Hej
En kväll på jobbet för 1 år sedan sa det bara pang så kom en plötslig ostadighetsyrsel och givetvis fick jag panikångest på det.
Min man fick komma och hämta mig då jag blev så fruktansvärt rädd och fattade inte vad som hände.
Jag fick komma till Vc där dom tog massa prover jag fick göra skiktröntgen, träffat öron/näsa/hals läkare, fick träffa en neurolog och så krävde jag en Mr men allt var bra. Generaliserad ångestsyndrom kallar min läkare det.
Jag har haft svårt att tro stress kan bete sig på detta viset men efter alla dessa undersökningar jag gjort är det väl bara att acceptera att det har med stress att göra. Min ångest har jag fått pga min yrsel, det är den som skrämmer mig. Jag kan ibland ha bra dagar och ibland kommer det en riktigt otäck snurr/rysning (som jag kallar yrselattack)som sedan får mig att bli jätte känslig för huvudvridningar i flera dagar efter och jag blir ljudkänslig och illamående, trött. Jag tappar en massa hår, jag känner myrkrypningar i huvudet, vibrationskänslor i fingrarna, orkeslös i armar och ben, synrubbningar...ja listan på mina symtom kan göras lång och dom ändra sig från dag till dag. Men neurologen som jag träffade sa att man har INGEN sjukdom med så många symtom.
Jag kan ha bra dagar och riktigt dåliga dagar då jag är så känslig i mitt huvud att jag får ligga i sängen och knappt kan röra huvudet. Jag går hos sjukgymnast och gör avslappningsövningar (hjälper inte)
Jag äter sertralin 50mg, sedan 9 månader tillbaka och dom hjälper inte mot yrslen men jag känner nog att jag är lite lugnare, är inte lika stressad men d e ju yrslen som jag vill ha bort!! Jag ökade medicineringen en gång men min kropp fixade inte det, blev dålig i magen och kräktes i flera dag tills jag trappade ner medicinen då blev jag bättre. Provade Mirtazapin men blev aggressiv och fick självmordstankar så dom vägrar jag att ta fler gånger. Så nu vågar jag inte byta medicin.
Nu är går jag till psykiatrin där jag nu ska gå en "kurs" att lära mig hantera min ångest för nu är det den som kontrollera mig och mitt liv. Och jag hoppas att det hjälper.
Jag har gått igenom rätt mycket i mitt liv så det kanske inte är så konstigt att jag sitter här idag.
Jag fick barn när jag var 17 och mitt 2:a när jag var 19. Jag och pojkarnas pappa separerade när barnen var 4 och 6 år då jag fick ta hand om dom själv och barnen var hos sin pappa varannan helg.
För 5,5 år sedan träffade jag min nuvarande man och han har 3 pojkar sen tidigare förhållande och jag mina 2 och nu har vi en dotter på 2år. Vi har hans barn varannan vecka då är vi 8 personer och det är tufft. För 3 årsedan fick min pojk som nu är 14 en stroke, vi åkte till Lundssjukhus där oddsen att han skulle överleva inte var så stor. Det var många ångestladdade veckor. Men nu är han fullt frisk. Min mans ex har varit fruktansvärt och det har tärt på mitt psyke något enormt. Mina svärföräldrar är oxå otroligt påfrestande och dom gör sådan stor skillnad på sina barnbarn och mina pojkar och det har varit tufft....så d e klart hur mkt ska ens kropp orka. Jag har alltid varit en glad och sprallig tjej med många bollar i luften samtidigt. Jag har alltid funnits och stöttat mina vänner i vått o tått men nu....sitter jag själv i ett stort svart hål och orkar knappt med min egna vardag. Jag HATAR denna yrsel som trycker ner mig. Det värsta med denna "sjukdom" är att den inte syns utanpå...d finns ingen människa i världen som kan förstå vad man brottas med inombods om man inte suttit där själv!!
Du är inte ensam.....
Du är välkommen att maila mig på paulsson1234@hotmail.com
