Inlägg från: Anonym (Lina) |Visa alla inlägg
  • Anonym (Lina)

    Du som är läkare, psykolog, lärare, behandlingsassistent, socionom eller liknande, hur hanterar du sexuell attraktion till patient/klient/elev?

    Anonym (effie) skrev 2011-06-10 21:34:54 följande:
    Klart att psykolog och läkare är två helt olika yrken men jag tycker inte att du ska skriva ner hur viktig patient-läkarrelationen är för att nå framgång i diagnostik och behandling! 

    En effektiv medicin blir inte lika effektiv och kanske inte ens tas av patienten om det inte har varit ett bra möte eller finns en bra relation mellan läkare och patient. Den information man behöver för att kunna ställa rätt diagnos får man inte om man inte etaberar en bra relation med patienten. Jag går nästan så långt att jag säger att ett operativt ingrepp inte blir bra heller om det blir ett dåligt möte/dålig relation mellan patientoch läkare. Exv smärtor efteråt, ältande, upplevelser att det inte blev ett bra resultat osv.
    Det är jag fullt medveten om men jag tror ändå att relationen är ännu viktigare vad gäller effekten av psykoterapi.
  • Anonym (Lina)
    Anonym (effie) skrev 2011-06-10 21:44:54 följande:
    Jo, absolut. Eftersom jag uppfattade det som att du ville förminska hur viktigt det är med relationen mellan patient-läkare så ville jag få fram hur viktig den är. Menar du alltså att ditt svar till den anonyma läkaren gick ut på att relationen mellan psykoterapeut (vilket en del läkare också är kommer jag på nu när jag skriver om det) och klient/patient är viktigare? Jag tror inte riktigt att jag förstår varför det i så fall är viktigt att slå fast att den är viktigare? Alltså, vad är din poäng när det gäller det?
    Det ville jag inte alls, det var nog tyvärr en fördom hos dig. Jag förespråkar i allra högsta grad en bra relation läkare-patient och talar gärna om hur viktigt det är för behandlingsresultatet.

    Jag sitter inte inne på alla svar utan jag tänker högt. Jag vill väl inte slå fast något. Det jag säger är att relationen är kanske huvudingrediensen i många psykoterapier och man lär sig väldigt mycket om och jobbar med t ex överföring och motöverföring, som är mer centralt i psykoterapi än vid medicinsk behandling. Så relationen handlar om mer än värme och respekt.
  • Anonym (Lina)
    Anonym (effie) skrev 2011-06-10 22:12:34 följande:
    Jag tänkte på den här understrukna meningen :

    "Att jobba med relationen så mycket som man gör som psykolog och där just relationen, värmen och empatin är en stor del av det som är läkande gör att man funderar väldigt mycket kring just relationen. Mer än en läkare naturligtvis eftersom läkarens mest läkande metod kanske inte är relationen."

    Jag uppfattade den som att du undervärderade betydelsen av relationen patient-läkare eller att det var viktigt att tydliggöra att det inte är lika viktigt. Kan vara så jag omedlebart associerade till den ofta upprepade fördomen att läkare inte "ser till hela människan" etc.

    Det skriver jag alltså bara för att förtydliga vad det var jag reagerade på, inte för att fortsätta på sidospåret. Ursprungsfrågan i TS är så intressant att det skulle vara trist att flytta fokus. Tjafs och missförstånd angående andra yrkeskårer finns det nog av.  
    Ja, jag förstår att det är den meningen du syftar på.

    Relationen är naturligtvis oumbärlig i båda yrkena men om jag säger så här då: Som psykolog eller psykoterapeut är relationen minst lika viktig som den terapeutiska metoden (KBT, DBT, PDT etc). Viktigast enligt flera studier. Jag vet inte om jag skulle säga att relationen 'är viktigare än operationen för någon med blindtarmsinflammation t ex. Naturligtvis är det svårt att säga att det ena är viktigare än det andra då båda delarna är nödvändiga men man kan se i effektstudier vad som har effekt.

    Vidare tror jag fortfarande att relationen är en större del av jobbet i psykoterapi än i medicinsk behandling. Du jobbar med överföringen, motöverföringen, att vara en god förebild, förtroendet, samarbetsalliansen mm mm och det är en enormt stor del av utbildningen att sätta sig in i detta och även handledningen handlar mycket om relationen. Många patienter med svåra psykiska problem har ju dåliga erfarenheter av relationer. Därför är just det så viktigt. Kopplingen till topic var väl helt enkelt att det kanske pga att den terapeutiska relationen ser annorlunda ut än den medicinska kanske också terapeuten påverkas annorlunda känslomässigt. 
  • Anonym (Lina)
    Anonym skrev 2011-06-10 22:18:36 följande:
    Det är väl inte alls säkert. Dels så beror det på specialitet, men exempel på ämnen som man kan prata om med patienten kan vara sexuella problem (impotens, avsaknad av lust), urin- eller analinkontinens, sorg, psykisk ohälsa, problem i nära relationer.

