Varför känguruvårdade inte du?

Ja, vi tilläts inte stanna hos vår dotter. Inga föräldrarum fanns. Vi hade två mil enkel väg till sjukhuset.

Vi fick sitta i tretimmars pass, sedan skulle hon vila i tre timmar innan vi kunde ta ut henne igen och helt ärligt, vi var helt slut. 1 timma resväg dit, 9 timmar på sjukhus och sedan 1 timma resväg hem. Ja, vi fixade inte det.

Tyvärr gjorde pressen från avdelningen det mycket jobbigt för oss att sitta kängeru. Att sitta i tre timmar, stilla, i en gammal fåtölj utan att kunna lägga upp benen på något är inte ok. Det var extremt obehagligt och gjorde rent ut sagt ont efter kanske 30 minuter. Sedan skulle man plåga sig igenom ytterligare 2½. Vi fick skäll de gånger vi behövde lägga in dottern tidigare än de där 3 timmarna. Jag fick skäll för att jag behövde gå och kissa. Både jag och min man slutade dricka på dagarna för att inte behöva bli kissnödiga eftersom vi uttryckligen fick veta att det var bättre att vi struntade i att sitta kängeru med dottern helt och hållet om vi inte kunde sitta i exakt tre timmar.

Anknytningen var svår måste jag säga. Vi låg på Iva-sal i början och allt plingande gjorde både mig och min man väldigt stressade. Vår dotter var 8 veckor innan vi fick stanna över och fick en säng att ligga i. Att ligga i en säng med dottern på bröstet hade varit så mycket lättare än att sitta illa i en fåtölj med fötterna ner på golvet.

Säger som knäppisen, jag blev inte dåligt bemött på neo, jag blev inte bemött alls. Vi föräldrar verkar vara nödvändigt ont. Jag är själv sjuksköterska, jobbar inom cancervården och vi vårdar våra patienter OCH familjen. Här fick jag tydligt veta att personalens enda prioritering var barnen. De hade inget intresse av oss föräldrar som satt ihop med barnet.

Frila2

Äldre 20 Jun 11:00

#32

Toffeeluv skrev 2011-06-17 22:08:43 följande:

Vi låg på NEO i uppsala o där bor man med barnet (iaf när man ligger i samvårdsrum). Då känguruvårdade vi 24h/dygn utom en natt då hon apnéeade mkt o den underbara personalen såg hur vi höll på o gå under av detta o tog henne över natten. Bor man däremot på IVA-sidan med svårt sjukt barn eller barn i respirator går det väl inte att ligga hud mot hud jämt.
För oss fanns det inget annat alternativ, kändes inget bra att lämna ifrån sig lillfisen Nu var vi två föräldrar o inga syskon hemma o då är allt mkt lättare. Vi byttes av efter halva natten så man skulle få ligga ner o sova ibland o underbar släkt lagade matlådor till oss så vi inte behövde hålla på med det. Alla har inte samma förutsättningar och dessutom låg vi "bara" inne i 3v.

Jag önskar att det hade funkat så här där vi vårdades. Nu fanns det inget alternativ än att lämna och eftersom vi inte hade något rum kunde man aldirg lägga sig ner och vila, eller bara stänga dörren om sig. Man var alltid på salen eller inte där alls.

Frila2

Äldre 24 Jun 19:02

#36

Skulle vara intressant att få höra lite från TS. Har ert neonatal samvårdsrum för alla barn? Finns det sängar för föräldrarna för att kunna ligga i på salarna? Erbjuds mat? Får man som förälder sova över?

Som jag och andra skrivit så är förutsättningarna, inte bara föräldrarna och barnens utan även avdelningens förutsättningar någon att beakta här.
Där min dotter vårdades fanns inga föräldrarum, inga sägar att ligga i, ingen mat att få tag på och då vi inte fick stanna ingick även restid och i många andras fall även syskon. Har man eget rum kan syskonen vara på plats på sjukhuset. Finns inga rum för föräldrarna måste även syskonen tas om hand utan att man kan vara hos barnet som är inlagt.

