Du som är läkare, psykolog, lärare, behandlingsassistent, socionom eller liknande, hur hanterar du sexuell attraktion till patient/klient/elev?

Det är inte bara olämpligt utan kan även vara olagligt. Jag har själv aldrig haft det problemet, men OM jag skulle få det så är det bara att hålla käften och behärska sig.

Fd klienter och patienter är ok enligt lagen men fortfarande olämpligt. På min arbetsplats hade man kollat rejält snett på en person som inleder en relation med en fd klient...

Är också läkare. Jag går defitivt in i en yrkesroll, och visst bygger läkar-patientrelationen på ett förtroende där man förmedlar empati. Jag är personlig men inte privat och jag fokuserar på personen jag möter som en patient. Visar den inte mindre respekt för det, men har svårt att se att jag någonsin kommer att känna en sexuell attraktion till en av mina patienter.

Jag förstår precis hur du menar (skrev tidigare i tråden, är också läkare).

Ett ganska konkret (men lite extremt) exempel är när man under utbildningen skulle närvara på obduktioner. Att man fokuserar på att hitta orsaken till dödsfallet, och behandlar den avlidne med respekt, men man går inte in och tänker på hur det skulle ha varit om detta var min pappa eller mormor osv. Man håller en professionell distans.Jag vet inte om så är fallet. Är visserligen inte insatt i hur utbildningen till psykolog/socionom ser ut, men som läkare tränas man i att bemöta patienten på ett professionellt sätt. Jag har en helt annan medvetenhet idag än jag hade innan kring hur jag förmedlar empati både verbalt och med kroppsspråk, och visst finns det patienter som har läst in för mycket men även där har jag lärt mig bemöta detta på ett sätt som visar respekt för patienten. De är i ett utsatt läge och visar sig svaga när de möter oss, fysiskt men ofta även emotionellt. Farhågor, privata problem, psykisk (o)hälsa...det är sådant man stöter på i så gott som alla specialiteter med patientkontakt.

Det är väl inte alls säkert. Dels så beror det på specialitet, men exempel på ämnen som man kan prata om med patienten kan vara sexuella problem (impotens, avsaknad av lust), urin- eller analinkontinens, sorg, psykisk ohälsa, problem i nära relationer.

Kan tillägga att läkare i sin utbildning läser en del medicinsk psykologi, åtminstone där jag läst. Vi får lära oss om överföringar, motvöverföringar m.m. för att kunna hantera dessa i mötet med patienten. Jag ser ingen direkt skillnad som torde försvåra för en psykoterapeut att behålla en professionell hållning. Det handlar om att nyttja den kunskap man har och de "verktyg" man samlat på sig. Gör man inte det så är det nog lätt att korsa gränser, såväl för psykologer som för läkare.

är lärare, har aldrig känt attraktion till en elev, nu är ju mina elever 12-16 år så det är kanske inte så konstigt.

Jag är läkare och har aldrig blivit kär i en patient. Är för övrigt lyckligt gift

Jag har svårt att tänka mig att jag skulle KUNNA bli kär i en patient - det är ett speciellt åtagande man tar på sig i relationen med varje patient och att inleda en relation skulle kännas fruktansvärt fel och närmast lite perverst. I hela överenskommelsen mellan läkare och patient ingår ju att jag som läkare absolut inte lägger något sexuellt i att jag ber en annan människa klä av sig så att jag kan ta på dem - en undersökning ska vara fullkomligt klinisk.

På samma sätt skulle jag bli illa berörd om en patient tog kontakt med mig på fritiden för att de var attraherade.

Om jag redan kände en person och hade en begynnande relation med denne skulle jag kunna behandla dem i en akutsituation men se till att de hade en annan läkare för sina vanliga åkommor.  

Nu är jag barnläkare och det gör ju att det är OMÖJLIGT att bli kär i en patient, men jag hanterar föräldrar, precis som barnlogoped ovan skriver. Och man kan få en nära relation till dem, rent professionellt - herregud, de söker ju i krissituationer, om man kommer in med sitt lilla barn som tex har ett stort krampanfall och möts av en lugn doktor som både kan häva krampanfallet, ge information och medicin och ordna återbesök så kan läkaren ju få någon sorts frälsarroll - helt naturligt, men inte bra. Den rollen får man försiktigt plocka bort sig från för även om det är bra för egot är det INTE bra för ens patient.

Men under AT och vikariat har jag ju hanterat vuxna patienter och om du funderar lite på det så är det ju ett MÅSTE att ha en underförstådd pakt om att all beröring ska vara klinisk, professionell och helt utan sexuella undertoner - hur skulle du som patient annars kunna klä av dig inför en främmande människa?  Som läkare ska jag undersöka, inte tafsa. Och undersökningarna kan ju innebära att man klämmer på pungen, stoppar fingrarna i rumpan eller vagina osv. Då är det inte läge att vara flirtig, precis.

Jag jobbar inte som psykolog, läkare eller liknande men arbetar med "klienter" iallafall. Ingen är i direkt beroendeställning till mej. Skulle aldrig träffa någon privat typ dating på jobbet. Men jag har träffat en fd tidigare som varit hos oss i verksamheten. Personen i fråga är inte knuten till oss nu. Tycker inte det är fel då personen i fråga är en vanlig Svensson men har haft lite jobbigt tidigare. Vi var attraherade unde tiden hon var hos oss men vi gjorde inget alls åt detta då utan undvek det. Sedan efter ca 1,5 år började vi träffas då vi sågs hos gemensamma vänner. Vi har ett perfekt förhållande som vi ser det men ligger lågt beroende på fördomar. Hon tycker inte att hon varit i beroendeställning utan änner att jag däremot har en stor del i att hon mår jättebra idag. Vi har pratat om detta. Kan det här vara fel då?