    Kan tillägga att läkare i sin utbildning läser en del medicinsk psykologi, åtminstone där jag läst. Vi får lära oss om överföringar, motvöverföringar m.m. för att kunna hantera dessa i mötet med patienten. Jag ser ingen direkt skillnad som torde försvåra för en psykoterapeut att behålla en professionell hållning. Det handlar om att nyttja den kunskap man har och de "verktyg" man samlat på sig. Gör man inte det så är det nog lätt att korsa gränser, såväl för psykologer som för läkare.
    Ja, läkare har väl ungefär lika mycket utbildning i psykologi som en psykolog har i medicin, dvs inte i det närmaste lika mycket som den andre men en gnutta kunskap finns naturligtvis. Nu pratar jag om grundutbildningen. Psykiater och psykoterapeuter vet naturligtvis mer men en psykolog som är psykoterapeut och även har andra utbildningar har också ännu större kunskap i psykologi.... och så kan man hålla på i all evighet.... Men det jag ville jämföra var medicinsk behandling och psykoterapeutisk behandling och de innehåller naturligtvis lite olika saker. Även om psykologen vet lite m patientens medicinska historia och situation och läkaren vet lite om patientens psykiska/psykosomatiska problem så är ändå innehållet olika för det mesta.

    Fast det är fortfarande så att relationen är så viktig för läkningen att man kan inte lämna vad som helst hemma. Vad man tar in måste naturligtvis bero på patienten man möter
  • Anonym (Lina)
    Anonym skrev 2011-06-10 22:18:36 följande:
    Det är väl inte alls säkert. Dels så beror det på specialitet, men exempel på ämnen som man kan prata om med patienten kan vara sexuella problem (impotens, avsaknad av lust), urin- eller analinkontinens, sorg, psykisk ohälsa, problem i nära relationer.

    Kan tillägga att läkare i sin utbildning läser en del medicinsk psykologi, åtminstone där jag läst. Vi får lära oss om överföringar, motvöverföringar m.m. för att kunna hantera dessa i mötet med patienten. Jag ser ingen direkt skillnad som torde försvåra för en psykoterapeut att behålla en professionell hållning. Det handlar om att nyttja den kunskap man har och de "verktyg" man samlat på sig. Gör man inte det så är det nog lätt att korsa gränser, såväl för psykologer som för läkare.
    Det är fokus i terapi. Hela terapin handlar om det. Samtal kring detta är sällan fokus i medicinsk behandling. Eller hävdar du att det inte är någon skillnad mellan medicinsk och psykoterapeutisk behandling?
  • Anonym (Lina)
    Anonym (effie) skrev 2011-06-10 22:40:02 följande:
    Jag förstår vad du menar på det hela taget. Sen kanske vi skulle kunna hålla på en hel kväll och missförstå varandra om vi gräver ner oss så jag vill släppa det som skiljer, iaf på saknivå eller vad jag ska säja.

    Istället undrar jag så här... visst är det generell skillnad i ett typmöte mellan psykoterapeut (kurator, psykiater psykolog) och patient/klient jämfört med typmötet patient och läkare vid en somatisk åkomma... Men återspeglar sig det i hur många som går över gränsen bland yrksutövarna? Och vad är det som avgör det i så fall? Relationens längd eller relationens karaktär? Med tanke på vad som ingår i utbildningen när man blir psykoterapeut så borde det ju förbereda en väl så att man kan uppmärksamma och hantera en eventuell attraktion som man får på sig från sin patient/klient?

    Utifrån vad jag hör när jag pratar med mina kollegor så är det där med att känna sig attraherad av en patient inte vanligt alls. Är det det bland psykologer?
    Jag vet inte hur vanligt det är. Man pratar ganska öppet om själva fenomenet men att sen erkänna att man själv känner sig attraherad eller förälskad är naturligtvis svårare då man är rädd att få sin professionalitet ifrågasatt. Dock tas det ofta upp på handledningar. Ja, jag tror också man lär sig att uppmärksamma det och att man kanske inte heller är så rädd för det för att man vet att det är så mänskligt och vad det kan bero på.

