning?

Och som jag skrev i en annan tråd så håller jag på att sakta men säkert lära mig att vara omkring de med utvecklingsstörning, men jag behöver gå försiktigt fram.
Tillexempel blev jag satt i en grupp där det fanns en kille med utvecklingsstörning på den utbildning jag går och han var väldigt på och skulle prata mycket med mig och ibland satt han bara och tittade på mig i flera minuter och för mig var det otroligt jobbigt att inte kunna få vara ifred. Jag satt och fick hålla tillbaka tårarna för jag höll på att få en panikattack. Det är inget jag vill känna och jag tycker heller inte att det är mitt fel. Absolut är det mitt ansvar att bearbeta, men jag måste få göra det i min takt.
Jag tycker att de med utvecklingsstörning som inte kan respektera andra och låta dom vara ifred ska ha en assistent och jag hoppas att det ska komma fler möjligheter för dem att få assistent, då det är svårt att få idag (vad jag förstått).

Finns många människor som är så, utan att för den sakens skull ha en utvecklingstörning, vad skall vi göra med dem?

Men snälla nån. Jag beskrev en situation. Om en person skriker på stan, så skiter jag i varför denne skriker. Jag går därifrån, oavsett om den har funktionsnedsättning, är full eller bara har dåligt beteende.

Jag bryr mig inte om att folk har funktionsnedsättningar. Jag lägger mig inte i att folk uppfostrar sina barn på ett visst sätt. Jag lägger mig inte i att en del inte vill umgås i grupp. Det är inte mina problem.

Absolut, alla människor kan bete sig illa mot andra och alla påverkas olika av det också. Tyvärr påverkade det mig så att jag har varit livrädd för de som har en utvecklingsstörning som påminner om den som den där mannen hade.
Precis som någon med flygrädsla långsamt måste möta den rädslan måste jag långsamt möta min rädsla för de personer som har en synbar utvecklingsstörning.

Jag tänkte att det kanske är enklast för mig att börja våga vara kring barn med utvecklingsstörning och arbeta mig uppåt.

Nej jag har inte gått terapi, jag vet inte vart jag ska börja.
Jag blir absolut inte aggressiv, jag får panikångest och blir väldigt ledsen.
Sedan har jag inget problem med att de pratar med mig, att man håller en konversation. Killen jag tog upp hande tittat på mig väldigt länge och gått efter mig på rasten och så och pratat och frågat saker hela tiden.

Jättebra tråd! Min erfarenhet är att folk (speciellt mammor till normalstörda barn) inte VILL lära sig att även barn utan någon diagnos eller handikapp kan bråka/skrika/slåss/mobba.
Det känns ofta när man läser här som att de flesta lever i en mycket liten svartvit värld där deras egna ungar utan diagnoser är perfekta, helt ofelbara och aldrig säger ett dumt ord och de ungar de vet om har diagnoser är helt igenom onda, beter sig illa med flit och är de enda orosmolnen på de perfekta ungarnas klarblå himmel.

Ibland vill man bara kräkas över dessa mammors blåögdhet och det är så skönt att få göra just det i en tråd.

Tack ts. 

Okej, tack för informationen. Jag ska kolla upp detta :)

Fast jag struntar i det. Jag går därifrån ändå.

Skillnaden mellan dig och mig är kanske att jag inte dömer dessa skrikande människor? Jag bryr mig bara inte.

Du vet inte vad jag varit med om, jag tog upp det i den andra tråden. Killen jag tog upp nu träffade jag för två veckor sedan.
Från det att jag var tio år fram tills att jag gick ut nian väntade en man på bussen vid samma hållplats som jag. Han hade en synbar utvecklingsstörning och åkte dessutom buss för att komma till ett ställe där de har någon form av aktivitet för de med utvecklingsstörning.
Varje dag rörde han vid mig, mina armar, min mage, mitt hår. Han luktade på mig, sa att jag var fin, frågade var jag bodde och vilken skola jag gick på. Jag gissar att han var runt 40 år gammal.
Så att du tycker att jag överreagerar kraftigt får stå för dig, men jag tror inte att du förstår.

Vadå stämpla? Jag kan inte hjälpa att jag känner så, man kan väl inte hjälpa vad man är rädd för???
Hade det varit en normalstörd asiat hade jag kanske blivit rädd för asiater, vad vet jag? Nu är det som det är och jag tycker folk ska sluta sätta stämpeln på mig att jag är en trångsynt idiot.

Man reagerar olika på saker och ting och det som hänt när man var barn och som pågått såpass länge kan inte alla bara glömma bort. Det är ju inte som om jag tycker det är jävligt roligt att få panikångest när särskolan ska på någon utflykt och tar samma buss som jag - jag vill kunna sitta och inte tänka på något alls.