Frila2

Äldre 24 Jun 20:55

#38

Kazeer skrev 2011-06-24 20:19:04 följande:

Jag håller med dig om allt du skriver. Ett litet förbehåll bara... Även om det finns samvårdsrum, där det är tänkt att hela familjen (även syskon) ska kunna sova, så är det ändå inte alltid möjligt. När vårt andra barn föddes hade det varit besöksförbud för alla utom föräldrarna p g a svininfluensan. När vi fick vårt samvårdsrum var syskon återigen välkomna men två dagar senare infördes nytt besöksförbud. Denna gång p g a vinterkräksjuka. Och naturligtvis ska det vara besöksförbud för att skydda de små på neonatal, det säger sig självt, men det splittrar familjen och begränsar tiden för känguruvård. Ytterligare en faktor att ta i beaktande för personal, som ställer krav på föräldrarna.

Ja, just det ja. Det tänkte jag inte ens på.
Då är det verkligen inte enkelt med kängeruvård. Tyvärr kan jag tycka att personalen, trots goda intentioner, inte förstår att man som förälder till prematurfödda faktiskt också är människor med behov av olika slag och olika begränsningar.

Frila2

Äldre 7 Jul 13:05

#47

TiraMaria Lucinda skrev 2011-07-07 12:53:55 följande:

Hej
Vårat första barn föddes i v 33+5 och vi känguruvårdade henne hela tiden (utom vid blöjbyte och amning), det var helt naturligt för oss och kändes väldigt bra.. vi behövde bara vara kvar på neo i 5 dagar och jag fick känslan av att det var tack vare metoden vi använde som gjorde att vi kunde åka hem tidigare..?

Det låter ju jättebra att ni fick komma hem tidigare. Men att kängeruvård i 5 dagar är helt klart lättare än att göra det i 9 veckor innan hemgång

Trollet99 skrev 2011-07-07 12:48:28 följande:

Intressant fråga TS!
Vår dotter föddes i vecka 29+2, första dagarna var min sambo hemma och sjuk och jag var kvar på bb jätteförskyld. Efter några dagar beslutade vi i samråd med läkaren att det var bättre för henne att komma ut till mig, trots förskylning, gentemot att vara kvar i kuvösen. Då gick det nog upp för mig hur viktigt det var för henne att vara nära!
Men, där fanns en gammal, väldigt obekväm fotölj/barn, i vilken man klarade av att sitta ca 30 min innan rumpan domnat bort...
Efter 1,5 veckor flyttades hon och här fanns sköna fotöljer med fotpall!
Personalen var väldigt måna om att vi skulle sitta ute med henne, men kan nog inte säga att jag kände någon press från personalens sida, mer stark uppmuntran - vilket nog är det som funkar bäst. Vi hade henne ute ca 3 måltider/dygn. Lite kanske, men för oss var det viktigt att ha ett liv hemma också. Vi lagade ordentlig mat, städade och försökte träffa vänner nån gång då och då - allt för att inte bryta ihop helt. Nu är vår dotter 4, 5 månader och underbar! Hon trivs bäst i famnen, men sover även tryggt i sin vagga. När vi ser tillbaka på våra veckor på neo tror jag att just eftersom vi var noga med våra vanliga vardagsrutiner, tog vi oss igenom en fruktansvärt kaos-artad tid skapligt bra.
Och som vissa skrivit tidigare så är det nog väldigt svårt att sätta sig in i hur det är att hamna i en sådan sits - knappt så jag förstår hur vi klarade av det själva =)
Men TS - det jag tycker är viktigast från personalens sida - UPPMUNTRA bara - sätt inhen press - det är det sista vi som neo-föräldrar behöver!

Östra och sedan Mölndal?

Frila2

Äldre 10 Jul 20:04

#52

TikTok skrev 2011-07-10 19:41:08 följande:

Målet kängruvård i 24 tim, hur fan funkar det i praktiken utan press? Jag håller med att kängruvård för det lilla barnet är oehört viktigt!! Men 24 tim? En utbränd mamma är ingen bra mamma, ännu mindre på en neonatalavd där det ständigt är press & oro! Låter bra, men fungerar knappast i praktiken. Kängruvård är extremt viktigt, jag såg föräldrar som kom & "hälsade" på sitt barn 1 ggr/dag då dom bodde 3 mil iväg & vägrade bo på patienthotell el RonaldMcDonaldhuset. Det var riktigt skrämmande när man sj satt där dag ut & dag in 14-16 tim/dygn i 4½ månad.