    Jag tror inte alls att psykologer går över gränsen mer än läkare (har dock oinga siffror på det). Överlag tror jag det är svårare när man är nyexad och inte hittat sin roll och självsäkerhet riktigt.
  • Anonym (Lina)
    Anonym (effie) skrev 2011-06-10 22:40:02 följande:
    Istället undrar jag så här... visst är det generell skillnad i ett typmöte mellan psykoterapeut (kurator, psykiater psykolog) och patient/klient jämfört med typmötet patient och läkare vid en somatisk åkomma... Men återspeglar sig det i hur många som går över gränsen bland yrksutövarna? Och vad är det som avgör det i så fall? Relationens längd eller relationens karaktär? 
    Jag tror att relationens intensitet och karaktär har viss betydelse för vilka känslor och fantasier som väcks men inte nödvändigtvis att man går över gränsen.
  • Anonym (Lina)
    Anonym (effie) skrev 2011-06-10 23:12:36 följande:
    Det tror jag också! Det är ju en process att växa in i sin yrkesroll och man måste ju göra sig erfarenheter för att utvecklas. Nu tänker jag inte på att man måste fatta tycke för en patient utan att man generellt sett efterhand genom trial and error och handledning justerar hur man hanterar situationer som går utanför det enkla och oladdade.

    Jag tror nu inte heller att psykologer går över gränsen oftare. Jag funderar lite på hur det ser ut från patientens sida när det gäller de olika funktionerna psykoterapeut eller somatisk behandlare men jag kan tänka ut situationer där relationen blir betydelsefull och potentiellt missförstådd från patientens sida oavsett vad det handlar om så länge det är något viktigt och varar något så när över tid. Likaså att det känns väldigt tydligt för patienten att behandlaren för tillfället är en viktig person i deras liv men att det inte kommer i närheten av att röra sig om sexuell attraktion.

    Hoppas på att få höra lite erfarenheter.

    Jag har iofs erfarenhet av två män med psykiatrisk och personlighetsproblematik som flirtat med mig. En så overt att det inte gick att missa och jag fick vara väldigt konkret med att återflytta fokus till det det skulle handla om för att sedan avsluta samtalet. Den andra var mer diskret och kanske inte flirtig egentligen. Han ville komma ofta och mycket och jag förstod först efter ett tag vad som pågick och att jag inte alls var kapabel att få honom framåt eftersom målet för hans del flyttades till att vara att träffa mig. Det var under min AT och båda fick gå till andra läkare.  
    Jag vet faktiskt inte. Jag tänker att många patienter inom psykiastrin som kanske sällan eller aldrig betytt något för en annan människa eller fått så mycket värme och respekt som i psykoterapin kanske riskerar falla för psykologen/psykoterapeuten. Dessutom karaktären på relationen, att någon lyssnar och kommer med frågor och reflektioner hela tiden, det är sånt många söker hos en partner. 

    Då var det ju klokt av dig att låta dem träffa annan läkare istället.
  • Anonym (Lina)
    AleidaGuevara skrev 2011-06-11 16:23:56 följande:
    Sen får man inte glömma att en stor del av vår utbildning faktiskt handlar om olika förhållningssätt till gentemot klienter samt om maktförhållanden och hur man ska hantera det maktövertag man har som myndighetsperson. När man väl kommer ut och jobbar har man fått rätt mycket träning i hur man ska förhålla sig för att använda sig själv som verktyg utan att bli för privat.
    Ja, visst är det det, en mycket stor del av utbildningen. Men det är intressant att du säger att du inte skulle bli kär. Psykologer kan bli attraherade eller förälskade och det hanteras i handledning, det ses bland annat som något som kan ge en information om patienten och patientens relationsmönster. Det verkar vara ett ännu större tabu bland läkare och socionomer, särskilt när man hör att folk här i tråden avbrutit behandlingen och patienten fått ny läkare.

    Sen undrar jag om risken är större att bli kär i sin psykolog. Jag tror att det finns en risk att bli kär även i läkaare och socionomer naturligtvis och det är inte heller särskilt ovanligt men psykologer har kanske ännu mer hand om människor som haft relationsproblem, inte blivit tillräckligt uppmärksammade och älskade tidigare och därför får psykologen så stor betydelse. 
  • Anonym (Lina)
    AleidaGuevara skrev 2011-06-11 22:41:53 följande:
    Ja, vi socionomer har inte någon kuratorsfunktion om vi arbetar inom myndigheter och därför skiljer sig relationen åt om man jämför med psykologer/läkare. Så vi har inte, och ska inte, ha den relationen med våra klienter.
    Det händer att klienter hänger sig fast vid mig och jag vet att de vill mer, men då är det mitt ansvar att ta itu med det för att inte orsaka personen mer skada.

    Jag vet ett par socialsekreterare som inlett relationer med klienter, och jag kan nog säga lite generaliserande att de kanske inte var några bra representanter för yrkeskåren pga att de är sk hjälparpersonligheter.
    Hjälparpersonligheter?
Svar på tråden Du som är läkare, psykolog, lärare, behandlingsassistent, socionom eller liknande, hur hanterar du sexuell attraktion till patient/klient/elev?