Jag håller med! 24h/dag funkar inte utan att totalt bränna ut föräldrarna. Det är inte som att sitta med ett fullgångent barn och helt ärligt, ingen med ett fullgånget barn sitter 24 h/dygn med barnet i famnen. Det är ju som du säger en extrem press. Pipande och larmande apparater, slangar att hålla koll på, sitta helt still, inte prata för högt, inte röra sig för plötsligt, vara försiktig, försiktig och hela tiden oron för att det ska gå åt skogen. Håller helt med dig, utbrända föräldrar är inga bra föräldrar. Jag försökte säga det till personalen på vårt neo men de förstod aldrig det.

Låter inte roligt med de som inte ville vara nära, men man vet inte vad som låg bakom. Vet en mamma som var där massor, hennes man var aldrig där och vi förstod sedan att de hade ett svårt sjukt barn hemma/på annan avdelning. Inte konstigt att det inte funkade. Vet en familj med ett äldre barn med autism. Då funkar det kanske inte att bo någon annanstans. Vet en annan familj där pappan var extremt sjukhusrädd. Mamman fick ta alla besök, alla kängerupass och han var hemma. Hon orkade inte så mycket som andra kanske orkat eftersom hon inte fick någon avlastning.
Själv satt vi ett 3-timmarspass/dygn, var kvar i mellan 8-9 timmar. Vi hade dryga 2 mil enkel väg (fick åka kommunalt dessutom) och FICK INTE stanna kvar.

Det hade varit väldigt intressant med lite kontakt från TS. Men svaren kanske inte blev som förväntat?

Frila2

Äldre 15 Jul 19:50

#60

xandra skrev 2011-07-15 12:31:26 följande:

Jag tycker att det är underbart att du vill växa som människa och förstå oss prematurföräldrar. Jag kan inte göra annat än att hålla med de föregående talarna. Vi hade inte möjlighet att bo på sjukhuset. Vi fick heller inte mat på sjukhuset. Vi kängruvårdade så gott som hela tiden när vi var med Max, men timmarna vi var hemma och sov fick han ensam ligga i kuvösen tyvärr. Inget jag ville. Inget jag önskade honom, men vi kunde inget annat göra. Att vi sedan var tvungna att laga mat på kvällarna för att ha med oss till dagen efter gjorde att vi var tvungna att åka tidagare om kvällarna än vad vi egentligen hade velat. Att behöva lämna sitt barn varje kväll borde vara förbjudet.

Jag pumpade i tre månader var tredje timme innan Max kunde äta själv från bröstet. Jag t-snittades och gick dubbelvikt i två veckor innan jag kunde gå vanligt. Mitt barn skulle ha legat i magen i 15 veckor till och inte i någon uppvärmd kuvös som solens strålar sken in i. Jag förstår att du vill växa som människa, men tyvärr kommer du nog aldrig förstå hur det är att föda ett barn förtidigt. Jag hoppas du aldrig behöver vara på "den sidan av kuvösen". Vi kämpar med tanken att vi svikit vårt barn. Att vi inte kunde hålla kvar dem i magen. Vi pumpar var tredje timme för att i alla fall ge dem något. Vi oroar oss varje sekund att just den kan vara den sista med vårt barn. Vi kängruvårdar så mycket det går, men det gör så ont i oss att vi ibland måste få gå ifrån och våga tro på att det finns hopp. Att det finns en värld utanför. Vi måste få se att världen inte står still. Vi måste få kraft för att våga hoppas att det kanske kan gå. Jag önskar att jag orkade så mycket mer. Jag önskar att jag orkade vara där utan mat och sömn. jag önskar att jag kunde pumpa med honom på magen. Jag önskar att jag kunde laga mat i sjukhussalen. Jag önskar... Men vi är mänskliga.

Exakt så kändes det! Klockren beskrivning.
Andningshålen då man såg att världen inte stod still var så viktiga för att orka, och lika jobbiga.
Jag gick ut på resturang med mina arbetskamrater efter kväll och satt hela kvällen (några timmar) med mobilen på bordet ifall att. Ångesten, skräcken och sorgen de där månaderna på sjukhus kan ingen som inte varit där förstå och jag önskar ingen den upplevelsen och den kunskap som kommer med upplevelsen.

Varför känguruvårdade inte du?

INNEHÅLL